Aftonbladet – 23 mars 1868, sida 3

tacksamhet emot honom, som vi hafva att tacka för så mycket. Sedan han den der aftonen förde mig hem, har han ständigt varit i mina tankar och blifvit mig alltmer kär för hvarje gång jag såg honom. Nu håller jag af Sven så uppriktigt, att Vore han än fattig och jag rik, skulle det ej ändra mitt val t Jag kan ej tro detta, sade fru Grahm med upprörd röst. Sven Ivarsson är ju dock en bonde.c Månne hans hjerta och handlingar äro derigenom mindre ädla? År väl han i bildning och vett oss underlägsen? Du vet, att det ej är så, och jag fruktar endast, mamma lilla, att din Elna är allt för okunnig, och obetydlig i bredd med honom. Fru Grahm suckade endast. Hon och dotter gingo till hvila, utan att vara rätt belåtna med hvarandra. Elna kunde icke somna. Det plågade henne att höra huru modren oroligt vände sig af och an på sitt läger. Hon hade varit så riktigt lycklig från den stund som förgått, sedan hon gifvit Sven sitt ja, och tilldess modren kom ur kyrkan. Hon hade då trott, att ingenting kunde komma att störa hennes sällhet, och nu var likväl hennes lycka grumlad. Tanken att äfven Sven skulle misstänka henne för att handla af egennytta, blef så marterande, att Elna med häftighet sattej sig upp i sängen och drog en djup suck. Du kan ej sofva, barn, sade modren, du tycks vara mycket orolig.n Ja, Elna var orolig, men icke plågades hon af den oro modren trodde. Hon lade sig åter ned på kudden, med en försäkran att hennes oro var framkallad af modrens tvifvel på hennes tillgifvenhet för Sven, sFörts:)