Aftonbladet – 21 mars 1868, sida 2

yDet betyder ingenting, jag kommer no; fram, svarade Elna och bjöd honom farväl Den unge prestmannen såg helt tveksan ut. Borde han följa henne-eller skulle ha låta henne gå ensamy efter som hon icke vill lyssna till hans råd. Hans intresse för Elna var ganska stort men likväl icke så stort, att det förmådd honom blottställa sig för obehaget af en van dring till Wiväg i detta svåra väder. Ma gister Kronberg föredrog derföre att låt: Elna gå och begaf sig sjelf upp på sin kam mare för att framför brasan röka sin pip: och njuta af att vara i skydd för storm oc snö. Elna gick sin väg framåt, utan att se si tillbaka. Hon var i sitt hjerta fullt öfvertygad, at magistern skulle komma efter. Han brukade ju vanligtvis, då det var mörkt, följa henne från prestgården till Wiväg, och han skulle nog göra det i afton med. Att det svåra vädret kunde afhålla honom, föll icke Elna in. Vi måste i all uppriktighet erkänna, att magister Gunnar Kronberg icke var Elna ikgiltig. Hon tyckte ganska mycket om bonom och gick företrädesvis i kyrkan, då han predikade. Han hade ju alltid varit så vänlig och artig mot Elna, att hon icke kunnat förblifva kallsinnig mot honom, och så brukade han ibland titta in på Wiväg och hafva böcker med sig åt modren. Nog rodde Elna i sitt hjerta, att han var en vättre menniska än alla andra och en mera sannt kristlig prest än sjelfva prosten. Och om det så var, kunde det omöjligt slå felt, utt han skulle komma efter, för att ledsaga wenne hem i detta svåra väder. Hon tillryggalade likväl vägen från prestvården till skogen, der vägen vek af till Wiäg, utan att Gunnar hann upp henne,