Aftonbladet – 21 mars 1868, sida 2

det första qvinqvenniet efter det verkställande af dödsstraff upphörde, eller under 1831—35, farten ansenligt saktats, som prokuratorn säger, och nedgått till en tillökning af allenast 3!2 proc., oaktadt berörde qvinqvennium utmärkte sig genom svåra missväxter och deraf förorsakad fattigdom och nöd, som under vanliga förhållanden bidrager till brottens förökande. Efter år 1841 har tillväxten totalt upphört, så att man kan säga att siffran nära å hållit sig vid samma punkt under 20 års tid, hellre afän tilltagande, och detta ehuru folkmängden i Finland under denna tid ökats med minst 300,000 personer. Dödsstraffets anhängare i Sverge kunna alltså icke ur Finlands brottmålsstatistik draga några för sig. förmånliga uppgifter. Tvärtom ligga dessa helt och hållet på motståndarnes sida. Också hafva Finlands ständer enhälligt vid 1863 års landtdag voterat dödsstraffets totala afskaffande de jure, såsom det de factc varit det under fyratio år, ehuru detta beslut af politiska skäl icke vann monarkens sanktion. Vid 1866 års landtdag förnyad regeringen sin proposition, att afskaffa dödsstraffet i öfrigt, utom för den som förer afvog sköld emot riket eller, i uppsåt att döda föröfvar. våldsgerning, å kejsaren, kejsarinnar eller deras barn, äfvensom för den, som i enahanda ,uppsåt med berådt mod beröfvar annar lifvet. Afven nu visade ständerna otvetydigt sin obenägenhet att godkänna dessa undantagsfall, ehuru de dock slutligen vid sammanjemkning, för att åtminstone vinna nårgot steg framåt, af politiska skälantogo dödsstraffets bibehållande för dem som bära afvog sköld mot riket eller begå attentat mo deras majestäters lif. Men äfven denna gång kunde ständerna icke förmås att godkänn: dödsstraffets bibehållande för s. k. qvalificeradt mord. Så främmande har detta straf redan på de fyratio åren hunnit blifva fö värt folks rättsmedvetande.