Aftonbladet – 16 mars 1868, sida 3

i ig, utan tvifve dan den då skulle komma att nödgas vädja till Iden dåliga smaken. Talaren trodde ej att det fanns en enda kejserlig eller kunglig teater i hela Europa, som ej hade anslag, och vederlade en af en föregående talare lemnad uppgift, om att kongl. teatern i Kjöbehhatn, ej hatle någtt avslag, med den från säkert håll hemtade upplysningen att denna teater hade ett årligt statsanslag af 50,000 riksbankdaler. Önskade bibehållande af anslaget och instämmande i den af första kammmaren beslutna skrifvelse. derstad: Under den långa diskussion, tare dagarne egt rum vid behandlingen dragna hufvudtitlarne har jag kommit till den öfvertygelse att det, i sanning, icke är afundsvärdt att vara hvarken statsråd eller statsutskotts-ledamot. Båda dessa funktionärer hafva nemligen allt emellanåt blifvit ganska häftigt angripna, och dervid fått sitta rätt hårdt emellan. Ofvertygad, som jag likväl är, att!å båda sidor man allvarligt uppbjuditj) hela sin förmåga att redligt uppfylla sina pligter, kan jag ej annat än tro; att hufvudsakliga skälet till anmärkningarne härleder sig från den gamla satsen, att ingen kan göra : alla till nöjes. Men om nu dessa förtroende-befattningar icke äro afundsvärda, vet jag likväl en cannan som är det ännu långt mindre. Jag menar hefs-befattningen vid de kongl. teatrarne. Låtom oss taga i närmare skärskådande den ställning han infager; N I första rummet får jag då erinra derom, att han är styresman för en talrik personal af talanger tillhörande båda könen, af herrar och damer, af gifta och ogifta, hvilkas väsentliga uppgift är att spela alla möjliga karakterer, och roller, kanske minst sina egna. Och, att styra dem lärer icke vara lätt. De egna föreställningarne hos dem alla, ehuru framförallt hos fruntimmerna, taga alltid ut sin rätt. Det är långt svårare,, yttrade en gång en gammal knekt, att styra en enda qvinna, än ett helt regemente,. Och här — hvilken mängd af fruntimmer! Äro de då sköna till på köpet blifver regementet än värre. Men värre än det värsta torde vara ifall skönheten derjemte är en talang. Dufvan är vanligtvis då en liten örn som gerna sväfvar i egna rymder, högt öfver både vårt förstånd och våra hufvuden. Vidare måste man erinra sig hvilka, som utgöra hans -— chefens — domare. Hans domare är den tusenhöfdade publiken. Och med säkerhet kan man säga om den: Så många olika hufvuden, så många olika omdömen Den ena vill ett, den andra ett annat. En del älskar den höga koturnen, en annan del den fina komedien, en tredje remot farsen. Omdömena variera i oändlighet. kens Damocklessvärd blixtrar dessutom ndigt öfver hans hufvud. Damocklessvärd hängde, som man vet, på ett hårstrå. Kritikens hänger stundom på mindre än så. Härtill kommer yitgrigarej en tredje faktor, som ej heller får förbises. Tycke och smak stå nemligen ej stilla, utan skifta och förändra sig med tiden. Olika generationer hafva olika anspråk. Fordom gafs för ständigt fulla hus sommar efter sommar Rokus Pumpernickel,. I våra dagar skulle den säkerligen icke kunna gifvas med någon framgång. Pumpernicklarnes tid är förbi. I stället ser man nu med begärlighet Andersson, Petersson och Lundström,.. För några år sedan tyckte man om Oskulden från landet. Numera är hon icke på modet. Hvem bryr sig vidare om — Oskulden från landet? Vi lefva i stället i Sköna Helenas dagar — sköna dagar! Från Haparanda till Ystad sjöng hela landet en lång tid: jag är den morske Achilles, jag är den morske Achilles Fick man taga fasta på ordet, så var hela Sverge en morsk Achilles. Så vexlar smaken med tiden. Men hvarför icke? En af den sceniska konstens förnämsta uppgifter är att återspegla tiden i sina nga olika skiftningar. Vår är sådan; det är allt. Betänker man alla dessa svårigheter, som på alla sidor orhgifva en teaterdirektör, kan man erna icke komma till någon annan slutsats än att befattningen måste vara svårare än hvar och en annan. Laborerar han dessutom med dåliga affärer, så blifver den ju riktigt förtviflad. I betraktande häraf anser jag att man ej får vara alltför sträng i sina omdömen om honom, utan bedöma honom skonsamt och mildt. Frågan i sin hela utskräckning, den sceniska konsten, eger föröfrigt den största omfattning och s betydelse. Ingen kulturfråga eger större vigt. Det är med den som med alla verkliga kulturfrågor, den är outtömlig. Ju mera man talar om den, desto mera tycker man sig hafva att säga. För min del vill-jag ej försöka att ingå i dess ärmare belysning. Deremot vill jag upptaga till besvarande ett eller annat under diskussionen förekommet yttrande. Norrland har äfven nu höjt sin röst för att framhålla det beklagliga och orättvisa förhållandet att man, vid frågan om anslaget till allmänna arbeten, nedprutade den föreslagna summan, under det man nu, nära nog såsom en förolämpning mot den menskliga rätten, förordar bifall till anslaget, åt teatern. en, min Gud, böra då icke de till flera millioner uppgåevde summor, som den offentliga och enskilda välgörenheten gifvit, kunna lugna sinnena? När skall väl Norrland få nog? Är det ej tillräckligt att landet, med frikostighet utan like, hastat det till hjelp, utan skall hela landet nu äfven kläda sig i säck och aska och utestänga s från sig all fröjd och glädje? Stockholm har icke minst visat sitt deltagande för bekymren deruppe; men skall det, för dessa bekymmer der, icke fål: njuta af lifvets och konstens behag här, kanske icke ens få le? Talaren har vid skildringen af den sceniska konstens produktioner betecknat dessa, såsom vanliga aftonnöjen. Förmodligen menade han dermed detsamma som Calchas, då han utropar; för mycket blommor, bara blommor., Är varan ej reel nog? I ett lands bestånd och utveckling ingå många elementer. De arbetande klasserna utgöra första vilkoret för dem alla. De äro rötterna till det hela. Jag ärar och aktar dem högt och skall alltid göra det. Vid alla tillfällen har jag äfven arbetat för dem och skall icke någonsin dermed upphöra. Men man får derför ej stanna blott dervid. Ur rötterna växer trädet upp. Det formerar sig till stam. Det är nationens enhet. Det slår ut sig i grenar åt alla håll. Det är institutioner och industri. I sin högsta prakt kläder det sig i blommor. Dessa blommor vill jag kalla de sköna konsterna. De utgöra ett folks härligaste uppenbarelser. Men de äro icke derför i och för sig något mål i det nationella lifvet; de äro, de, såsom allt annat der, blott medel, blott vilkor till det mål, det resultat, hvartill hvarje del i det hela sträfvar, nemligen till den gemensamma frukten, och denna frukt är nationens lycka och ära, folkets rikedom och välbefinnande. Hvad Stockholm särskildt beträffar, så bör landet aldrig förglömma att det är rikets hufvudstad, till hvilken det alltid står i många förbindelser. Man bör nemligen bland annat icke förglömma att år ut och år in massor af folk, i allmänhet nära nog utdömda i hemorten, strömma från landsorten och till Stockholm, för att söka sin utkomst. Skola icke dessa, oftast orena utflöden, icke ytterligare blott förpesta hufvudstaden och stelna i gator och gränder; skall icke eländet, vägledt endast af krogarne, växa staden öfverhufvudet, må landet väl kännas skyldigt att bidraga till tjenliga medel för att i sin mån söka afleda det onda. Stockholm kan icke vara skyldigt att ensamt bära bördan af en sådan personal. Nödvändigt är att platser och tillfällen gifvas som kunna draga densamma till sig och afhålla den från det mindre goda. Nog har Stockholm bekymmer. Behöfligt och lyckligt är det derför att, om ock blott för några ögonblick, få slå dem ifrån sig. Väl om så göres och ske kan. Man undgår då värre frestelser och förförelser. Man har sagt, att kungliga teaterns ursprungliga program var att lifva den inhemska litteraturen. Jag bestrider ej det. Men teaterstyrelsen förmår lika litet, som någon annan myndighet, att skapa författare. De måste växa upp at — och ur sig sjelfva. Man kan således icke klandra teatersty relsen derför, att vi ej ega någon dramatisk konst; men väl beklaga att ej en sådan uppväxt liksom ur nationens eget inre. Härmed vill jag likväl ej förneka, att vi icke gega en och annan utmärkt dramatisk författare; jag säger blott, att vi icke mm mmm ms omr. nr VG r a n a ega en verkligt utbildad sådan litteratur.