Aftonbladet – 16 mars 1868, sida 3

Likalitet som dessa torde vår kunna bestå denförutan, På grund af hvad jag nu haft äran andraga anhåller jag om bifall till statsutsutskottets förslag i sin helhet. Bifaller kammaren detsamma är af den öfvertygelse att landet i allmänhet och skildt hufvudstaden skola, med en välbekant skådespelare, utropa: — Godt! Hr Lindström bade en Jängre tid hört att åskan gått och nu då den förk. teatern afgörande dagen var kommen hade den gått ganska betyde ligt. Den som i dag först ledde åskan häde också till en början ej sparat att låta henne urladda sig, men tal. fann likväl rätt snart att det blott var. en vanlig teateråska, ty lian föll snart ur sin roll och visade tydligen att det ej måtte varit på så fullt allvar, sopi man kunde trott i början. Vi äro ej här för att uppgöra teaterns repertoir eller recensera teaterstyrelsens göranden och låtanden, fortfor tal., utan vi äro här för att bevilja eller icke bevilja ett anslag till den k. teater. Tal. kunde ej gilla den skrifvelse utskottet föreslagit, emedan han i likhet med en föregående talare betraktade detta som en obehörig inblandning från riksdagen. Att minska anslaget gillade han lika litet, ty hellre, än, att som åtskilliga talare yttrat, hvilka förordat anslagets nedsättände, att de hoppades så småningom få bort hel anslaget, ville han då låta Damocles-svärdet genast falla och på en gång indraga hela anslaget. Men då k. teatern är en bildningsanstalt, borde den ock efter talarens tanke fortfarande få behålla anslaget och ansåg han detta anslag böra utgå af landet i sin helhet, som 1 flera afseenden har nytta af att en k. teater finnes i hufvuästadep. Yrkade ant fortsatta beviljande samt att skiifvelsen ; till K. M:t endast skulle innebära en anhållan det K. M:t måtte tillse, att de estetiska intressen, ! denna konstanstalt har att bevaka, ej måtte varda ! förbisedda. Hr Hierta menade, att då den storm, hvarmed början af denna öfverläggning hotade, numera så Latylligt lagt sig, och såväl det förste talaren (hr Lithner) som motionärerna inskränkt omfönget ati sina yrkanden till en obetydlig afprutning anslaget, så kunde det varit öfverflödigt att begära l ordet om icke statsutskottet blifvit så strängt behandladt, att ehuru beredde dess ledamöter måste : vara att kläda skott, måste de söka visa att utskottet ej saknat skäl för sitt utlåtande. Man hade på förhand hört, att publiken väntade sig ett aftonnöje, då detta ärende skulle förekomma, ! och detta nöje hade äfven inträffat och ökats deraf, att det blifvit inledt med en aftonpredikan af den förste talaren, som tillika varit en straffpredikan mot statsutskottet, derföre att det vågat föreslå anslagets bibehållande. På den deruti f rekommande anmärkningen om det olämpliga deri att bevilja anslag till en teater, då man icke kunde mätta dem som hungrade, svarade tal. att enligt , anmärkarens åsigt, skulle en teater aldrig få mnå-:; vot offentligt understöd, emedan det tyvärr alltid 1 finnes en stor mängd menniskor i samhället som , ej kunna äta sig mätta, och af samma skäl borde , icke heller någon gå på spektaklet, utan hellre ; använda penningarne till de fattiga. Då en afl, J J l 1 motionärerna yttrat sin förundran deröfver att statsutskottet vid detta tillfälle haft så godt om ; pengar, anmärktes att här icke vore fråga om att gifva något nytt anslag, utan huruvida ett redan befintligt skulle borttagas. Han erinrade, att detta anslag egentligen vore ett bihang till första huf-; vudtiteln, enär det vore H. M:t konungen som an; svarade för teatern. Om nu anslaget borttages, så trodde tal. det icke vara osannolikt, att en proposition om bristens ersättande torde komma till rik: dagen i en annan form och då blefve det fråga l1j om huru stor motståndskraft funnes emot ett sår . dant förslag, t. ex. vid en gemensam votering i1 första och andra kammaren. Han instämde till alla delar med den förste talaren deri, att en öfverdrifven lyx i dekorationer och kostymer vore en af hufvudorsakerna till teaterns obestånd, fastän många andra äfven funnos; men anmärkte att det egentligen är den lyriska scenen som gått med förlust. Man hade erinrat om den tid, då teatern bar sig med ett anslag af 2000 rdr om-året och sedan med tillökningar efterhand, men slutligen icke kunnat bära sig med det nuvarande anslaget. Han trodde äfven att en teater kunde bära sig med ett anslag af 9000 rdr; men rättvisan fordrade att medgifva, att man då måste ansenligt inskränka sina anspråk på de musikaliskt-dramatiska prestationerna. Sedan den tiden då det gick för sig med ett så ringa anslag, för 40 å 50 år sedan, hade en mängd stora musikaliskt-dramatiska verk af utmärkta mästare tillkommit, hvilka gjorde sin rund öfver hela den konstälskande verlden. Men dessas utförande fordrade, om konsten skall vara värdigt representerad, mera utbildade artister, än de äldre och enklare kompositionerna; och på några ställen der den lyriska scenen ej hade något offentligt anslag, såsom t. ex. i Hamburg, stod den på en mycket låg ståudpunkt, emedan recetterna ensamt ej medgåfvo att betala en uppsättning sångare och sångerskor af första ordningen, En Ii konstnärligt afseende väl hållen lyrisk scen ansågs dock öfverallt såsom något hedrande för en nation, liksom att de öfriga sköna konsterna befinna sig på en hög ståndpunkt. Klandret att teatern här ej vore en nationalteater, ansåg tal. såtillvida mindre billigt, som det hvarken någonstädes finnes tillgång nog på antagliga originalstycken, för att dermed gifva spektakler alla aftnar eller om ej utländska pjeser gåfvos emellanåt, inhemska teaterförfattare kunna utbilda sig? Isynnerhet gäller detta för lyriska scenen, der musikens språk är universelt. Det hade visserligen blifvit sagdt, att om goda inhemska stycken i början ej gåfvo så fulla hus, så måste man fortfara med att gifva dem, för att vänja publiken dervid; men först och främst vore meningarne kanhända olika om hvilka stycken voro goda; några mena kanske dermed detsamma som svenska akademien med sina prisskrifter, att de måste vara inskränkta till det allvarsamma, men då händer det lätt, att de bli tråkiga, och om de det oaktadt skola fortfara att gifvas tills publiken vänjer sig dervid och ånyo söker upp dem, så torde det gamla ordspråket inträffa, att medan gräset gror dör hästen. Af samma art vore tillvitelsen för det att kassapjeser, gifvas. Huru skall kassan väl stå sig, om icke afseende göres på recetterna, isynnerhet om anslaget borttages. Frågan blir väl således blott att utdöma det dåliga, det för smak och seder förskämmande. Märkligt nog var att här endast blifvit nämnda två stycken, Den Sköna Helena och Riddar Blåskägg, som man hade lagt teaterstyrelsen till last. Ja —I. om dessa voro de enda, så trodde tal. likväl attl synden icke hade varit så stor att ej teatern kunde utbedja sig och erhålla aflat af den förste talaren, men tyvärr torde man få mycket att göra om hvarje något anstötligt uttryck eller situation skulle; utsofras, äfven ur stora mästares verk. Hvad särskildt Den Sköna Helena beträffar, så bekände tal. likväl att den kunde förekomma något hvad man kallar skabrös, och detta härledde sig enligt hans tanka deraf, att det åskådliga vid uppförandet härstädes gjorts så åskådligt och framställts com amore. Men hufvudsakligen vore det väl ej detta, utan den utmärkt vackra och glada musiken, som hade lockat så många fulla hus; han erinrade sig till och med en gång från 1865 års riksdag, då en af hans vänner en afton, då denna pjes gafs, hade sökt en biljett på parketten, men icke kunnat få en sådan, emedan en stor del af parketten var upptagen af en samling f högvördiga presteståndets ledamöter. Han var ud att dessa, och många andra med dem, rått till detta spektakel, för att endast höra hade men icke se, fastän det icke kunde hjelpas, om de emellanåt råkade snegla något med ena ögat åt de lätta figurerna på scenen. Hvad som för öfrigt hade frapperat tal. vore, att Den Sköna Helena är blott en mise en scene af den gamla sagan om Paris dom och om Trojas belägring, der samma hjeltinna förekommer, och hvilken man redan från gossåren till stor berömmelse får lära sig af den gamle fader Homeros. Men så olika bedömes samma sak när undervisningen sker genom blott läsning eller med tillhjelp af åskådningsmateriel,, fastän både at och variationerna ä desamma. Han hade härmed velat besvara några anmärkningar, utan att derföre vilja taga hushållningen vid teatern det ringaste svar. Men då såväl ett par uttryck här som af referat I ningarne ötver diskniesioner nde samma