Aftonbladet – 16 mars 1868, sida 3

egentligen legat hos den nästföregående direktörens tid och att det var i följd af hans hushållbHitg, som skulden vuxit ifrån 34,000 rår i rundt tal försodt, vid hans tillträde, till 159,000 vid hans afgång, och det måste erkännas att detta icke varit något argemimt arf att emottåga för en ny direktör, eller lätt ast hejda den fart hvari den förre hade på sätt som utskottet upplyst försatt jqaterns finanser utför skuldsättningens Intande I plati. . Att ingå i undersökning om orsakerna till teaterns iråkade obestånd hufvudsakligen under denna period, vore i vissa Nänseenden en ömtålig sak, och tal. ville med. upprepande af hvad han redan instämt med den förste talaren angående det rådande öfverdådet i dekorationslyx, i detta hänseende hufvudsakligen inskränka sig till hvad som vore allmänt kändt, att det gått hvad man kallar flatt till. Men han trodde dock att des skulle intressera kammaren att såsom supplement till hvad hr Keij rörande teaterns ekonomi redan haft att framföra, erhålla kännedom af en mans omdöme, som i denna sak måste anses för en auktoritet. Det var den danske balettmästaren BourHonville, en man af både erkändt snille och en mångårig bekantskap med teatern. Denne man hade i tre år under frih. Stedingks tid varit engagerad såsom iatendent för scenen och varit dess egentliga styresman, men ansåg sig ej längre böra qvarstanna, då han förntsåg att den rådande Hashållningen skulle leda till ekonomiskt förfall. Ham har sedän utgifvit ett arbete med titeln: Mitt teaterlif, och hvari förekommer en afdelning kallad: Tre år vid den Kongl. teatern i Stockholm. Uti denna afhandling, som förtjenar att rekommenderas hos dem som intressera sig för teatern, erhåller man många lärorika upplysningar om ställningar och förhållanden, oaktadt författaren af grannlagenhet förbigått åtskilligt som icke lämpade sig för offentligheten; och ibland dessa förhålllanden påträffar man ett, som skildras på följande sätt: Att e så kombinerad maskin, som en teateradministration, kräfver ett icke obetydligt antal tjenstemän, är i ögonen fallande; men i Stockholm är denna klass en hel del starkare representerad, än på de flesta andra ställen i verlden; ty utom de nödvändiga fackoch förmännen i de ärskilda brancherna finnes det ännu: en öfverissör, två vice regissörer, två elevinstruktörer, en vice kapellmästare, och, änskönt hufvudbestyret hvilar i en teaterchefs hand, existerar der ett opersonligt begrepp, utan förrättningar, utan auktoritet och utan ansvar, som kallas Direktion. Denna innefattar teaterkansliets personal, som Var rierar efter det större och mindre behofvet af sinecurer, och mötes med sina divergerande meningar blott i två punkter: Ängslan för underbalans och skräck för tidningarne.) Jag har, sade tal. redan måhända för länge uppehållit kammaren med denna framställning och vill således blott tupptaga ännu en anmärkning, som här blifvit gjord såsom bevis på det allmänna tänkesättets ovilja mot sättet att sköta teatern. Fn talare har nemligen framhållit, att under det tidningarne merändels ligga i strid med hvarandra om allt annat, har det ej varit mer än en röst ibland dem, om att fördöma teaterns föraltning. Detta, mina herrar, är ett fullkomligt misstag, hvad beträffar den näst föregående teaterdirektörens tid. Det hör utan tvifvel till det märkvärdigaste på samma gång i teaterns ock: pressens historia, att jast under den tid, då teatertig fnanser sattes öfver styr det ena året efter det andra, öch orsakerna dertill under hand voro väl kända af alla som stodo något närmare, så inträffade det genom tiågon outredd naturkraft, att direktören icke fick annat än beröm i nästan hvarenda tidning, hvilket i allt fall visar hos honom åtminstone en talang; hvaremot tonen, såsom mansett, sadan betydligt ändrats. I afseende på slutresultatet i fråga om anslaget, ansåg tal. att det vore föga skilnad om man fortfarande gaf anslaget eller afprutade 15,000 rdr, och äfvenså hviliendera skrifvelseen antages, nen han trodde dock att den första kammarens skrifvelse kunde skada. Ir Ahlgren hade, i likhet med de flesta andra, af början i den förste talarens anförande trott att det skulle bli fråga om att i grund nedrifya hela teatern, men fann af slutet att det på långt när ej var så illa menadt. Tal. upplyste att redan för 50 år sedan voro teaterns affärer så dåliga, att staten under åren 1815, 1816 och 1817 utbetalte utöfver det dåvarande anslaget en sammanräknad summa af 175,000 rår till betäckande f dess skulder och menade för egen del att när staten, kort efter en betydande krigstid, då kunde utbetala en sådan summa, borde den äfven nu kunna stå ut med att låta det en gång gifna anslaget fortfarande utgå. Tal. ansåg ingalunda att lönerna till teaterpersonalen vore för höga oc visade till fullo det oberättigade uti att tala omf att de obemedlade skulle drabbas af utgiften för anslaget, ty de som hafva mindre än 300 rådrs inkomst betala intet, de hvilkas inkomst uppgå till 400 rdr skatta 3 öre o. s. v. Yrkade anslagetsbibehållande med instämmande i den af första kammaren beslutna skrifvelsen. Frih. Gripenstedt. Med anledning af påståendet om att anslaget borde indragas emedan teatern ansågs endast höra hufvudstaden till, fästade al. uppmärksamheten derpå, att en hufvudstad icke är att jemföra med en vanlig kommun, att det icke är likgiltigt om hufvudstaden har att erbjuda en värdig teater, att det icke är likgiltigt om hufvudstaden framställer sig underordnadt, ty det ligger i många afseenden vigt uppå att em hufvudstad uppehåller sitt anseende och man måste i detta fall göra en jemförelse med förhållan-det i andra hufvudstäder. Tal. medgaf att det fanns skäl till klander mot den k. teatern, ehuru minst i estetiskt hänseende. Anmärkningar kunde med fog föras mot ordnandet af styrelsen och mot den öfverflödiga personalen m. m., så att det: ej är utan skäl man här framställt nedsättningsanspråk, men tal. trodde likväl att man för denna. gång borde stanna vid en varningsgrad; då detär mindre än ett år tilldess riksdagen åter sammanträder vore ju tillfälle att om ingen förändring till ett bättre blifvit gjord, då besluta en indragning eller nedsättning. Önskade att kammaren skulle instämma i första kammarens beslut. ) Såsom ett bihang till det ofvanstående af hr Hierta upplästa stället ur Bournonvilles bok kan ock land mycket annat pikant, som fiunes i densamma, förtjena att citeras följande, som förekommer på sidan 389: Här är åter stället att påpeka en väsentlig skilnad i uppfattningen af det ekonomiska begreppet vid den svenska och danska teatern. Medan den danska räknar allt som icke är kontant behållning, under passiva och anser den förvärfvade materielen för ren utgift, går den svenska till en motsatt ytterlighet och uppställer magasinernas nominella belopp som activa. I Kjöbenhavn tillbakahåller man goda stycken af fruktan för utgifter; i Stockholm engagerar man löst och fast, och kastar sig in i de äfventyrligaste företag, blott för att öka inkomsterna. På båda sidor har man orätt; det vrånga och förderfliga går i arf från den: ena bestyrelsen till den andra; åsigterna om en kunglig teaters uppgift blifva städse dunklare, likasom dess betydelse mer och mer identisk med de ödeläggande entrprisernas; och i trots både af statens understöd och af konstens fordringar nedsjunker institutet till en butik. Red. ROTEIN Krönika. Tiden är en förskräckelsens tid och man bäfvar med rätta för målet dit tidsandan sträfvar. Ingenting är heligt på jorden och de äldsta institutioner trampas under föttomma TH octart haovic nå datta alltmoar till