Aftonbladet – 16 mars 1868, sida 3

Krönika. Tiden är en förskräckelsens tid och man bäfvar med rätta för målet dit tidsandan sträfvar. Ingenting är heligt på jorden och de äldsta institutioner trampas under fötterna. Ett stort bevis på detta alltmer tilltagande förderf hår man i dessa dagar sett och hört då svenska folkets representanter glömt sitt vanliga lugn och tagit sig det orået för att lexa upp den ofelbara styrelsen öfver konungens teatrar. Representanternas skarpa ord hafva gått ut öfver land och rike och som ett eko hafva förebråelserna upprepats från alla kanter. Teaterstyrelsen har i hast blifvit så impopulär, att det är stor fara för att våra kungliga teatrar skola dömas till att förgöras som ett annat förpestadt Gomorrha. Vid en sådan sakernas ställning står en krönvikeskrifvare i förlägenhet om på hvilken sida han bör ställa sig. Men min tvekan blir dock icke lång, ty ridderligheten bjuder att bryta lans för den som kämpar ensam mot tusentals motståndare. Hvad har man, väl att förebrå våra kungliga teatrar? Ar det då icke nog med att de . kritiska konstberidarne i tidningarne oupphörligt klandra deras verksamhet och ropa öfver osedlighet och förderfvad smak? Skola också riksdagsmännen, folkets målsmin, i sina kamrar uttala förkastelsedomen? och hvarföre? På den frågan kan man blott svara att tiden är ond, kräckligt ond. Om man ändå ville välja sina uttryck då man talar illa om teatern. Men man har icke ens den grannlagenheten. En talare i sta kammaren säger att man kan förlika sig med det frivola när snillet håller i pennan, men det frivola på Dramatiska teatern är blött en prötlukt af dumhet och räheta.