Aftonbladet – 16 mars 1868, sida 3

alt riksdagen måtte i underdänig skrifvels anhålla, det K. M:t täcktes, med ändring a 18 i nu gällande folkskolestadga, låta samma stadga inflyta sådana bestämmelser hvarigenom hvarje församling tillförbinde att underhålla ett med hänsyn till såvä folkmängd som areal bestämdt antal, me examinerade lärare försedda folkskolor. Öfver detta ätende uppstod en temligen lång varig öfverläggning, som börjades af Hr Otterström, hvilken i ett utförligt anförand visade, huru illa den till församlingarne efter folk mängden utdelade första hälften ar skyddsatgifter ofta blifvit använd, hvilket också vore förklarlig då en församling erhölle lika mycket, utan afse ende på om hon hade en eller flera, illa eller vä skötta skolor. Vid 1856 års riksdag hade mar visserligen anslagit hälften af den återstående hälf ten af skyddsafgiften, att utgå med det vilkor att församlingarne sjelfva tillsköto ett lika stort belopp som det de erhöllo, men detta anslag var alldeles för litet för att utöfva den sporrande ver kan till skolväsendets förbättring, som vore önskvärd, hvadan tal. önskade framgång åt sitt förslag och yrkade återremiss, på det utskottet måtte bl i tillfälle att afgifva ett annat förslag. Hr Jöns Olsson från Nordanå ansåg den kraf tigaste sporren till skolväsendets utveckling skola erhållas, om samma vilkor bestämdes för skyddsafgiftens erhållande som nu för statsbidraget, eller att församlingarne skulle tillskjuta hälften; yrkade återremiss. Hr Rundbäck ansåg folkskolan först och främst hafva ett statsändamål, nemligen att meddela allmän medborgerlig bildning och utveckla fosterlandskärleken, och att dess kommunala ändamål vore det förra underordnadt; hvadan tal. förordade sitt förslag derom, att statens bidrag till folkskolan borde utgå med lärarnes löner, men ingenting vidare. Hr Rosenberg yrkade återremiss, på det att en gång måtte bli sanning af det redan 1842 gjorda stadgandet, att hvarje församling skulle ega minst en folkskola. Hr Magnus Svensson istämde med hr Otterström och yrkade återremiss. Hr statsrådet Carlson. Vid statens bidrag till folkskoleväsendet hafva två systemer gjort sig gällande, det ena bestående i skyddsafgiftens utdelande efter folkmängden, hvilket på sin tid nog var riktigt, men som i mån efter skolornas olika utveckling blifvit allt mer otillfredsställande och framkallat det andra systemet, eller att olika belopp ansloges till olika försainlingar efter olika behof och för bestömdå ändamål. Vid inslåendet den nya väg, som det nu vore tid på att beäda, ansåg tal. hufvudvigten ligga derpå 1:0 att rsamlingarne ej gå miste om det dem redan tillförsäkrade och på ordinarie stat uppförda anslaget, och 2:o att de nya anslagen beviljas att utgå i mån af behofvet. Mot hrr Ötterströms och Rundbäcks förslag anfördes, ait de skulle medföra-för stor rubbning i det närvarande och mot den sistnämndes dessutom att det vore för dyrt, hvartilr skulle komma ett alltför stort besvär med pröfning hvarje särskildt fall. För sin del föreslog tal. ett sådant ordnande, att, under det församlingarne inge orubbad behålla den redan undfångna delen vf skyddsafgiften, staten skulle med ett visst bestämdt belopp bidraga till hvarje ny skola. Hr Siljeström bekätnpalld statens inblandning i folkskolans Mjevkigen ieter och anförde särskildt mot hr Rundbäcks förslag, att om staten skulle utlöna skollärarne, fordrade konseqvensen att staen också skulle tillsätta dem, hvaraf en påtaglig öljd blefve, att intresset för folkskolan skulle minskas hos folket. Detta deltagande för skolan och omsorgerna om dess bästa vore dock en så vigtig uppfostran för hela folket, att tal. icke skulle vilja indvara dem. Den år 1842 fastställda bestämmelsen om minst en folkskola i hvarje socken var änlamålsenlig för sin tid, på det saken måtte komna i gång, men numera borde staten icke ega rätt ut ålägga församlingarne att efter folkmängden nafva så eller så många skolor, utan tillkomme det taten i detta hänseende endast att leda och inpektera, icke att styra. Yrkade återremiss på let utskottet måtte uppgöra förslag till skrifvelse ill K. M:t för utarbetande af förslag till vilkor för nslagens tillgodonjutande. Hr Meijerberg ansåg, att skolan bäst skulle utecklas utan lagens tvång, ehuruväl talaren icke ille bestrida, att ju icke staten bör fastställa vissa estämmelser, samt trodde föröfrigt, att skolans tveckling bäst skulle befordras genom en god irarebildning. Ehuru utskottets förslag visserligen cke vore utan sina fel, dem talaren framhöll, ville an dock icke förneka att det vore beaktansärdt, men ansåg likväl återremiss önskvärd. Hr Björck framvisade olägenheterna af det förlag, att församlingarne skulle få behålla den del f skyddsafgiften som de redan undfått, äfvensom f det, att de hädanefter skulle erhålla anslag fter behofvet, hvilket talaren ansåg vara en särjeles mångtydig bestämmelse. Talaren ansåg nödändigt att denna sak ordnades så, att församlinarne sättas både i nödvändighet ochtillfälle att rdna folkskolan till den omfattning hvarje ort påallar, och att den speciella fördelning af anlaget, som nu tillkommer staten, måtte ju förr lesto hellre upphöra, samt ådagalade dessutom ördelarne och olägenheterna af, hr Otterströms örslag. , Hr Eke Andersson förordgg? hr Otterströms notion. z Sedan statsrådet Carlsson, hrr Otterström och Cundbäck ytterligare försvarat hvar sin åsigt, antälldes omröstning, dervid det af hr Siljeström åyrkade förslag till återremiss segrade med 76 öster mot 36, hvilka voro afgifna för bifall till tskottets förslag. Punkterna 20—23 biföllos slutligen utan anvärkningsvärd diskussion. Motion väcktes af hr Åstrand om rättighet att id en kommande riksdag få på postkontoren preiumerera på riksdagens protokoll och dess bihang.