Aftonbladet – 16 mars 1868, sida 2

len nu gifna. MUSIK. Trollflöjtens senaste representation, då detta ästerverk för 193:e gången uppfördes på var en, företedde egentligen blott en nyhet, hr Håkanssons debut i Papagenos parti. Etts dant val af ämne för det första försök nebär någonting ovanligt, som, närmare sranskadt, vittnar godt om debutanten, helst när han, såsom hr Håkansson, med rätt mycken förtjenst och omisskännelig framsång löser den på samma gång enkla och svåra uppgiften. Den unge sångarens välljudande och äfven genom sin timbre intagande baryton tycktes förträffligt lämpa sig för partiet, och i sitt föredrag, .särdeles af solonumren, lyckades han oftast gifva ett värdigt uttryck åt den oskrymtadt naiva förnöjelse öfver tillvaron, den friska och glada barnslighet, hvarför Papageno, utan att förekomma i någon mythologi, tradition eller dikt förutom i Trollflöjten, genom Mozarts snille blifvit en allmänt känd, odödlig typ för alla tider och slägten. Glanspunkten af hr Håkanssons framställning af karakteren var den sista scenen, hvasi han ypperligt understöddes af fru Strandberg, som här oemotständligt elektriserar åhörarne, men äfven de andra, verldsbekanta melodier, hvaraf partiet består, gåfvos denna gång med sann musikalisk uppfattning och i sången det konstnärliga jemomått, som vittnar om trägna studier under en utmärkt lärares ledning. I sekunderingen var hr Håkansson något svag, eller rättare alltför litet angelägen om att göra sin stämma gällande, och talrollens utförande lemnade, såsom vid en debut är vanigt, ännu ett och annat öfrigt att önska, ramför allt något mera omvexling i det mimiska och ett större förråd af skiftningar i gest och attityd, som, rätt förvaltadt, ensamt ullkomnar en fint nyanserad, dramatiskt iffull framställning. Debutanten gynnades i rikt mått af publikens lifliga bifall och torde genom fortsatta studier och småningom vunnen artistisk erfarenhet snart nog kunna blifva vår scen till verkligt gagn. Till operans atergifvande i öfrigt hoppas vi innan kort få tillfälle att återkomma. Hr Conrad Behrens konsert i Adolf Fredriks kyrka var, såsom man med säkerhet kunde antaga, särdeles talrikt besökt, och ehuru den omsorgsfulle tillställaren icke kunnat helt och hållet rädda sitt verk undan det oblida öde, som hvilar öfver de flesta konsertarrangemanger som förekomma i vår ad och gör att deras programmer oftast ko blott approximativa antydningar, förblef emellertid innehållet af denna soire i alla afseenden värderikt och godt. Hr Behrens sjelf utförde med förträfflig disposition en af Händels herrligaste arior (ur Judas Maccabeeus) hvari särskildt mellansatsen är storartad och gripande, och den berömda sängen: Jag begär ej att längre lefva ur Mendelssohns Elias; hvarjemte han samverkade med hr Arnoldsson och fröken Jacobsson till ett synnerligen förtjenstfullt återgifvande af en trio ur Beethovens Kristus på Oljobergetn, samt till sist deltog i qvartetten Virgo virginum pröeclara ur Rossinis Stabat mater, en komposition som visserligen är allt annat än kyrklig, men eger hela den store italienarens behagfulla melodistyrka, och i hvars redrag fröknarne Lublin och Jacobsson samt hr Arnoldsson gåfvo konsertgifvaren det bästa stöd. Bland soircens mera framstående företeelser nämna vi för öfrigt Gounods Ave Maria, som af signora Sorandi återgafs med mycken värme och i allmänhet ood stil, samt den vackra visan om Sommarens sista ros, hvarmed hon nu sasom alltid på det lifligaste anslog åhörarne. Afven efter den förnyade bekantskap med hr Auvust Södermans vackra terzetter,, som nu vlifvit oss förunnad, tilltro vi oss visserligen icke att fullt kunna bedöma deras hela värde, men att de alla, n kompositioner af hjertlig stämning, rik originalitet och formel skönhet, hedra äfven en så utmärkt mästare torde hafva varit auditoriets enhälliga åsigt. Fru Michåölis nummer måste beklagligtvis 1telemnas. Signora Sorandi tog sistlidne lördag med tt ännu mer än vanligt framgångsrikt och värdefullt återgifvande af Violettas roll i Verdis Traviata afsked af vårt musikaliska ambhälle, och erhöll vid detta tillfälle i flerdiga framropningar och blomsterregn den ryllning, som det alltid är en glädje att beittna, då den utgör erkännandet at verkligt tmärkt förtjenst. Att detta nu var förhålandet skall utan tvifvel inses af enhvar som örstar att jemte en rikt utvecklad, om ock onu icke till fulländningens studium hunnen, uusikalisk konstfärdighet beundra liffull ungomlighet, flärdlöst okonstlade behag, träf