Aftonbladet – 16 mars 1868, sida 2

r den gjord under inflytande af de gustarianska traditionerna. Det särdeles vårdade utförandet har haft tor andel i den lycka, Moliöre denna gång jort hos vår allmänhet. Hr Stjernström om Arnolphe bar, enligt vår åsigt, fullkomigt riktigt uppfattat grunddragen i denna arakter, som han dock ej lyckas fullt åskådiggöra, oaktadt sina goda intentioner. Orkerna härtill kunna vara flerahanda; för vär del tro vi, att det till större delen beror vå hans något maniererade sätt att säga och pela sin roll, hvilket isynnerhet utmärker ig genom det alltför ka eftertryck som ägges på ord och mimik, den handgriplighet, skadespelaren söker ge hvarje vändning, hvarje ninspel, den något ötverdrifna höflighet, han nlägger i gång, geste och röst. Någon moleration i dessa hänseenden, en smula större sodmodighet och lugn skulle säkerligen fö lelaktigt inverka på det intryck, hr Stjernströms i öfrigt ganska aktningsvärda bemölanden göra. Bäst synes han oss iscenerna med Alain och Georgette, der en despotisk häftighet just är på sin plats. Som Agnes har fru Kinmanson skördat verkliga triumfer, och erkännas måste ock, att hon särdeles lyckligt träffar rätta tonen i denna svära roll. Hennes Agnös är just denna outvecklade, barnsliga själ, som af naturen eger en adel och en urskilning, dem blott en hårdhjertad egoists förfinade barbari hindrat från att göra sig gällande. Också växer genom skådespelerskans konst intresset för Agnös nder hela stycket. Hennes berömda uppning af äktenskapsbuden visar, huru nära rbundna naivetå och den finaste komik kunna vara. lir Hartmans Horace är en värdig medlem af denna trio: han ger rollen med den friska ungdomlighet och den öppenjertliga sorglöshet som vederbör; och att han äfven uppmärksammat den h som måste i karakteren inl skall förtjena värt intr ar hans läsning af Ågnds förträffligt skrifna bref, hvilken andas en värme och en flärdfrihet, som vi tro ej vunnit det erkännande som vederbort. För Chrysalde återstår genom den bearbetning, öfversättningen undergått, ej mycket att säga; hr Lagerqvist gör af dessa fö ord hvad som är möjligt. Oronts och lnrique (hrr Broman och Hansson) äro endast obetydliga bifigurer och kunna således ej vinna något genom framställningen. Så mycket mer lustighet kan inläggasi Alains och Georgettes roller; och att hr Norrby och fröker Hammarfelt ej skämma bort en så god sak derom bära deras sceniska antecedentia et äkert vittnesbörd. Stycket har genom denns fverhufvud särdeles goda framställning tillvunnit sig ovanligt bifall; och det vore önskligt, om detta kunde töranleda en trognar och mer tillfredsställande öfversättning är den nu gifna. as, om den