Aftonbladet – 16 mars 1868, sida 2

ersättningen ytterligare ökadt derigenom, att är riginalets verser, på hvilket naturligtvis dia-vi gens hela byggnad och skaplynne hvila, lifvit upplösta till prosa och i denna formlst vilkorligen förefalla fadda och krystade. Då lgj enna komedi numera synes nedlagd, är ej so nt att länge uppehålla sig vid densamma; lig i nämna blott, att de spelande gjort alltk: vad i deras kända förmåga stod för att öfli erskyla de många och stora svagheterna,sa tan att lyckas annat än delvis och ofull-vi omligt. pi Med så mycket större, om ock ej alldeles blandad tillfredsställelse kunna vi vända oss Il Dramatiska teaterns senaste nyhet Frun mmersskolan, komedi i fyra akter, fri öfverst ittning från Molicres Ecole des femmes. Egetm og har detta berömda och förträffliga stycke, ) in tt bland Molieres allra förnämsta, hittillsd aknats på vår scen, medan vi i öfrigt egag tt ganska rikt urval af bans arbeten, jemd äl Skola för äkta män (Ecole des maris),)st vars motbild det nu ifrågavarande, är. Lik-d om der är det här en äldre man, Arnolphe,m om gömmer en qvinlig juvel för sig sjelf och h rfaren af verldens alla förförelsemedel, sö-h r med all makt skilja denna sin utvaldelo n henne. Men i Arnolphe har Moliere lagt I!) Fl dagen långt större djup i karakteristik och r .ombination än hos den gamle narren Sganarj1: elle. Arnolphe är en klok, i den brottsliga a ärlekens irrgångar till och med allt för be-5 randrad man, en person, som pröfvat verla len och qvinnorna, framför allt de gifta, som S lerför ej tror på dygd hos könet och ej hel-lu er just på grund af denna erfarenhet, kanji! om Sganarelle lita blott på lås och bom. i! Med en egoism och en raflinering, som gränsa ill det grymma, har han funnit ett annatv nedel att åt sig bevara den skatt han valt:n han har hållit den unga flicka, han vill göra lh ill sin fru — och lydiga slafvinna, i denjä nest systematiska inre afskildhet, i okunnigIs wet om allt, som ej tillhör det rent materi-lS sla, och han har afstängt henne från um-In vänge med andra än sig sjelf och ett par I fånigt dumma tjenstehjon. Säker på sin melv kod och endast erfaren af hvad listiga bedrär ! serier och yttre hjelpmedel förmå åstadkom-? ma till en qvinnas förledande, har han all-jI leles glömt att taga den sanna kärlekenS med i sin beräkning, och derför blir hans( straff, att se just denna kärlek, som hanj! 1 1 f j s Å j ( ( raktat eller misskänt, trots alla hans egna försigtighetsmått i triumf frånröfva honom den rena och barnsligt enkla , hvars behof han aldrig lärt sig uppskatta, och hvars undergifvenhet han på det mest egoistiska tt velat tilltvinga sig. Arnolphe är ingen s jlig gubbe som Sganarelle: Molicre har, för att förebygga alla misstagi detta fall, till och med angifvit hans ålder, 42 år. Det är ingen naturlig vedervilja för en förfallen kroppshydda, ingen känsla af andlig kraft eller öfNO verlägsenhet som vänder Agnes hjerta från Arnolphe; och hans brinnande lidelse, han verldsvana och förstånd skulle göra intryc på hvarje annan qvinna, än just den han sje bildat eller missbildat. Häri ligger den sanning mest djuptänkta kombination, Molier någonsin framställt. Vi finna här allra tyd ligast, af hvilken uttömmande och klarsynt psykologisk analys han var mäktig. Arnolphes straff, som trots det helas komiska förlopp nästan har en anstrykning af tragiskt, begynner genast från början, i det hans häftiga svartsjuka och misstänksamhet väckas genom Horace bekännelse; och hans raseri och qval växa alltjemnt under handlingens gäng, ju mer han finner alla sina beräkningar och intriger korsade af händelser, dem han ej förutsett, emedan han ej känner eller tror på kärlekens allmakt. Och som motbild till honom står denna Agnes, denna den originellaste och mest poetiska af alla Molieres skapelser, denna gestalt, som trots sin naiva enfald framstår i all den förklarande glans kärleken, den rena, innerliga kärleken, sprider. Agnes har hållits i okunnighet om allt; Arnolphe till och med ångrar, att han låtit lära henne skrifva och läsa. Men hon är ej derför någon rå eller inskränkt ande: hennes förstånd utvecklar sig med förvånande hastighet, så snart kärlekens värmande sol nått de ännu slutna hjertbladen, och hon blir stark och till och med oskyldigt listig, då det gäller att befordra dess syftemaål. Med finare sanning har knappt den första kärlekens uppvaknande i ett oskyldigt qvinnohjerta blifvit skildradt än i Agnes bekännelse för Arnolphe och i hennes bref till Horace, två episoder som ypperligt visa huru stor skald Molicre verkligen var. Agnes karakter har också så ingått i franska folkets medvetande, att namnet blifvit ett appellativ, i likhet med Tartuffe. Une Agnös, betyder än i dag en ung, menlös flicka liksom un Tartulte en skenhelig skrymtare. j Afven öfriga karakterer äro väl tecknade, utan att dock vid sig fästa det intresse som de båda hufvudfigurerna. Horace, den unge älskarn, är en smula lättsinnig och öppenhjertig, för öfrigt en i grunden hederlig och ömt förälskad gosse, Chrysalde en något torr skämtare, och Öronte och Enrique hedersmän utan vidare. Det dumma tjenstehjonsparet, Alain och Georgette, hvilket hade att uppbära buffaelementet, som på Molicres tid aldrig fick saknas i komedien, är särdeles kostligt genom -det sätt, hvarpå det korsar Arnolphes planer, trots sitt nit att tjena honom; dessa två enfaldiga tokar bli sålunda ett ytterligare bevis för, huru förvändt Arnolphes förment kloka sätt att gå till väga i sjelfva verket är. Handlingen, som något lider af denna brist på sceniska tilldragelser och öfverflöd på berättelser och skildringar, som utmärker hela den äldre franska dramatiken, är emellertid förträffligt anlagd enligt dennas måttstock och genomförd med den skicklighet och den uppfinningsrikedom, som utmärka Molicre. Medgifvas må ock, att dessa berättelser, på hvilka stycket är så rikt, för sig sjelfva betraktade äro mästerstycken och, om de väl återgifvas, skänka åskådarens fantasi en större frihet, än om allt det sålunda skildrade skulle tilldraga sig för hans ögon. Det var också detta äskadarens meddiktande, detta hans lifliga sympatiserande för den pågående handlingen, på hvilket hela detta slag af dramatisk konst var bygdt; och att det under en poetiskt vaken tid kunde med större fördel än nu användas, är tydligt. Hvad styckets ide beträffar, är den hemtad från flera äldre källor, ) bland hvilka man företrädesvis framhåller en novell af Scarron. -LA s on