Aftonbladet – 16 mars 1868, sida 2

TEATER. Lustspel på vers: Den hvita halsduken. — Den förbjudna frukten. — Fruntimmersskolan. Det versifierade lustspelet har på senaste tiden ånyo blifvit odladt hos oss, visserligen ej genom originalstycken, men genom en följd af öfversättningar; och det kan sålunda antagas, att allmänhetens smak för och kännedom af denna svåra, men intressanta och tacksamma diktart numera befinna sig på en temligen utvecklad ståndpunkt. En särdeles önskvärd följd af detta intresse vore, om något svenskt stycke af detta slag kunde skrifvas och uppföras, emedan, i fall ett sådant gjort någon lycka, dermed ett särdeles betydelsefullt steg för den inhemska dramatikens utveckliog uttoges. Ty att lustspelet på vers såväl genom den uppmärksamhet, vilken i detsamma måste egnas formen, som i följd af den förfinade hållning och ton, dem denna poetiska form nödvändigt kräfver som sin förutsättning, skulle vara af det lyckligaste inflytande på den svenska komediens höjande fran de djupt prosaiska rymder, inom hvilka den hittills med förkärlek rört sig, derom torde knappt något tvifvel kunna uppsta. Vi ledas till dessa antydningar af det sällsynta förhållande, att man på Dramatiska teatern under sistförflutna veckor gifvit ej mindre än tre sådana öfversatta lustspel, ehuru det ena visserligen i öfversättningen blifvit förvandladt till prosaiskt. Det -yngsta af dem, Den hvita halsduken af Edmond Gondinet, är författadt på s. k. fria vers (vers libres,) d. v. s. jamber med omvexlande antal versfötter, dock egentligen grundadt på och stödjande sig vid alexandrinen som enhet. Stycket som gjort mycken lycka, öfverhufvud särdeles förtjenstfullt öfvertt af hr Hedberg, äfven om man emellanåt skulle kunna önska versen större smidighet och elegans, egenskaper, i hvilka våra gustavianska skalder voro mästare och ännu äro förebilder, när det gäller detta versslag. Om styckets innehåll är för öfrigt endast att säga tt det är enkelt och klart anlagdt, med näson dragning åt fars, men ingalunda synnerigen nytt eller pikant. Det är hufvudsakast på det utmärkta återgifvandet, dess ramgång grundat sig. Hr Fredriksson som len unge brudgummen Octave, fröken Sanderg som den intagande friska Agathe och hr Almlöf som den näsvise och quasiblaseade Florentin tillhöra i följd af sina resp. varakterers art helt och hållet den nyaste omedien, ha ingen klassisk typ eller tradiion att bevara, men lyckas ocksa just derr alldeles förträffiigt att vidmakthalla inresset och munterheten. Med vida större anspråk och långt mindre örmåga att uppbära den, uppträder Den förjudna frukten, det första arbete af den proluktive, men högst medelmåttige Camille Doucet, hvilket, så vidt vi kunna minnas, ppförts på vär scen. Genom sin strängt ymmetriska, efter Moliore ytligt imiterade orm, sin torftiga och alldagliga handling och in alls icke originella karakteristik gör stycet ett särdeles matt och platt intryck, i öf-!