Aftonbladet – 12 mars 1868, sida 3

Öfverläggningen om anslaget till kongl teatern. Hr Hazelius yttrade, att den ofantliga skuld som kungliga teatern inom kort tid åsamkat sig icke längre kunde undgå att ådraga sig riksdagens uppmärksamhet. Statsutskottets utlåtande inne håller en uppgift, att denna skuld vid 1867 års revision uppgick till ett pelorp af 159,129 rdr, mer enligt andra uppgifna räkenskaper belöper den sig till öfver 250,000 rdr och skall troligen vid detta spelårs slut visa sig vara 300,000 rdr. Detta oupphörliga hastiga stigande antyder ett stort och hufvudsakligt fel i förvaltningen af teaterns affärer Mången invänder måhända att denna sak icke rör riksdagen då det är konungens teater. Men då det helt säkert går med teatern, som med alla andra som obetänksamt skuldsätta sig, att den först i sista stunden inkommer med sin stat, så kan riksdagen då vänta en framställning om att betala skulden. För sin del skulle dock talaren aldrig rösta för ett sådant anslag, men många andra finnas som icke äro så stränga och derför vore det önskligt om man nu beslöte att till K. M:t afsända den af statsutskottet föreslagna skrifvelsen, med denändring i ordalydelsen att riksdagen måtte iund. anhålla det K. M:t täcktes låta vidtaga åtgärder, hvarigenom teaterns utgifter må kunna bringas i öfverensstämmelse med de påräkneliga inkomsterna, utan att de estetiska och fosterländska intressen denna konstanstalt har att bevaka, varda förbisedda. Talaren ville icke att anslaget skulle indragas och förminskas, men yrkade på en bättre ekonomi. Mindre teatern sköttes ju af en enskild person, så att den gjorde sin innehafvare till en förmögen man. Talaren liknade den stora teatern vid ett linieskepp, som seglar fram i all sin ståt med vimplar och flaggor, och den dramatiska vid en liten monitor, som väl beväpnad begagnas till skydd för den stora granna seglaren. Ett fel i teaterns ekonomi är dess månghöfdade styrelse, som icke har tillräckligt med göromål men mer än tillräckligt betaldt, ett annat den dekorativa lyxen, och ett tredje lyriska artisternas stora löner. Det är omöjligt att med teaterns inkomster betala allt detta. Man säger till teaterns beröm att den sätter upp pjeser långt präktigare än operan i Paris, men det är samma förtjenst som när en skuldsatt man berömmer sig af att lefva präktigt och öfver sina tillgångar. Det borde väl vara rätt att tillgångarne skola rådfrågas innan man uppträder med denna glans, som uppslukar allt; och om den också kunde betalas med de anslag teatern åtnjuter, så vore det ändå orätt, ty vänjer man publiken vid en sådan lyx, så går ingen sedan till teatern då skönheten förenas med sin naturliga bundsförvandt enkelheten. Talaren framhöll härefter teaterns ståndpunkt i estetiskt hänseende. Der gifvas högst sällan fosterländska stycken, som tala till hjertat, utan mest värdelöst lullull, som är till för att roa små och gamla barn. Nästan aldrig får man se något som lyfter nationalkänslan. Det är visserligen sannt att den nuvarande styrelsen icke bär hela skulden för allt det fördömliga vid teatern, men den har dock visat sig fortgå på sina företrädares väg och skulle väl behöfva en varning om att ett annat förhållande måste inträda. Talaren ansåg att förändringar äro möjliga och hade derför föreslagit den förstärkning 1 utskottets uttryck, som vi ofvan anfört. En sådan skrifvelse vore ett stöd för den nuvarande chefen, då han skall vidtaga reformer, ja, det är till och med ett stöd åt konungen, och riksdagen handlar i konungens intresse genom att besluta en sådan skrifvelses afndande. Hr Beckman förklarade, att han tänkte lika med den föregående talaren. Konsten liksom vetenskapen förtjenar att omhuldas, och talaren sade sig icke vara bland dem som blunda för den dramatiska, konstens värde som den högsta och ädlaste yttring af all skön konst. Det var blott för att tala mot missbruken som han nu höjde sin röst, som han kände sig uppfordrad att på det högsta ogilla vår nuvarande teater. Det är icke blott från den ekonomiska sidan betraktad som den förtjenar klander, utan äfven från en annan sida, nemligen den att teatern, som pjnter anslag för utt vara en konstanstalt, göres till medel att upppgga den sinnliga råhetens lusta. Man har på senare tider icke längre det sköna och fosterländska till mål utan det osedliga, och stygga. Hvad peträffar den öfverflödiga lyxen i uppsättningen if pjeser så trodde talaren den vara en följd af len missriktning man i allmänhet kommit in på. En teater som vår har icke heller till uppgift att stå främst i grannlåt bland Europas teatrar, och let är en fullkomligt falsk tanke att tro någon förtjenst ligga i att exceilera med en onödig prakt. Palaren förordade en skrifvelse till K. M:t, affatad i ännu skarpare ordalag än den föregående .alarens proponerade förstärkning i uttrycket, och skulle skrifvelsen. innehålla att åtgärder borde vidtagas, så att teaterstyrelsen för framtiden måtte ttre vårda den höga uppgift den har, att arbeta för den sanna konstens bästa. Hufvudsaken vore utt den icke genom sin verksamhet bidroge att förslappa det sedliga medvetandet. Grefve Henning Hamilton ville äfven höja sin röst till ett förtjent klander mot den kungliga teaterns förvaltning såväl i ekonomiskt som i estetiskt och sedligt afseende. Hela ansvaret drabbar icke den nuvarande direktionen, det är sannt, men den har dock sin stora andel. Talaren yttrade att de stora summor, som slösats på vår teater, skulle varit mera ändamålsenligt använda om man med lem ombyggt salongen, så att der blifvit större utrymme och följaktligen flera Blatser till lägre priser för den stora publiken. Derefter, trodde taaren, skulle teatern bära sig sjelf, om dess ekowomi stölldes på en förståndigare fot: Den stora lekorativa lyxen vore äfven skadlig och hade ett örderfligt inflytande på teaterns högre intressen. Man har teatern till beröm anfört uppsättningen ef Afrikanskan, men detta vore dock i sjelfva verset ett skäl till rättvist klander. Det är dock cke nog med att teaterstyrelsen gjort sig skyldig ill dylika missriktningar, den har också beträdt le slipprigaste vägar. Talaren anförde hvad som versonligen händt honom en afton, då han med rågra fruntimmer ämnade besöka dramatiska teaern. Der gafs då en pjes som intet fruntimmer, om gjorde anspråk på aktning för sedlighet, kunle ge utan. att rodna. Tog man så bort det mest nstätlioa Så fannge andatt dumhat avar ach gor