Aftonbladet – 11 mars 1868, sida 3

42, , att folk mängden under tiden alltjemt stigit, så att, då de år 1833 utgjorde 86,796 personer, den 1860 ökat till 105,523 inom den lilla kantonen. Om man m granskar dessa tabeller, skall man finna, att d åtalade brotten i kantonen Freiburg, som unde de 6 å 8 åren näst före 1848 hastigt stigit, unde de derefter förflutna 6 å 8 åren lika hastigt sjun kit; att brottsligheten påtagligen här som annor städes stigit under inbördes oro och krig, hvara Freiburg. (medlem af Sonderbundet, dock 1847 intaget af Dufour) denna tid hemsöktes, men af tagit efter lugnets återställande; att det varit un der perioden 1852—1856 alla 6 morden blifvit be gångna, hvaremot 9 år före 1842 och 10 år efte 1856 intet mord föröfvats; att under samma tid 1842—1856, föröfvades 14 viljadråp, men förut under 9 år blott 2, och sedan under 10 år endast 5; att brottmålstabellerna dessutom visa, att ai 2258 för brott dömda 578 voro främlingar, samt att man icke rimligen bör kunna antaga, att dödsstraffet nu blifvit åter infördt till följd af brottens tilltagande i Freiburg, då nämnda tabeller fördomsfritt granskas, helst intet mord på 10 år, intet dråp på 2 år blifvit begånget samt brotten (crimes) ifrån 91, som de voro imedeltal 5 år före ödsstraffets. afskaffande, de sista 9 åren varit i medeltal 56. Beträffande kantonen Neuchatel har jag icke uti vår statistiska byrå funnit några uppgifter för tiden före 1854, då dödsstraffet i kantonen afskaffades. De uppgifter, som blifvit mig meddelade, visa emellertid, att. antalet af de åtalade brotten (crimes) voro: 101: år, 1854.och 39-år 1866, samti medeltal varit 91 under qvingvenniet 1854—1859, under det derpå följande aqvinqvenniet 60 och under de sista.3 åren 40, hvadanhrottens antal minskats till fyra niondedelar af hvad de voro vid dödsstraffets. atskaffande. Antalet af mord har var rit 1857 2, 1858 2 och 1859 1; men under de första 3 och de sista 7. åren har intet mord förekommit. Under år 155 rekom 1; under hvartdera af åren 1858 och 1859 timade 2, således tillhopa 5. viljadråp, men intet under de sista sju åren eller.de öfriga tre. . Det var endast under det år då statshvälfningen (den 3 Sept. 1856) inträffade och de 3 näst derpå följande, då inbördes krig äfven fördes och friskaror genomtågade kantonen, som något enda mord eller dråp i Neuchatel, efter dödsstraffets afskaffande, inträffat. Detta har den anonyme broschyrförfattaren förbisett. När jag funnit huru han i, öfrigt behandlat siffror .och uppgifter i. tryckta officiella redogörelser, t. ex. franska justitieministerns, måste han ursäkta, att jag icke kan fästa förtroende till: de uppgifter angående Neuchatel han lemnat på grund af egna arkivforskningar eller hörsagor, bland annat af. justitieministern Piuget. (Pag. 59) Ett utdrag af egenhändigt bref från hr Piuget till mr Tallack innehåller uppgifter angående förhållandet i Neuchatel alldeles motsatta den anonymes: Det har nyligen blifvit infördt i våra större större tidningar af br J. P. Olivecrona. Denne man har derjemte samlat och meddelat sådana statistiska upplysningar i denna fråga att jag endast hänvisar till dem, De böra vara kända af hvar och en, som tager del i dess afgörande, Jag vågar emellertid tro,.att ingen, som ej är intagen af föru fattad mening, efter nu föreligvande upplysningar skall från de två kantonerna hemta argumenter emot dödsstraffets afskaffande.. Hade man, uppskrämd af brott under krig och uppror, såsom i flera tyska stater (1849—1853) itven i dessa kantoner åter infört dödsstraffet t. ex. 1859 i Neuchatel innan morden utan dödshotet upphörde, då hade man. nog haft ett kraftigt argument för dem, hvilka i brottmålsstatistik se intet under eller bakom nakna siffror. Efter att nu hafva skärskådat frågan om andra folk i sina försök, att afskaffa dödsstraffet missfokats eller icke, vill jag till besvarande upptaga en invändning, som blifvit framställd emot lämpligheten att här afskaffa dödsstraffet, nemligen utt vi icke böra ställa oss framför de stora kulturstaterna, hvilka icke tilltrott sig att våga försöket dermed. Hvarje land måste dock pröfva en sådan iråga med hänsyn till sina egna förhändenvarande förhållanden. Jemförelser äro ock liksom exempel odiösa, men här är fråga om sanning. En af våra snilltikaste representanter, som tillbragt omkring hälften af en lång lifstid utomlands, och der: under haft tillfällen, hvilka hån j Heller försummat, att anställa jemförelser och skörda en rik ;rfarenhet, yttrade en gång från sin bänk: När ag såsom svensk mäter mig, är jag blygsam, när jag emför mig är jag stolt. Jag får ock uppriktigt stå, att, villigt erkännande mångå nationers föeträde i mMångahanda stycken, deri vi af dem ha ut lära, likväl äfven jag är intagen af den, om nan så vill, nationella fåfängan att anse detsvenka folket, allt noga sammanräknadt, stå så hö om något antiat. Jag vågar ock tro, att särskildt afseende å laglydnad, mildhet i seder och allnän bildning eller hvad man kallar hunianitet nsk man och svensk qvinna intaga en sådan llning som, om den ock lemnar oändligt mycket utt önska, dock sätter dem vid en jemförelse icke akom, utan, jag inbillar mig det kanske, men jag x öfvertygad derom, minst sagdt i främsta ledet pländ alla civiliserade folk. Härvid vill jag dock senast göra den förklaring; att det ingalunda är ör den klass jag sjelf eller som någon af eder, nina herrar eller våra herrar kamrater i den andra cummaren tillhör som jag gör ringaste anspråk på öreträde framför de bildade klasserna hos något nnat folk. Nej det är: knappt för de klasser, som kickat-oss hit såsom sina representanter. Det gentligen för den stora massan, för våra beskediga tjenare och arbetare; för den allra lägsta, ninst vällottade delen af befolkningen, som jag indicerar detta företräde. Men detta företräde kulle dock komma att gälla det stora flerta!et af olket, och just de samhällsklasser, som hafva. de törsta frestelserna att beträda brottets bana, och m derföre och väl endast derföre lättare falla, öras till fängelserna och oftast komma i fråga tt derifrån ledas till stupstocken. När det gamla Rom stod på höjden af sin kulur, uttalade en af denna kulturs förnämsta repreentanter mot en samfundsklass sitt Odi profanum ulgus et arceo Hvem står eller anses åtminstone i vår tid stå lögre i bildning än en engelsk gentleman? Dömer cke denne än i dag nio tiondedelar åf egna landsnän och kanske nittionio hundradelar af stamförandterna på andra sidan Atlanten att vara vulgära, åa — personer, hvilka såra. den finkänslige och lem han sätter på afstånd. — om de ock stundom ro. professorer eller ega ett och annat hundrasental af riksdaler eller pund. Öfverallt annorstädes, tror jag, finner man denna ss-skilnad, och att det finnes delar af befolkingen, som benämnas les classes dangereuses, öbeln, packet eller den råa massan. Jag frågar eder, mina herrar, hvar gränsen för lasskilnad i vår nörd är belägen? Sjelf vet jag igen del af befolkningen, som förtjenar benämninen pöbel, om vi icke dit vilja hänföra våra drinare. De representera ensamma hos oss råheten, rutaliteten och våldet, och utgöra wår enda classe dangereuser. Det är ock, såvidt jag vet, ndäst hos denna klass man i fredstid märker spår f den omtalade uppbrusningen af det gamlal ikingablodet. Den nyktre nordbon är, då han icke : lår emot sitt lands fiender, så föga uppbrusande, ! tt engelsmän, som vistatsi länge här i landet, ! kratta åt det lama sätt, hvarpå män och gossar : är pröfva krafter med hvarandra, ett sätt så olikt et de sjelfva varit vittnen till i sitt hemland. Ehuru tyvärr drinkareklassen är ganska talrik mt ännu ideligen rekryteras bland fattiga och ka, höga och låga, är den dock af naturliga skäl j farlig länge hvar gång. Den har egentligen sat sig vådlig i mindre kravaller, snart öfverående och förekommande synnerligast på den ag, som för andra är en hyilodag, synnerligast å flera sådana dagar följa efter hvarandra. Åt-! illiga medel torde nog behöfva användas för att! ma superiet, detta vårt största samhällsonda.: