Aftonbladet – 11 mars 1868, sida 3

ss ao or 0 UPP NIUBET? 95 TO i riksdagens eget arkiv. De innehållas i en be rättelse, som blifvit afgifven till senaten i Finlan af den kejserliga prokuratorn derstädes, efter e år 1865 verkställd inspektionsresa. Denna berät telse innehåller tillika en sammanfattning af stati stiska uppgifter som erhållits vid granskning a fånglistor jemte andra offentliga handlingar. Ja, tillåter mig att nu något redogöra derför. Det visar sig häraf att år 1525, eller året inna den kejserliga kungörelsen om dödsstraffets suspen sion utkom, för mord och dråp sakfällda eller p bekännelse insatte personers antal varit 34. De hade då vuxit från 11,4, som det i medeltal utgjord under qvinquenniet 1811—1815. Åren 1816—182 hade medeltalet utgjort 17. Åren 1821—1825 23,2 1826—1830 34,2; 1851—1835 35,4; 1836—1840 41,04 1841—1845 36; 1846—1850 34,2; 1851—1855 36,s 1856—1860 34,4. Häraf framgår, att dessa brott således under de tre fem-års-perioderna näst före 1826 från 11, ökats till 34, som de voro år 1825 och således nära tredubblats; att brottens tilltagande sedar hejdade sig under första qvinquenniet 1826—1830 då dödsstraffet icke verkställdes och då var 34,2 sedermera förökats till 41,04 under qvinquenniet 1841—1845, men derefter minskats så, att antalet de sista tre fem-års-perioderna varit ungefär lika som år 1825, det sista året af dödsstraffets verkställande. Anledningen för tillväxten från 1836—40 uppgifves vara den år 1837 inträffade svåra missväxt. Sedan aftogo brotten åter, när bättre tider kommo. Så sker -allestädes, och 1844 års skörd får ej glömmas, då man talar om de ökade brotten vid början af konung Öscars regering. Jag återkommer kanske härtill. Nu återgår jag till. Finland soch vill dervid först anmärka att då folkmängden år 1525 utgjorde 1,259,151 personer; hade den år 1858 uppgått till 1,704;653 -personer, hvaraf finmes att mordens och dråpens antal under första fem-årserioden 1326—1830 förhåller sig såsom 34,2 till ,259,151, eller ungefär som 1 till 39,800, mehunder den sista fem-års-perioden 1856—1860 såsom 34,4 till 1,704,683, eller ungefär som 1 till 49600. I afseende på de deporterades antal visar det sig, att år 1826 deporterats 19; 1827 12; 1828 4 och 1829 13 män; 1858 15 män och 2 qvinnor, 1859 11 män men ingen qvinna, samt 1860 12 män och 1 qvinna. Den kejserliga prokuratorn antager.såsom. en af flera uppgifna orsaker till det glädjande förhållandet, att antalet af fångar å kronoransakningshäktena minskats, vara den, att allt vidare verkställande af dödsstraffet i Finland upphört, penär åsynen af afrättningar alltid måste i mer eller mindre mån hos folket underhålla råheten och motarbeta sedernas förmildrande. Nu skall man kanske invända, att Siberien utgör ett bättre afskräckningsmedel än lifstidsfängelse.. Men, mina herrar, prokuratorns embetsberättelse visar att sen 1848 inalles omkring 1000 personer, icke blott fstidsfångar utan äfven andra straff-fångar och rsvarslösa, frivilligt och på egen begäran blifvit förflyttade såsom kolonister till Siberien. Den komitå, som före 1863 års landtdag i Finland uppgjorde förslag till grunder för en ny brottmålslag yttrar: Såsom bekant har härstädes i 40 år ingen enda dödsdom blifvit verkställd och likväl har derigenom lwarken samhället råkat i fara eller ens dei lagen med dödsstraff belagda brotten tilltagit, ehuru dock hvarje grof förbrytare kunnat, enligt kejserliga kungörelsen af den 21 April 1826, med. säkerhet påräkna, att dödsstraffet icke heller å honom komme att verkställas. Enligt komitens tanke är detta ett så talande och öfvertygande bevis derpå, ått t finska folkets milda seder redan hunnit göra lödsstraffet härstädes fullkomligt umbärligt, ätt det synes göra alla andra bevis i ämnet öfverf! —1864 års landtdag beslöt ock för si straffets borttagande i allmänna lagen, ehuru beslutet ej hade sannolikhet för sig att vinna dess regerings bifall, ty man kan icke antaga att ryska cejsaren, med det, styrelsesätt i Ryssland finnes, len oro som måste härflyta af de många reforner han genomfört, hvarigenom bland annat 20 nillioner lifegna emanciperats, skulle vilja ur lasen helt och hållet bortstryka dödsstraffet för en orovins af sitt vidlyftiga rike, då han ej kunde söra det i alla. Och att befolkningen i alla hans ydländer ej stå på samma punkt i åfseende på isation som den finska, torde vara tillräckligt cändt. Man har anmärkt, hurusom i Österrike dödstraffet blifvit afskaffadt, men ånyo införts. Det ir bekant, att Maria Theresias son Josef IH, som n tid var hennes medregent, efter sitt tillträde ill regeringen afskaffade dödsstraffet 1787, sedan lan förut på 6 år låtit verkställa endast en dödslom. Under: hans återstående och Leopold II:s gering samt under 4 år af Frans II:s fanns icke dsstraffet. Efter franska revolutionens utbrott, ned anledning af de krig. som då uppblossade; ch synnerligast till följd af den reaktion som lerefter följde, var det icke underligt, att dödstraffet åter började komma i fråga. Kejsar Josef ade tillåtit sig mycket, som den allmänna opinioen i hans land icke gillat, bland annat hade han åtit indraga 6 å 700 kloster. 1795 bestämde man för att åter upptaga dödsstraffet för högräderi och sedermera för mord och några an ra brott i den allmänna lag, som 1803 utfärdales. Dock förklarade kejsar Frans II i ett rekript, att orsaken härtill icke vore den, att analet af brott ökats efter dödsstraffets upphörande. ag har ej heller någonsin hört uppgifvas, att nåon olägenhet följt deraf, att redan så tidigt, i ett f så olika, till en del föga odlade folkstammar ebodt land dödsstraffet på 6 år blott en gång erkställts och sedermera under 16 år icke ens ör mord kunnat ådömas. Men det är väl bekant, tt klosterindragningen jemte de många andra nindre väl förberedda reformer, Maria Theresias ldste son genomförde, framkallade en reaktion, len hennes sonson icke kunde motstå. Att i åtskilliga tyska stater dödsstraffen afskafades revolutionsåret 1848 och infördes under derå följande reaktionsår, lärer för lugna svenska wgstittare betyda intet, hvarken för eller emot i enna fråga. Emellertid har dödsstraffet icke hvarken under ämnda reaktionstid eller sedermera blifvit åternfördt i några tyska smärre stater, Oldenburg, Vassau, Anhalt-Dessau, Köthen och Bremen, der et en gång blifvit afskaffadt. Man har ej heller unnat uppgifva någon. olägenhet för dem deraf, tt dödsstraffet der icke på 20 år blifvit tillimpadt. Man skulle kunna tro, att dessa småtater vore för obetydliga att förtjena uppmärkamhet, derest icke just nu så synnerlig vigt fötats vid icke betydligare stater, kantonerna Freiurg och Neuchatel, sedan man der trott sig finna töd för dödsstraffets nödvändighet. Deras exemel har blifvit isynnerhet, åberopad i en skrift, om utkom nästlidet år och redan upplefvat två pplagor. Jag är författaren till denna skrift iycken tack skyldig, liksom hvar och en, som söer med skäl visa mig ohållbarheten af de åsigter, om jag anser vara de rätta. Författaren har på tt ganska förtjenstfullt sätt sammanfört hvad som lilvit yttradt emot dödsstraffets afskaffande, men varken denne författare, som jag icke känner, ller den förut omnämnda författaren, hvilken allar sig f. d. ri gsman, och i hvilken ock en tmärlgt sådan lätt igenkännes, tyckas mig vara ana att med tillräcklig varsamhet och kritik beandla siffror uti brottmålsstatistiken. När man iser dessa siffror och med dem jemför de derpå yggda konklusioner samt derjemte får höra såana uppgifter och så kallade fakta, som oss nygen blifvit meddelade, påminnes man ovilkorligen m sir Robert Peels yttrande: Nothing is more use than facts, Nothing more fallacious than umbers., (Intet är falskare äh fakta, intet mera ;rvillande än siffror.) . . I Freiburg, styrdt af ultramontanska partier eller, . ittare sagdt, jesuiterna till 1847, fick då ett an-: at parti, det radikala, öfvervigt, ändrade mycket ch afskaffade bland annat dödsstraffet år 1848. ! u lärer, efter hvad tidningarne uppgifva, ty offielt kändt är det väl icke, det kyrkliga partiet: jerfått nog inflytande att kunna åter införa dödsraffet. Det är, såsom en tysk lärd säger, just ed afseende å behandlingen af frågan om dödsraffet i Tyskland, en ofta upprepad erfarenhet, utt rätten sjelf lider, så snart en fråga, som till sin ) mersta natur är en rättsfråga, göres till:en politisk: artifråganr. A . Hvad beträffar -brottmålssta iken inom Frei-.