Aftonbladet – 11 mars 1868, sida 2

Gud! de komma hit upp... låt mig springa ned så oförmärkt, bad Hanna. Tyst! vänta litet! uppmanade studenten, i hvars hufvud en hämndtanke började dagas; de skola ej komma upp, det svarar jag för. Ja, siv, utbrast Bozing högdraget, det må då hvem som vill göra grannt på orgelläktarn åt den der nye spelevinken, men inte blir det jag. Jag täl honom inte, han ser ut som en gråsej. Vänta du!s mumlade studenten. Det kunde då inte flickorna finna, att studenten såg ut som en gräsej, så mycket de för öfrigt tyckte om hr Bozing, och för första gängen rönte denne Adonis en ganska stark opposition. Hä, hä, hä! skrattade gossarne sins emellan, Bozing är rädd att gå upp på läktarn; han tror kanske han der kan fa träffa fader Larsson... Hvad säger ni? frågade Bozing ursinnig, ty han hade uppsnappat något af deras yttrande, är jag rädd, säger ni? Jag, Hjalmar Napoleon Bozing? Vet ni, att om i detta ögonblick hvarenda grafsten i kyrkan remnade och hvartenda lik reste på sig i svepningen och kom upp till oss, skulle jag stå så här, orubblig, fast som klippan; ty här är den, som hvarken fruktar lefvande eller döda! Ett sakta ackord ljöd i detta ögonblick uppe från orgelläktarn. En sprittning ilade genom de församlades leder... de som stodo hvarandra nära, fattade uti hvarandra, och bleka som vålnader tittade de upp till läktarn, som var insvept i dunkel. Hvad var det? frågade slutligen Hannas bror och sänkte fiolen, på hvilken han hittills under arbetets fortgång sakta spelat en och annan vacker melodi. Ja, hvad var det, instämde bondgossarne, under det grebborna voro nära på att falla dem i famnen af förskräckelse. Krukor! utbrast hjeltemodigt Bozing, som nu återfått talförmågan, hvad var det väl annat än inbillning? Hvem skulle spela orgel midt i natten? Det är ju erkändt att mgen bildad person tror på någonting öfvernaturligt, och för min del... Ett förnyadt ackord, starkt, så att det gaf genljud i kyrkans doldaste vrår, brusade gevom hvalfvet, och på detta ackord följde, fortissimo spelad, fader Larssons vanliga utgångsmarsch, och den följde icke förgäfves — i ett nu rusade den lilla församlingen ur kyrkan, vch studenten, sum alltemellanåt vände