Aftonbladet – 11 mars 1868, sida 2

nen dessa båda hökar, som man trott skulle xunnat rycka till sig klorna fulla af sådana måfoglar, fingo ingen enda lös från de öfiga. De flögo ursinniga ett par hvarf rundtomkring skaran och vände så om till skogen gen. Men nu skall ni tro att de små fägarne pratade (ty sjunga kunna de ej, men prata, det kunna de!) Ja, det var ett praande, ett flaxande, ett jublande — ja, jag var ännu helt hufvudyr af det då jag i skosen mötte gamle Ole och berättade honom let. Ser ni, gamle Ole är en man som har jgonen med sig, som det heter: Jag är en kolare, men en kolare som tänker (ty det är derpå det hänger!) — och gamle Ole han sade: Ja sänt har jag nog sett förr, inte med kornlärkan, men med dufvor. Så länge de hälla ihop äro de trygga; det är ej värdt för höken att försöka på; men lemnar en kretsen, är hon förlorad. — Hören det, unge vänner! Går du utom kretsen, är du förlorad. Men så länge I hållen ihop, ären I trygga, sade gamle Ole, och det är ju det vi här göra: vi samla er. Vi samla er i kär leken till fäderneslandet, och i kärleken till Jesus Kristus, vår Frälsare. Går du utom kretsen, är du förlorad, imen håller du ihop, är du räddad, kom nu ihåg det! Ja, något mera genomträngande i ord, röst, uttryck — och så den plötsliga vändning, hvarmed du sjelf ställdes midt i berättelsen, det var dig den gällde! Man berättade mig följande anekdot om : verkningen af ett af hans tal. Midt under enl: allvarsam statsrådssession infaller plötsligt ma. rinministern: Nej, det går inte, jag kan omöj ligt följa med, jag kan inte få Rördams ord! ur tankarne Och då detta gång på gång upprepades, måste konseljen afbrytas och marinministern berätta hvad det då i IHerrans namn var för märkvärdiga saker han hört af Rördam. Jo, han sade något som han inledde på följande sätt: Hör nu efter, för det som nu kommer — gör du inte det, så kommer du rakt i helvete Han berättade hvad det var, och det gjorde äfven sin verkan på de allvarsamma herrarne, ty nästa söndag var en annan af ministrarne på väg ut för att höra Rördam. Han berättade under vägen hvad som passerat i statsrådet, och sålunda kan jag gå i god för att det är sannt. Jag meddelar det, emedan jag tror att sådan bör en prest vara — han skall kunna störa det allvarsammaste statsråd med minnet af sitt ord. Pastor Rördams tal följdes af sången Modersmålet, som jag hoppas alla känna. Föreståndaren talade derefter ett par vackra ord tillv afslutning, i det han tackade dem som sålunda bistått honom, ty väl börjadt är halft folländadt,. Efter slutad högtidlighet gjorde jag närmare bekavtskap med flera, deribland ocksa med pastor Busch, en bekant teolog af dem som stå Grundtvig närmast. Jag talade äf. ven med en skollärare från trakten, en friskollärare, d. v. s. en som upprättat en friskola i socknen, der barn få undervisning mot en årlig afgift af 4 spdr. Af sådana friskolor finnas nu i Danmark öfver 100. Så snart enoffentlig folkskollärare ej till allmän belåtenhet sköter sitt kall, får han genast en riskollärare vid sidan af sig. År ett distrikt ej väl indelt, eller tycker en del af dess befolkning ej om den riktning hvari undervisningen går — vips en friskollärare. Han hade i dag två elever med bland dem som begynte på högskolan, derför var han här. Tan såg ut att under sina fristunder och ferier syssla med hårdt jordbruksarbete, ty hans händer voro grofva som ondens; hans drägt var äfven helt och hållet bondens. Men hans tal var sådant att han genast tilldrog sig uppmärksamhet och, hvad jag isynnerhet fäste mig vid: han följer med det som skrifves icke blott i tidningarne, utan äfven i böckerna. Bland de damer jag talte med var ett ungt ogift fruntimmer från aden eleganta verlden, och hon var här emedan hon gifvit de bristande medlen till det nya skolhuset. En förnäm, vacker qvinna i den ålder då baler, konserter, teater och utländska resor nästan uteslutande npptaga tankarne, använde sina penningar och gaf sitt hjertelag till de unga böndernas undervisning — det kunde ju med skäl väcka min förvåning! I farstun hennes jägare, på gården hennes eleganta vagn med två mjölkhvita springare, men hon. sjelf blygsam och vacker midt uppe i festhvimlet och, som jag hörde, ickeblott hon nej, nu sluta sig alltflera af de-rika och förnäma till den störa rörelsen. Ja han har fått fart i saken den gamle! Gud vare lof, han har också nått oss: jag erinrade mi Herman Anker och har aldrig känt mig si tacksam mot honom som den dagen. Jag hörde mycket om den kärlekens anda som straxt uppstår der den grundtvigianska riktningen fått insteg; jag hörde att den mångenstädes skall vara på väg att omskapa lifvet bland bönderna. Det skall bland dem ha inflyttat en hjelpsamhet, en fördragsamhet, en glad hjertlighet som de från högskolorna hemkomna sönerna och döttrarne — ty man har nu äfven flera skolor för flickor — alltid ge ny lifskraft. Och sången skall ljuda vid arbetet på fältet och samla: dem om aftnarne, och der läses och hålles föredrag, emellanåt dansas der också, med ett ord ett verkligt samlif har utvecklat sig. Jag tänkte på mitt fädernesland. — Allt stort och godt som möter oss utanför det