Aftonbladet – 11 mars 1868, sida 2

arit lyckan som svikit Danmark, utan Dannark som svikit lyckan. Men genom en erksamhet sådan som den förevarande vore nan på väg att finna henne åter. Talet var iktigt gripande, och äldre som yngre voro rda. De uppstämde, som af en gemensam ngifvelse, följande sång, som skrefs af Grundtig 1848, då ovädret utbröt. Stämningen var då tryckt som nu. Jag kände ej sånsen. Man berättade mig att folket sjelf dessa olyckans dagar letat fram den. Man ade satt en vacker melodi till den, och nu jöngs den öfver hela landet. Grundtvig satt ych nickade till uttrycken här och der, instämde i omqvädet och smålog. Fsedreneland! Ved den bölgende Strand, I den majgrönne Lund, Ved det deilige Sund, Af de syngende Vover omskyllt, Sidder bleg du i Sorgen indbyllet, Dog for dig er det bedste tilbage, Thi end lever den Gamle af Dage! Sort ser det ud, Men almegtige Gud, : Dine Fjender tillands Er og Fjenderne hans, De er Fjender af Sandhed og Retten, De er Fjender af Kjerligheds-ZEtten, De har alle det V:erste tilbage, Thi end lever den Gamle af Dage! Maane og Sol Sidde löse paa Stol, Som et Lagen de gaar Under alt hvad bestaar, Dog din Ven sidder fast i det Höje, Over dig vaager Forsynets Öie! Lad kun Lovsang aflöse din Klage, Thi end lever den Gamle af Dage! Höjt over Sol Paa sin Konninge-Stoly Om end Skyerne brast, Sidder kjerlig og fast Han som vogtede Landet saalsenge, End hans Bue har klangfulde Strenge, Og hans Bue slaar aldrig tilbage, Tro i Nöd er den Gamle af Dage! Muldjord i Bryst Ser den Höje med Lyst, Der kan Solstraalen bo, Der kan Himmelbyg gro, Han, som hörer, naar Muldjorden sukker, Den med perlende Taarer bedugger, Med den Tröst kommer Troen tilbage, At end lever den Gamle af Dage! Fuglenes Röst Spaar om Dannemzends Höst Under Mundharpe-Klang Og Smaapigernes Sang, Lykken vendes som Skibet paa Voven, Lykken vendes som Bladet i Skoven, Til den Lykke man aldrig saa Mage, Saa end lever den Gamle af Dage! Fredreneland! Som paa Afgrundens Rand Midt i Bölgerne blaa, Skal du blomstrende stan, Med din Maj og med dine Kjerminder, Som en Mö med letrödmende Kinder; Du endnu har det Bedste tilbage, Det laa gjemt hos den Gamle af Dage! Under Grundtvigs första tal såg jag en ryttare komma ridande i raskt traf förbi fönstren, hörde ett ögonblitk derefter en hund, som följt honom, i slagsmål med en annan hund och fick straxt derefter se ryttaren och hunden tränga sig fram genom mängden, som genast lemnade plats. Det var pastor Peter Rördam från Lyngby, enkedrottningens själasörjare, frivillig fältprest under det senaste kriget och den originellaste talare i Daninark. Halfva Kjöbenhavn färdas ut till honom om sommaren, gär han talar i kyrka, kapell eller skog, öfverallt der han blott har omkring sig några få som vilja stanna och bedja till sin Gud. Han hade nu kommit fram till Grundtvig, som lexade upp honom dugtigt för det han kommit så sent. Han skrattade och pratade, pratade och skrattade och tände eld på allesammans innan han ännu talat med dem. Han var en temligen högväxt, axelbred och kraftig gestalt, liflig i alla rörelser, med kort hals, kortklippt hår, låg panna, buskiga ögonbryn, stor och rak näsa, liten, leende mun, liten haka, små tindrande ögon. Han reste sig efter Grundtvigs sista tal för att tala, och glädje och leende lyste i allas ögon. Han stack begge händerna i fickorna, böjde sig framåt och sade lifligt, med ett muntert leende på läpparne: Jag vill berätta en historia; det är möjligt att jag berättat den förr, men jag måste berätta om den så länge den är frisk i mitt minne. Jag gick nyligen på väg från min granne hem till Lyngby och såg då luften bokstafligen förmörkad af faglar: det var den lilla kornlärkan — inte den som sjunger — som kom i svärmar och slog ned på marken, svärm på svärm; jag har aldrig sett så många fåglar, icke en gång i mina tankar. Det var i hvarenda svärm en strid, ett oväsende, en brådska och ett hullerombuller, tills, liksom på en gifven signal, hvarenda svärm flög upp och förenade sig till en enda — och då upphörde straxt all strid. Nu inträffade någonting märkligt: de trängde alltmer och mer ihop sig, de lade sig öfver hvarandra hvarf på hvarf; det blef en enda svart krets iluften, ungefär som en bordskifva; man såg icke en gång luften mellan deras vingar. Jagkastade blicken spejande omkring mi Ganska riktigt: från skogen kommo två hökar flygande. De slogo ej ned, de flögo rundt om, stötande emot sidorna, men utan att få en enda fågel lös. Då detta ej lyckades dem, blefvo de som ursinniga; de förlorade besinningen, de flögo mot hvarandra, de slogo ned midt i skifvan, som lemnade en öppning; NETSTATIONEN FAIT PETER ÄT nattdunklet så der plötsligt resteZsig framför mA HH PR