Aftonbladet – 11 mars 1868, sida 2

jag finna mig säll som en Gud att få hålla 1 den andra. Håll i båda två, svarade Hanna snäft och vände den changtile friarn ryggen, jag tänker inte hålla i någon, jag!) Retas inte, lilla trollunge der, för då lindar jag in henne som en pullstrut, tills hon blir en fånge i rosenbojor, smidd i sina. egna vapen... så der... hi hi hi, så der, ja! kön Hanna ref af sig blomslingan och kastade den långt ifrån sig med en åtbörd, hvari tjugo korgar stodo att läsa. Se så, bråka inte nu, sade den unge spelmannen, Hannas bror, utan låt oss hjelpas åt att kläda så fort och så bra vi kunna. För resten ska vi komma ihåg att vi äro i Guds hus och hålla oss stilla. Det är gastetimman, ska ni veta.c Nå, än sen sade herr Bozing, görande sin bekanta gest med högra benet och tummarne i armhålet af vesten — än sen?... Hvilken bildad menniska tror på spöken? Kanske just den som frågar, förmodade näbbigt Hanna, som icke kunde låta ett enda tillfälle gå förbi att retas med sin afskydde friare. Det skulle endast vara lilla söta Hanha som vågar säga någonting sådant; min själ jag skulle råda någon annan till det! Fy, att han inte skäms att stå och svärja i Guds hus! förebrådde Hanna, Svär jag? Kommer aldrig i fråga, lilla söta Hanna. Min själ,v så jag — det är väl ingenting, skulle jag tro? Nej, åtminstone så godt som ingenting, log Hanna retsamt och gick långt upp mot altaret och började kläda der. Studenten var idel förtjusning der han satt uppe. Det der var just lagom åt Bozing. Emellertid började de nu alla hjelpas åt och inom en halftimma var kyrkan nästan i ordning. I hvar och en af de främre bänkarne restes en ung björk och i piporna — der, vid. julottan, sattes ljus — sattes nu blommor. Predikstolen kransades med en blomslinga, och likaså de få minnestaflor öfver aflidne som prydde väggarne. Studenten undrade på om han icke i alla fall skulle gå ner, dermed vinnande den dubbla fördelen att pröfva Bozings mod och få säga ett par vänliga ord åt den söta Hanna, då han i trappan till orgeln hör lätta fjät. Med en hjertklappning, som denna gång åtminstone ej kom af rädsla, gick han ett par steg emot den kommande — riktigt, det var just Hani na, som gaf till ett lätt rop, då en figur N