Aftonbladet – 10 mars 1868, sida 3

nedsättningar, ehuru han väl insåg, då q ens nå gon reserverat sig mot det beslut hvartill utskottet kommit att minoriteten skulle stanna på talarens sida. Tal. trodde att det vore riksdagens pligt att efterse det hvar och en finge sitt, men icke heller mer, och förmenade nu den summa, som för första hufvudtiteln utgår med 1,417,000 rdr, hade genom tidtals återkommande förhöjningar så småningom stigit till hvad den nu är. Då e af staten, i en tid af nöd och arbetsbrist, som kännes tryckande för till och med de sydliga provinserna 1 landet, påräknade inkomster ej räcka till de ökade utgifterna, måste man se till hvad som kan göras, man måste lysspa till om folket kan utgöra de dryga skatter som fordras, och om det ej detta förmår, nödgas man söka till att inskränka utgifterna och dervid börja deruppe och gsuta dernere. Klokheten fordrar att man måste slå in på en annan väg och jag är öfvertygad derom, slutade talaren, att om konungen fullkomligt kände den nödställda belägenheten inom de flesta orter af landet skulle han sjelfmant ingå på den nedsättning som här blifvit begärd. Yrkade afslag å utskottets hemställan och bifall till sin motion. Hr Blanche ansåg det ej öfverensstämma med denna kammares vanliga hållning att motionärerna, i en fråga som den förevarande, stå ensamma. Den väckta motionen är en röst som ej får föraktas och ett genljud af samma röst höres från hyddorna öfver hela landet och äfven från städerna, der de lugnaste och fridsammaste medborgare ej längre förmå med tystnad se dessa stora anslag årligen återkomma. Tal. hyste visserligen ej någon förhoppning om att riksdagen skulle denna gång fästa afseende vid motionerna, men de hafva dock varit till nytta, emedan de ha tjenat till en varning för dem som tro att folkets tillgångar äro outtömliga, ty hur länge man än öser ur dessa källor träffar man slutligen på dessa vulkaniska källsprång. som bränner fingrarne på den som öser. Yrkar bifall till förenämnde motion. Hr Jonas Jonasson från Kalmar län yttrade att under de senaste riksdagarne sparsamheten allt mer och mer gjort sig gällande och då det anslag, som hittills utgått för hofhållningen uppgår till nära 4000 rdr om dagen, måtte detta i verkligheten vara så högt tilltaget att detsamma väl tål den nedsättning af 25 4, som talaren i sin motion föreslagit. Yrkade bifall till sin motion. Hr C. A. Larsson hade väckt motion om att riksdagen måtte helt och hållet eller till någon del indraga det för underhåll af de k. slotten begärda anslag å 123,100 rdr, synnerligast af det skäl t han trodde sig veta att detta anslag ingalunda användes till underhållskostnad för de k. slotten, utan tillföll till största delen vederbörande förvaltningar. Talaren menade att de som bebo dessa slott och begagna dem voro också närmast till att underhålla dem; skedde ej detta, vore bäst att kammaren till andra personer öfverlemnade dessa k. slott. Yrkade bifall till sin motion. Statsrådet frih. af Ugglas bestred den förste talarens påstående att civillistan. så småningom stigit till den summa hvartill den numera uppgår, ty sedan år 1823 har anslaget till konungen utgjort 530,000 rdr årligen, ända intill år 1867, med hyilket år det förhöjdes till den nuvarande summan, och då denna anslagsförhöjning af dåvarande riksens ständer den 30 Dec. 1865 blifvit godkänd, kunde talaren ej finna att på dessa 2:ne år sådana förhållanden inträffat, att de kunnat gifva någon den ringaste anledning att göra en nedsättning i ett så nyligen bestämdt anslag. Ej heller förmenade talaren att man skulle kunna med något skäl påstå det ej statsverket skulle kunna uppfylla lenna förbindelse. I afseende å hr C. A. Larssons motion om nedsättning i anslaget för de k. slottens underhåll, ansåg talaren utskottet hafva nöjsktigt besvarat detta, då detsamma yttrar att, om ndragning härutinnan skedde, skulle sådant innevära en indirekt nedsättning i det för hofhållninsen uppförda anslag, emedan af räkenskaperna inemtats att, af detta, redan nu betydliga bidrag utgått till underhållande af lustslotten. Hr L. O. Larsson trodde visserligen ej att kamnaren denna gång komme till det resultat talaren sin motion åsyftat, nemligen att nedsätta 25 4 å wofhållningsanslaget, men ansåg likväl att, då svenka folket varit så högsinnadt att i den goda tiden vevilja ett högt anslag, man i den svåra tiden som ut vore förhanden ej behöfde af några grannlasenhetsskäl afhålla sig ifrån att förorda en nedättning. I motsats med den föregående talaren insåg han att just nu, då fattigdom och nöd komnit, hade sådane förhållanden inträffat, som väl unde gifva anledning till nedsättning. För att mellertid kunna hoppas att vina någon framgång ille talaren inskränka sig till att instämma med ir C. A. Larsson och sålunda yrka indragning för underhåll af de k. lustslotten bestämda nslag. Hr Erik Olsson instämde i detta yttrande, förnenande att exemplet af nerlbättaing å första hufudtiteln skulle; kunna verka godt vid behandlinen af de öfriga. Hr Hierta, stödjande sig på sin afgifna reseration, redogjorde för orsakerna dertill att han, huru instämmande med utskottet i det resultat, vartill detsamma kommit, likväl icke gillade den ra delen af utskottets motivering, deri såsom rundsats , blifvit yttradt, att någon rubbning i nslagen på första hufvudtiteln icke borde kunna omma i fråga annat än vid regentombyte; erinade om ej blott den årliga tillökning af 170,000 dr, som gafs åt H. M:t vid 1865 års riksdag, utan ck det särskilda anslaget af en million vid den tföregående. Dessa båda beslut, fattade af alla yra stånden vid dessa riksdagar utan votering, åste utvisa en öfvertygelse att behof varit för anden. Han ville ej undersöka grunden för detta chof utan fästade sig blott dervid, att allmänna änkesättet måste varit ense derom att det funnits ch så att säga kändes i luften samt att det måte afhjelpas; och trodde att en afkortning så ort efteråt skulle innefatta en inkonseqvens. som itt skulle inom kort kunna hafva en reaktion till åföljd. Han upptog ock ett under diskussionen ildt uttryck, att denna fråga vore af ömtålig naur, men icke derför att man behöfde, såsom en alare omnämnt, hysa någon fasa för att yttra sig fver detta ämne, utan han hänförde ömtåligheen mera till representationens ställning till den varande regenten. Man kunde ej underlåta att nra sig att det var den nuvarande konungens gsinthet att gå in på framläggandet af ett nytt epresentationsförslag och hans beredvillighet att aktadt talrika motståndskrafter slutligen lyssna ill landets allmänna önskan om dess antagande, om denna såväl som den första kammarens ledanöter i väsentligaste mån hafva att tacka för det e nu kunna på dessa rum föra landets talan. Jet syntes honom derföre ej fullt öfverensstämma ned representationens värdighet att så kort eferåt sätta i fråga en minskning, äfven om man ade den öfvertygelsen, att det är rundligt tillet, isynnerhet som man icke ifrån konungens ida hittills erfarit någon sådan pmsadling i de egentåsigter, som synas i allmänhet hafva tillunnit regeringen nationens erkännande. Hr A. W. Nilsson ansåg det vara representanens pligt att gå tillväga utan alla konsideratioer och kunde ej gilla utskottets yttrande, att wedsättning endast vid regentombyte kunde ifrårakomma. Då den finansiella ställningen är såan den nu är borde utskottet tagit i betraktande m statsverket är i stånd att a dessa dryga itgifter. Riksdagens skyldighet vore att tillse det len sparsamhetsanda, som så högt och jemnt pre