Aftonbladet – 10 mars 1868, sida 3

meetung skulle hallas, hvarvid man fruktade oroligheter. Insurgenterna i Santa Få ha uppgifvit staI den Rosario åt regeringens trupper och gripit till flykten. dt RIKSDAGEN LL) Gårdagens förmiddagsplena. Första kammaren. Öfverläggningen om tredje hufvudtitelns anslag. ,) För denna hufvudtitel, som innefattar anslagen till utrikesdepartementet, är i nu gällande riksstat upptaget ett sammanlagdt belopp af 479,200 rd: ) r. Enligt till nuvarande riksdag inlemnad proposition har K. M:t föreslagit en nedsättning af summan till 457,950 rdr. Statsutskottet hade för sin del funnit att besparingar kunde vidtagas i ännu I större skala och gjort upp en beräkning om in? dragningar till ett belopp af 28,000 rdr mer än I hvad propositionen bestämmer. Grefve Manderström uppträdde och förklarade tatt han i en snar framtid hoppades kunna nedsätta anslaget dubbelt emot hvad man i andra kammaren yrkat, men det kunde blott ske i mån af flera omständigheters undanrödjande, och ännu. vore icke tiden inne. Talaren trodde icke att ksdagen är fullt kompetent att bedöma beskickningarnes mer eller mindre öfverflödighet i ämmande länder, men förldarade tillika att han icke genom detta yttrande vill bestrida riksdagens rätt att bestämma utgiftsstaten. Hvad angick frågan om att i Washington anställa en ministerI resident istället för en envoyt, så insåg icke tal. I hvarför man icke skulle ha råd att hålla en envoyt hos en af jordens största makter, då man t. ex. håller en envo; Florens. Indragningen af några legationssekreterare vore äfven olämpligt, ty dessa platser äro som en skola för yngre diplomater. Utskottets framställan om obehöfligheten af legationspredikanter och attachter i Paris hbesvarade tal. med den upplysningen att predikanten icke uppbär något arvode och samma förhållande eger rum med attachterna, som man hittills rekryterat bland unga män som sjelfva velat bekostat sitt uppehälle i Paris blott för att få räkna diplomatiska meriter. Attachåens lön har istället uppburits af en militärattach som gjort sig väl förtjent deraf genom de många tjenster han gjort staten. Yrkade bifall till K. M:ts proposition. Hr Montgomery-Cederhje:m klandrade det hemlighetsmakeri som inom diplomatien gör sig gällande och anförde som exempel derpå notvexlingen mellan Sverge och Danmark under sista danska kriget. Ännu i denna dag finnes måhända icke mer än två personer i Sverge som känna innehållet deraf; Folket borde dock känna landets utrikes-angelägenheter när det betalar ett departement som skall reda dem. Sedan 1856 har Sverge inträdt i en förändrad politisk ställning, som gö att betydliga nedsättningar kunna företagas å den nu ifrågavarande hufvudtiteln. Tal. trodde att det icke behöfves stor statsmannavishet för att bedöma t. ex. om en minister i Kjöbenhavn kan lefva för några tusen rdr mindre än han nu eger i arvode, och ansåg föröfrigt riksdagen fullt kompetent att bedöma frågan, hvarföre han yrkade bifall till utskottets förslag. Frih. Beckfries förordade militärattachter äfven på andra ställen än i Paris. I Berlin skulle en dylik hafva ett rikt fält. Hr Wern begärde ordet i anledning af sin reservation, deir han yrkat att de för aflöning till ministern i Washington å konsulsfonden afsedda 3000 Rthr H.Bko måtte ersättas med samma belopp å ministerstaten. Tal. framhöll olämpligheten af att förena ministeroch generalkonsulsbefattningarne i ett land der Sverge har på en gång vigtiga diplomatiska och dyrbara handelsintressen att bevaka. Yrkade att riksdagen ville till ministerstaten tillägga ett anslag som ersättning till ministern i Washington för de 3000 Rthr H.Bko som han nu från konsulsfonden åtnjuter, för att derigenom möjliggöra tillsättningen af särskild generalkonsul i Nordamerikas förenta stater. Hr Wallenberg begärde heller icke någon nedsättning af den i propositionen äskade summan, utan tvärtom en tillökning, för att lika med hvad hr Wcern åsyftat möjliggöra tillsättningen af en generalkonsul i Förenta Staterna. Hr Hazeius talade om önskvärdheten att diplomaterna, mer än hittills varit fallet, ville besvara och vederlägga de iutländska tidningar ofta förekommande uppsatser, som framställa Sverges förhållanden i en falsk dager. Tidningsskrifvaryrket är visserligen icke något förnämt yrke, men man har dock haft exempel på att mången politisk minister begagnat sig af pressen för att framhålla sina idter, och tal. trodde att det icke varit under deras värdighet. Om våra ministrar likväl ej vill besvära sig med att skrifva tidningsartiklar, så hafva de legationssekreteraren och honom borde det då åligga att upptaga vrängda framställningar till vederläggning. Det är vår pligt mot derneslandet att icke låta det vanställas inför främmande länders folk. Talaren slutade sitt anförande med att säga sin afsigt icke vara att nu uppgöra ett förslag, utan han hoppades blott att frågan skulle vinna afseende hos den man som nu leder våra utrikes ärenden. Grefv. af Ugglas, E. Sparre och C. G. Mörner yrkade bifall till den kungliga propositionen och yttrade grefve Sparre: Vi äro ett fattigt land, men jag hoppas dock att vi aldrig måtte kunna kallas ett knussligt land. Må man hushåila inom landet, men uppträda med heder då det gäller att visa sig för utlandet. Må man äfven utsträcka sin verksamhet till tidningspressen, blott man vet att värdigt representera, men det skulle bli en omöjlighet om man nu börjar med indragningar. Om andra kammaren vill gå in på nedsättning i anslaget till tredje hufvudtiteln, så hoppas jag dock att inom representationen skall finnas så mycken känsla för landets beder att man icke skall stå och knussla med ett tjugutusental riksdaler. Första kammaren skall nog visa att den inte prutar på styfvern. Yrkade bifall till propositionen. Hr Tornerhjelm ansåg äfven denna sparsamhet för fnask i vår tid, då diplomaterna verkligen äro i stånd att uträtta något, och att det hvarken vore klokt, värdigt eller förståndigt att försöka några indragningar förrän lugn och trefnad återkomma i Europa. Gref. J. O. Mörner och Ehrensvärd yrkade bifall till propositionen. Slutligen svarade grefve Manderström på några af de andra talarnes anföranden och yttrade att han ej kunde förstå hur den förändrade politiska ställningen skulle kunna inverka på nedsättningen af utgifterna. Hvad angår de tidningsartiklar, som i utländska blad vanställa våra förhållanden, så ansåg talaren att det är blott hemma som de väcka stor uppmärksamhet men på platsen gå de förbi utan att någon just fäster sig vid dem. Dessutom är det ingen lätt sak att vederlägga dem, ty den som något känner till tidningspressen vet väl hur svårt det är att få en vederläggning intagen. Talaren ansåg att den föreslagna generalkonsuln i Amerika vore af både nytta och behof, och ville han för sin del gerna verka för att en sådan person blefve tillsatt. Som vi förut nämnt bifölls den kungliga propositionen med 56 röster mot 36, som röstade för utskottets förslag. På yrkande af grefve Manderström och frih. Beck-Friis afslogs jemväl utskottets iandra punkten af utlåtandet gjorda hemställan att riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det K. M:t täcktes låta tillse, huruvida icke någon inskränkning i förmåner, som vid tjenstledighet äro de diplomatiska embetsmännen förunnade, må vara af omständigheterna påkallad. j j Andra kammaren! a diskussionen rörande ifrågasatta nedsättnin å ar hufvudtiteln, hvarom motionen väckts af hr Jöns Pährsson, Jonas Jonasson, L. O. Larsson, Östman och C. A. Larsson, öppnades af N Den ganska li