Aftonbladet – 9 mars 1868, sida 3

mot nesterskapet för likgiltighet och vårdslöshet i vården af folkskolan, tagit reda på de enda do: kumenter, ur hvilka man med visshet kunde få veta någonting derom, nemligen folkskoleinspektörernas berättelser, och hade dessa gifvit vid handen att, med något enda undantag, hvad som hittills blifvit gjordt till skolans bästa, det hade blifvit åstadkommet genom de nuvarande sjelfskrifna ordförandenas åtgöranden. Deremot gåfve dessa berättelser skolråden ganska släta intyg. För att bekräfta detta påstående, uppläste tal. ställen ur inspektörers berättelser från Linköpings, Wexiö och Kristianstads län, hvilka bekräftade hans påstående. Vid sådant förhållande ville tal. fråga, om det vore skäl att nu borttaga ordförandeskapet från de enda, som visat något nit för skolan, isynnerhet som denna åtgärd i sjelfva verket innebure ett ogillande, ett afsättande. Folkskolan hade blott egt tillvaro 26 år och i början lefde den ett särdeles klent lif, så att den generation som med nit och skicklighet skulle kunna handbafva ordförandeskapet än icke kommit till. Tal. trodde att det vore tillräckligt, om domkapitlen erhölle rättighet att afsätta ordföranden. — Emot en föregående talares påstående, att en pastor såsom ordförande i skolrådet kunde tillsätta skollärare, anmärktes att det måtte bero på ett misstag, emedan denna rättighet tillkommer kyrkoherden såsom pastor icke såsom ordförande i skolrådet. Hr Hedenberg förordade utskottets förslag med tillägg af grefve Wachtmeisters reservation. Hr Svensen upplyste, att i Linköpings stift funnes flere trakter, der kyrkoherden på åratal ej besökt skolan. För öfrigt trodde tal. att intresset för skolan skulle vakna bland folket, blott prestens sjelfskrifvenhet till ordförandeskapet upphörde, hvaremot tal. i sjelfskrifvenheten till ledamotskap icke såg hinder för bifall. Hr Siljeström fann det tydligt, att pastors sjelfskrifvenhet och ansvarighet skulle lägga hyende under församlingens likgiltighet, och trodde att skolan ej skulle skötas sämre än förut, liksom fattigvården icke förfallit sedan pastors sjelfskrifvenhet till ordförande i fattigvårdsstyrelsen upphörde. Visserligen kunde det icke gå så bra i början, men detta skulle nog snart hjelpa sig. Såsom ett skäl för sjelfskrifvenhetens upphörande anförde tal. den omständigheten, att pastor hittills uträttat så litet under sitt ordförandeskap, och trodde att det varit bättre, om han stått utanför skolstyrelsen såsom kontrollant, samt fann för öfrigt underligt, att man ansåg sig böra genom lagparagrafer omgärda presterskapets förtroendeposter — en åtgärd som tal. fann alldeles öfverödig, emedan nog folket paragraferna förutan skulle med glädje lemna dem de uppdrag, hvartill de sig genom nit och omtanke gjort sig förtjenta. Hr Gumelius ansåg undervisningen vara samhällets vigtigaste angelägenhet, hvilken ock från första stunden legat tal. ömmare om hjertat än någon annan. id detta tillfälle hade blifvit fällda yttranden, dem tal. fann hårdt att bära. Man hade påstått att man ville befria presterskapet från ordföranskapets börda, men tal. trodde att förhållandet icke varit sådant, att man egde rättighet att tala om en befrielse, ehuruväl det vore sannt, att många prester ej visat det nit och den ifver de bort. Det kunde väl icke nekas, att den ståndpunkt, hvarpå folkskoleväsendet befunne sig, i allmänhet vore presterskapets förtjenst, för hvilket det äfven hade sitt särskilda intresse att omhulda folkskolan, emedan dess arbete underlättade deras eget. Dermed ville dock tal. icke hafva sagt hvarken att folkskolans fel eller förtjenster ensamt vore beroende på presterskapet. Man hade sagt, att församlingarne ej kunde bli i tillfälle att visa något nit, då de alltför sällan blefve sammankallade. Deremot ville tal. anmärka, att det icke heller vore nyttigt att alltför ofta sammankalla skolstyrelsens ledamöter, ty då tröttnade de. Inspektörernas berättelser, om ock någon gång öfverdrifna, lemnade dock i det hela en riktig föreställning om tillståndet. Man hade sagt, att presten i de allra flesta fall skulle bli vald. Derpå lade tal. ingen vigt, men det vigtigaste vore att skolan får sådan ordförande, att hon kan gå framåt. Då det nu icke kunde nekas, att presterskapet i allmänhet väl fullgjort sin uppgift med afseende på folkskolan, kunde det icke vara nyttigt att entlediga dem från detta uppdrag, emedan detta skulle medföra ett afbrott i folkskolans utveckling, som, enligt hvad en af motsidans talare medgifvit, skulle lida ett betänkligt afbrott, i det han sagt att det icke skulle gå bra i början. Tal trodde derföre, att den nu föreslagna åtgärden borde uppskjutas, tilldess hela svenska folket hunnit den utveckling, att det sjelft åtoge sig folkskolans sak, och fruktade att man nu på många ställen skulle mera se på församlingens kassa än på skolans bästa. Hr C. A. Larsson. Med anledning af en föregående talares påstående, att han skulle misstagit sig, då han påstått att ordförandens i skolrådet röst vid skollärareval gällde lika mycket som alla de andra och att denna rätt tillkom kyrkoherden såsom pastor ej såsom ordförande iskolrådet, uppläste talaren en 8 ur förordningen, som visade att hans uppfattning var riktig. Hr Ötterström yrkade full valfrihet i förevarande fall af aktning för folkfriheten, för den stigande upplysningen, för folkets omdöme och uppfattning för alla rättsinniga och om skolans bästa ömma och nitiska prester, hvilka talaren kände och hvilka, han vore säker derom, icke skulle undandraga sig ett förtroende, som blefve dem af församlingarne uppdraget; han gjorde detta yrkande äfven derföre, att presten skulle komma i ett lyckligare förhållande till sina församlingsboer än hittills ofta varit fallet. Instämde i yrkandet på återremiss, på det utskottet måtte bli i tillfälle att afgifva ett förslag till upphörande af all sjelfskrifvenhet i förevarande fråga. Hr Staaff vore öfvertygad, att den temligen yckliga ställning, i hvilken folkskolan befunne sig, vore presterskapets förtjenst och ville talaren derföre att presterskapet icke skulle skiljas från ordförandeskapet, utan yrkade bifall till hr Faxesreservation. Efter slutad diskussion anställdes votering, hvaris genom utskottets förslag segrade med 77 röster mot 43, hvilka afgåfvos för hr Faxes reservation,