Aftonbladet – 9 mars 1868, sida 3

deremot icke gerna låta sig göra, emedan vårt läge bredvid Norge skulle framkalla smuggling i så stor skala, att statskassan ginge förlustig om de påräknade högre tullinkomsterna. Inseende dessa svårigheter hade också motionären föreslagit accis på cigarrer, på det sätt att hvarje cigarr som säljes skulle förses med stämel. Om dylika stämplar skulle åsättas borde de, för att ej vidare kunna begagnas, blifva makulerade såsom frimärken; men det vore svårt, om ej omöjligt, att förhindra uppfinningen af något sätt att taga bort makuleringen. Såsom en anmärkning emot förslaget framställde talaren äfven, att cigarrer af de mest skilda priser skulle draga samma skatt. Man hade jemfört den föreslagna beskattningen med bränvinsbränningsafgiften. Talaren fann dock mellan dem stora olikheter, i det den senare inbringar ungefär en fjerdedel af statsinkomsterna, den förra deremot ansågs komma att gifva blott omkring en half million, och i det till grund för . bränvinsbränningsafgiften hufvudsakligen lågo sedIliga motiver, hvilka icke kunde åberopas i fråga ; Jom en njutning, som icke vore moraliskt oriktig. Visserligen kunde man anföra sanitära skäl för inskränkning i bruket af tobak, men såväl derom som om kaffet borde med fog kunna sägas, att det är ett långsamt dödande gift, mot hvars skadliga inverkningar staten icke bör vidtaga några itsärder. Taiaren fruktade de indirekta skatterna af den orsak, att lika lätta som de vore att pålägga, lika svåra vore de att borttaga, emedan behofven ökas Ji mån som tillgångarne växa. Det funnes icke heller för närvarande behofaf den föreslagna skatten, emedan inkomster och utgifter, enligt den föreslagna riksstaten, ginge ungefär jemnt ihop. Icke heller ansåg talaren skäl att. at den nu rådande betryckta affärsoch penningeställningen hemta stöd för förslaget, emedan talaren vore fullkomligt öfvertygad att densamma endast vore öfvergående och att den tid icke skulle vara långt borta, då vi med lätthet kunna bestrida våra statsutgifter utan att anlita nya skattetitlar. — Yrkade bifall till utskottets förslag. Sedan hrr Uhr, Muren och Sjöberg ytterligare utvecklat de af den nästförestående talaren uttalade åsigter, och hrr Anders Eriksson, Bjerkander och Heggström förordat utskottets afstyrkanAde förslag, bifölls detsamma, utan att votering behöfde anställas; och föredrogs och bifölls i sammanhang dermed 21 punkten i det s. k. tullbetänkandet, afstyrkande föreslagen nedsättning i tullen å cigarrer. Derefter bifölls en af bevillningsutskottet i utlåtandet n:r 6, efter afstyrkande af väckt motion om utsträckning af befrielse från stämpelpapper, gjord framställning derom, att riksdagen måtte antaga de i k. kungörelsen den 23 Nov. 1866 stadgade bestämmelser om stämpelpappersafgiften, att tjena till efterrättelse från nästkommande års början till slutet af det år, under hvars lopp ny stämpelpappersbevillning varder af riksdagen fastställd. tU TS ff oe 1 Om upphörande af pastors sjelfskrifvenhet till ordförandeskap i skolråd. Det är bekant, att enl. 1842 års folkskolestadga och 1862 års förordning om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd pastor är sjelfskrifven ordförande i skolrådet med makt att förordna annan prestman i sitt ställe. Till följd af tre utaf hrr HasI selrot, Sven Hansson och Wigardt väckta motioner har lagutskottet framställt förslag till ändring af 23 8 i nyssnämnda k. förordning, af innehåll bland annat, att pastor väl skall vara sjelfskrifven ledamog i skolrådet, men att detsamma må ega att inom 8ig välja ordförande och vice ordförande. I afgifven reservation har hr Faxe yrkat, att pastor skall vara sjelfskrifven ordförande, derest ej stiftsstyrelsen, på hans anmälan, eller eljest, finner skäl att annan ordförande förordna. Vid föredragning af. utskottets härom afgifna utlåtande, n:r I, uppstod en animerad debatt, hvilken öppnades af hr Hollander med förordande af hr Faxes reservation, hvars företräde bestode deri, att om kyrkoherden blefve gammal en annan kunde utses till ordförande i hans ställe, hvarjemte antaandet af denna reservation vore önskvärdt, emejan första kammaren redan bifallit densamma. Hr Ahlgren kunde icke finna något skäl för antagande af ett förslag i den omständigheten, att detta förslag redan vore af första kammaren godkändt och anförde emot:hr Faxes reservation, att det vore en oformlighet, om stiftsstyrelsen skulle kunna entlediga en tjensteman från en befattning, som denne fått sig af K. M:t ålagd. Hr Hedlund fann ej något skäl att ovilkorligen pålägga kyrkoherdarne den på många ställen ganska tunga bördan att vara ordförande i skolrådet. Deremot ansåg talaren, att det skulle vara en stor förlust för skolrådet, om ej pastor vore sjelfskrifven ledamot deri; och ville derföre yrka på bifall till utskottets förslag, och skulle kunnåt -förmås att skänka första kammarens beslut sitt bifall endast för den händelse man ej på annat sätt kunnat komma till något resultat. Hr Sven Nilsson motsatte sig den ifrågavarande sjelfskrifvenheten och ansåg pastor böra intaga samma ställning till skolrådet som till fattigvårdsstyrelsen, vid hvars sammankomster han eger taga säte och stämma, när han för godt finner. Förordade våskottets förslag. Hr C. A. Larsson visade genom ett färskt exempel från sin hembygd; huru det sjelfskrifna ordförandeskapet, förenadt som det är med rättigheten att ordförandens röst gäller lika med alla de andras, kan föranleda en ung vice pastor att, emot församlingens ovanligt allmänt uttalade önskan, tillsätta en annan och främmande skollärare än den församlingen redan kände och begärde tilllärare. Enligt talarens åsigt skulle hvarje om skolan nitälskande pastor otvifvelaktigt bli vald till ordförande. Beklagade att första kammaren antagit ett annat än utskottets förslag. r Meijerberg ville visserligen icke dölja för sig, att olägenheter skola inträda om det nu framlagda förslaget blir antaget, men ansåg likväl fördelarne så öfvervägande, att det borde antagas. Man hade skyllt folkskolans otillfredsställande skick på presterskapet. Ehuru tal. nu icke ville uppträda som dess försvarare, ansåg han sig dock böra tillkännagifva, att han under sin verksamhet såsom folkskoleinspektör på landsbygden funnit ett stort antal för folkskolan nitiske prester. Och då det tyvärr vore allt för väl kändt, huru likgiltigt folket sjelft varit i denna sak, ansåg tal. det vara oriktigt att hvälfva skulden på den ena samhällsklassen mer än på den andra. Åtminstone ansåg tal., att man hvarken kunde eller borde skylla på presterna, om folkskolan nu ej befinnes hafva gått framåt så långt hon bort, och ville i presternas eget intresse yrka bifall till utskottets förslag, både derföre att de hädanefter må gå fria från en dylik beskyllning och till vinst för den religiösa delen af deras verksamhet. För långt vore dock enligt talarens mening att gå, om man äfven ville fråntaga presten ledamotskapet i skolrådet, emedan tal. ansåg vigtigt, att pastor icke blott är berättigad utan äfven förpligtad dertill, bland annat derför, att man ej kan fordra att pastor skall blifva ordförande i skolrådet, om han ej är medlem deri. !Och enligt talarens tanke skulle han oftast bli vald till ordförande, att döma af exemplet i Stockholm och Göteborg, der tillgång finnes på både kunnige och nitiske män, men der pastor ittills alltid blifvit vald. Yrkade bifall till utskottets förslag. Hr Bjerkander fann ej rättvisa hvarken i utskottets eller reservationens förslag, och ansåg pastor ej ens böra vara sjelfskrifyven ledamot i skolrådet. Hr 4. v. Proschwitz förordade pastors sjelfskrifvenhet till ordförandeskapet; ty om han är valbar kan han afsäga sig detta ap drag, hvarefter det på många ställen torde bli lika svårt att erhålla ordförande i skolrådet, som anställda entreprenadauktioner på motsvarande plats i kommunalstämman visat det vara att få någon som ville åtaga sig detta uppdrag. Hvem skulle dessutom döma