Aftonbladet – 7 mars 1868, sida 2

nes rörelser. Hon märkte dem ej, ty bredvid klippan låg ett mörkt föremål, för henne vida förskr kligare än de hemska roffoglarne Hon gled långsamt ned ur sadeln, kröp ut på klippkanten och böjde sig öfver den. Di hennes följeslag vare hunno fram till henne, låg hon qvar i samma ställning och med ögoner öppna, som då hon först såg ned på sin makes döda kropp och fö vridna anletsdrag, mer dessa ögon sågo ingenting, och då vildarne upplyftade henne, kände hon ingenting — hela verlden var mörk för henne da. Såsom om Giengwatahs förbannelse hade medfört olycka, låg nu indianstaden vid Senecasjön öde; blodbadet i Wyoming hade blifvit hämnadt — den gamla drottningens boning och dess omgifningar hade blifvit härjade, träden afbrutna, husen nedbrända och några få fattiga barkhyddor, der återstoden af drottning Fsthers anhängare uppehöllo sin eländiga tillvaro, var allt hvad general Sullivans trupper lemnat den gamla härförerskan. Det hus, som hon kallat sitt slott, var nu en hög af ruiner; men några väggar stodo ännu qvar och ett af de största rummen hade fått ett tak af plankor och br lappar, så att det åtminstone mot regn och snö skyddade denna förskräckliga gamla qvinna, som låg der på en buffelhud, midt på golfvet, fåfängt kämpande mot ålderdomen, som binder de passioner den ej förmår qväfva. På den söndriga trappan satt en grupp af vildar, dystert blickande in i salen. De vågade ej utan att vara kallade, närma sig den sjuka, men sutto der intande, icke på en klagan eller jämmer — nagot sådant kunde de omöjligt få höra — men på den dödsrossling, som ovilkorligen mäste följa på den fära unde tystnad som nu herrskade derinne. Som hon lag der, sväfvade en gestalt förbi indianerna på trappan och in i rummet, Dot var Thamerou, hennes sondotter, Ynen så blek och förändrad att ingen hade igenkännt henne. Den gamla drottningen vände ögonen ditåt och tycktes förstå att någon af hennes egen slägt stod vid hennes sida. Hon reste