Aftonbladet – 6 mars 1868, sida 3

j ligen dess dåterkallelighet i händelse af allti icke antagås bevisad, så vinna de emot detia sixaf å andra sidan talande skäl dubbelt i vigt, Synmor mö; liga misstag. Likaså får man icke underskatta att, sedan en gång tviflet om dödsstraffets rättmätighet och lämplighet vunnit insteg inom flera kretsar af folket, såsom nu synes vara fallet i Sachsen, domare, vittnen och jurymän skola i de svåraste fallen uppträda med större säkerhet och mindre tvekan, då de veta, att det icke mera är råga om ett menniskolif Det är således uppenbart, att motivet för regeringens förslag om dödsstraffets afskaffande i Sachsen varit å ena sidan farhåga, att den nya juryinstitutionen skulle på förebragt indirekt bevisning kunna döma en oskyldig till förlust af lifvet, och å andra sidan fruktan för att, då en öfvertygelse om dödsstraffets orättmätighet börjat göra sig gällande inom flera kretsar af landet, en brottsling i följd deraf skulle kunna af jury frikännas och således undgå allt ansvar. Hos oss kunna dylika skäl mot dödsstraffets bibehållande icke ega någon betydelse, ty dels hafva vi ingen jury, som dömer på obestämd bevisning, och dels stadgar vår lag för dessa grofva brott alternativa straff, så att, om någon domare skulle anse sig icke kunna tillämpa dödsstraff, brottslingen icke derför behöfver gå fri från allt straff. För öfrigt afser det sachsiska lagförslaget dödsstraffets upphäfvande endast i den allmänna strafflagen, men bibehåller det i militära strafflagen och i en lag af 1851 om åtgärder vid tillfällen af det allmänna lugnets och säkerhetens störande. Synnerligen anmärkningsvärdt är det, att af de två kantoner i Schweiz, Freiburg och Neuchatel, i hvilka dödsstraffet blifvit afskaffadt, den ena, nemligen Freiburg, i dessa dagar beslutit åter införa detta straff, sedan det i tjugu års tid varit utplånadt ur lagen. Redan den omständigheten, att i det fria Schweiz exemplet af dödsstraffets afskaffande icke bland de öfriga kantonerpa verkat större efterföljd, synes mig mer än alla siffror tala derför, att den erfarenhet, som vunnits på de ställen, der ad tagit detta steg, icke varit fullt tillfredsstälande. . Kasta vi härefter blicken på Italien, så finna vi Toscana ett land, hvarest dödsstraffets afskaffande kan anses konstateradt, och der man har giltig anledning att antaga, att detsamma icke åter kommer att införas. Den Toscanska befolkningens motvilja mot detta straff hade äfven den verkan, att, då vid annexationen år 1860 den sardinska strafflagen förklarades gällande i hela konungariket Italien, undantag likväl gjordes för Toscana, i fråga om dödsstraffet, hvars tillämpning derinnom tillsvidare icke skulle ega rum, intilldess en gemensam lag i ämnet för hela Italien kommit till stånd. Detta har dock ännt ieke kunnat ske, utan det ena förslaget efter det andra förkastades. År 1865 beslöt deputerade-kammären, att dödstraffet borde afskaffas utom i militäroch marin-rätten samt för vissa fall af brigandaggio. Detär ganska betecknande, att den, man kan säga, ultra liberala kammaren dock bibehöll dödsstraffet för röfveriet eller det slags brott, deraf landet mest led, och för hvilket man trodde sig icke helt och hållet kunna undvara detta straff. Under de intressanta debatterna angående detta förslag protesterade justitieministern mot n så stor inskränkning af dödsstraffet och hänvisade till den ofördelaktiga kriminalstatistiken i Toscana, hvillten ansågs vittna om de menliga följderna af dödsstraffets upphäfvande. För fullståndighetens skull måste jag dock nämna, att detta bestreds å motsatta sidan. Hvilkendera sidan hade rätt, kan jag naturligsvis icke bestämma. Förslaget blef emellertid af senaten förkastadt. I Donaufurstendömena, hvarest dödsstraffet för närvarande är afskaffadt,fattades beslutet derom först år 1864, efter det någon afrättning icke egt rum i Wallacbiet sedan 1823 och i Moldau sedan 1849, således först nära 20 år efter det dödsstraffet faktiskt upphört. Likaså hade i Portugal ingen afrättning verkstälts sedan år 1846, då man förra året beslöt alldeles borttaga detta straff, i hvars ställe man satt cellfängelse för lifstid med sträng afsöndring från de andra fångarne. I sjelfva det fria Nordamerika är det bland alla dess stater icke flera än tre, hvilka afskaffat dödsstraffet, nemligen Rhode-Island, den minsta staten i Unionen, samt Michigan och Wisconsin, hvilka icke torde kunna räknas bland de mest civiliserade af dessa stater. Det är dessutom att märka, att i åtskilliga af dessa mindre civiliserade stater finnes en annan lag, som någon gång kompletterar strafflagen, jag menar lynchlagen, och samma dag lagen om dödsstraffets afskaffande i Wisconsin skulle träda i kraft, lära två röfvare, hvilka denna lag skulle tillgodokommit, blifvit exeqverade af folkmassan. I några länder har dödsstraffet för en tid faktiskt varit afskaffadt derigenom, att benådning alltid meddelats, meh måst återtagas. Så t. ex. i Österrike under kejsar Josef den andre, och likaså år 1848, då man beslöt att benåda alla lifdömda, hvarefter man likväl sett sig nödsakad att åter börja tillämpa dödsstraffet; och detta, enligt hvad den nuvarande österrikiska justitieministern på det fjerde tyska juristmötet förklarat, i följd af de grofva brottens tilltagande mängd. 1 Belgien tillämpades ej något dödsstraff under åren 1829—1835, men sistnämda år steg dödsdomarnes antal till en högre siffra än något år under föreningen med Holland, och sedan jogtitier ministern blifvit i båda kamrarne af flera ledamöter interpellerad i fråga om den slapphet, som inträdt i rättvisans utöfvande, börjades ånyo exekutionen af dödsdomar, ehuru i ringa antal. I ett strafflagsförslag, som framlades för representationen år 1861, var dödsstraff bibehållet endast för mord, men då ett farligt tjufband just vid samma tid grasserade i landet, plundrande och dödande, önte representationen så stort intryck af den allänna förskräckelsen i landet, att den bestämde dsstraff ej blott för rån med dråp utan uppsåt, ! utan till och med för försök till dråp jemte rån. Under åren 1864—1866 har emellertid ingen afrättning egt rum i Belgien, men båda kamrarne fslogo likväl förra året ett väckt förslag om dödsstraffets afskaffande, ehuru justitieministern ansåg ågon fara deraf icke kunna uppstå. Om vi således blicka omkring oss, finna vi, att). let endast är en försvinnande fiten del af den ciriliserade menskligheten, som ännu tagit det steret fullt ut att afskaffa dödsstaffet, och man serl. leribland icke något af de stora folk, hvilka pläga så i spetsen på civilisationens väg. Det är likväl ydligt, att ett exempel i stort, d. v. s. från något vf de större fölken, skulle i detta fall vara af största vigt, ty först derigenom kunde man vinna en. kare och i samma mån säkrare erfarenhet om. öljderna deraf. Endast två länder, hvilka kunna . folkmängd jemföras med vårt, Donaufurstendömena och Portugal, hafva hittills vågat försöket. l. De hafva dock gatt varsamt tillväga dervid, och len erfarenhet de kunnat vinna om följderna, är. utför kort för att vara tillförlitlig. : Det återstår således endast för oss att bedömal: rågan efter våra egna inhemska förhållanden. Må, i också företrädesvis så göra och dervid icke lej las af något begär efter andra länders aktning och ,eundran. ! Bland de skäl, hvilka framdragas för dödsstrafets afskaffande, anser jag det såsom det giltigaste, ; tt detta straff kan drabba en oskyldig. Dennal: ara torde dock vara ringare i Sverge än annor-: des. Våra bevisningslagar äro sådana, att dom-, tolarne icke få döma utan direkt bevisning. Mål (c varuti någon blifvit dömd. till döden, skola 4 nomgå alla domstolsinstanserna och slutligen ( edragås K. M:t i statsrådet; och det synes mige ara nästan omöjligt, att en oskyldig nu för tiden can blifva dömd att undergå dödsstraff, såvida ( ( ) f 1 f j 6 J 1 an icke sjelf afgifver en falsk bekännelse; men sådant fall kan väl icke samhället göras mera nsvarigt derför, än om någon lägger sitt hufvud under ett framrullande lokomotiv. Jag har icke eller hört uppgifvas, att några juridiska mord gt rum här i landet, sedan de politiska strider, vilka besudlade sig med blod, tystnat. Man säger isst, att ingen kan veta, huru många oskyldiga j vått till döden, utan att deras oskuld någonsin kommit i dagen. Men är det i sådant fall någon j å stor skilnad, om en person i stället oskyldigt