Aftonbladet – 6 mars 1868, sida 3

-) dylika fall vanligt år, att, i händelse han be -)ginge brott, som störde allmänna säkerheten, han . skulle det honom ådömda straffarbete för lifstiden fortsätta. Han lyckades emellertid rymma från I Carlsborg och, efter att hafva begått flera stölder, ingick han en dag till ett ensamt fruntimmer, som höll en försäljningsbod, och om hvars förhållanden han genom flera föregående besök i boden gjort sig underrättad. Han medhade vid tillfället en tung och hvass sten, inlindad i näsduken, begärde att få köpa någonting, och, då försäljerskan böjde sig ned för att framtaga den begärda varan, krossade han hennes hufvudskål med det medförda mordvapnet, plundrade boden och rymde sin väg. Denne person skulle blifvit alldeles strafflös för detta rån och mord, såvida han icke kunnat dömas till döden, ty fortsättningen af lifstidsfängelset hade han ådragit sig redan genom sina andra förbrytelser. I anledning häraf vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att det i vårt land säkert finnes hundratals benådade lifstidsfångar, hvilka blifvit frigifna, just emedan deras uppförande under en längre följd af år lemnat grundade förhoppningar om deras moraliska förbätt ring, men vid benådningen är alltid fäst nyssnämnda vilkor. Om dödsstraffet borttages, skulle alla dessa icke hafva någonting mera att riskera, om de beginge de gröfsta mord, än om de föröfvade stöld af det obetydligaste värde. För min del tror jag, att dödsstraffets tillvaro i lagen för sådana personer verkar afhållande från de gröfsta brotten. I alla händelser är det dock säkert, att dylika personer hafva vida lättare tillfälle att begå brott än de, hvilkasamhället håller förvarade inom lås och bom; och lagutskottets invändning, att, äfven om lifdömd kän under den korta tiden mellan domens afkunnande och dess verkställande föröfva ett nytt mord, utan att något särskildt straff derå följer, eger allraminst någon betydelse. Utskottet synes mig föröfrigt hafva alltför inskränkt uppfattat det till försvar för dödsstraffet anförda argumentet om samhällets nödvärnsrätt, såsom skulle denna rätt endast vara riktad emot dem, hvilka endast finnas inom lås och bom. Jag uppfattar samhällets nödvärnsrätt i en vidsträcktare omfattning och anser denna rätt, gälla i allmänhet emot den brottsliga viljan, så att denna icke blir samhället öfvermäktig. Huru ofta har icke ett myteri blifvit dämpadt och det hela räddats blott genom statuerande af ett enda varnande exempel, ehuru samhället genom sin åtgärd att straffa i dylikt fall använder nödvärnet, ej blott emot den, hvilken blir föremål för straffet, utan äfven emot alla dem, hvilkas brottslighet vid tillfället sätter lugnet i fara? Vi hafva ofta hört Finland åberopas såsom ett exempel, som skulle klart ådagalägga, att äfven för oss, hvilkas förhållanden äro så likartade, kunde det icke uppstå någon våda af dödsstraffets upphörande. Jac har likväl icke derifrån kunnat hemta något så tillfredsställande resultat. Såsom bekant är, suspenderades dödsstraffet i Finland år 1826. Enligt de i hr Olivecronas afhandling från juridiska föreningens tidskrift i Finland hemtade uppgifter dömdes under de femton närmast föregående åren i medeltal hvarje år 21,66 personer till döden, men under de 36 åren 1828— 1861 icke mindre än 36, eller öfver 50 procent mera. Det kan visserligen :anmärkas, att folkmängden också under tiden ökats; men så har den ock gjort i Sverge, och likväl hafva brottens antal här minskats. Likaså har det skälet för dödsdomarnes tillväxt i Finland blifvit anfördt, att hofrätterna, sedan dödsstraffet suspenderats, mindre ofta än förr begagnat sig af den dem medgifna leuterationsrätt. Jag vill gerna antaga riktigheten af en sådan uppgift, som är omöjlig att kontrollera, utan att granska alla ransakningshandlingame i dylika mål, men jag har svårt att tro, det enna benägenhet hos hofrätterna skulle kunnat inverka så mycket, att den förutan resultatet i Finland kunnat anses lika tillfredsställande som i Sverge. Dödsstraffets faktiska upphäfvande i Finland är dessutom icke fullständigt. I den kejserliga kungörelsen af den 21 April 1826, med det Hillägg, som densamma i afseende å qvinnor erhållit år 1848, finnes stadgadt: Hvar, som för begånget brott gjort sig förfallen till dödsstraff, njuter af kejsaren förskoning från detsamma, så framt brottet ej finnes vara af den svårare beskaffenhet, att dermed åsyftas störande af samhällets bestånd, statens lugn, tronens säkerhet eller majestätets helgd. Då förbrytare, vare sig af maneller qvinnokönet, sålunda från dödsstraffet förskonas, skola de i stället undergå kroppsstraff och uppenbar kyrkoplikt samt antingen 1 sin återstående lifstid inom landet förrätta allmänt arbete, eller, i fall de, i anseende till brottets beskaffenhet och dervid förekomna omständigheter, ej äro af sådan mildring förtjenta, försändas till de aflägsnare guvernementena i Siberien för att der till arbete hållas, mansperson i grufvorna och qvinna vid kronans der befintliga fabriker. Och skola de, som sålunda förviste varda, för sin öfriga lifstid anses uteslutna från det borgerliga samhälle, de förut tillhört, och i följd deraf i deras fädernesland förlora alla medborgerliga rättigheter i af-. seende å äktenskapsförbindelser, arftägt eller hvad det i öfrigt vara må. i Häraf synes, dels att dödsstrafiets tillämpning . qvarstår för statsbrott och dels att man i andra fall såsom surrogat derför stadgat vida intensivare straff än lifstids fästning, nemligen först kroppsstraff och derefter, åtminstone för de gröfsta brotten, arbete i grufvor uti en främmande verldsdel. Dessutom bör man anmärka, att, ehuru dödsstraff icke under fyratio år varit tillämpade i Finland, samma regering, som suspenderat detta straff, dock ännu icke vågat borttaga det ur lagen. Vid sista landtdagen framlades: visserligen ett förslag i den syftningen, innehållande de af en kommission framställda allmänna grunderna för en ny strafflag; men detta ansågs såsom en framtidstanke och rezeringen framlade ett särskildt öfvergångsförslag, eri dödsstraffet var bibehållet för mord. Ett land, som i detta afseende äfven förtjenar n synnerlig uppmärksamhet, är Tyskland. Det vänder ofta under revolutioner, att många stora och vackra tankar födas till ett för tidigt lif iden rttre verkligheten. Så skedde äfven i Tyskland. Uti de af nationalparlamentet i Frankfurt år 1848 intagna Grundrechte des Deutschen Volks anogs bland annat en artikel af innebåll, att dödstraffet upphäfves, utom i de fall, der det förekrifves i krigsrätten eller tillåtes af sjörätten, i all af myteri. Denna bestämmelse om dödsstrafet vann visserligen icke tillämpning i de största yska staterna, men väl i det stora flertalet af de nindre. Alla dessa hafva dock sedermera återtasit dödsstraffet, utom Oldenburg, Anhalt och Nasal, i hvilken sistnämnda stat dock genom dess unnektering med Preussen den preussiska strafHasen nu lär trädt i kraft såsom gällande lag, hvarisenom dödsstraffet således blifvit återinfördt äfven ler. Nu hör man visserligen påstås, att i de länler, som återupptagit dödsstraffet, detta varit en öljd af regeringarnes reaktionära tendenser, men ag tror icke, att detta gått så lätt för sig, om olkets uppfattning varit stridande emot denna åtärd. Man har ju sett, huru i Toscana, der folkiljan bestämdt uttalade sig emot dödsstraffets terinförande, man varit tvungen att afstå derirån. Hvad nu angår de tyska stater, der dödsstraffet lifvit återinfördt, vill jag särskildt uppehålla mig id den största af dem eller konungariket Wirtemerg. Om frågans gång derstädes och om den erarenhet, hvartill man kommit rörande dödsstraffets implighet, har man fullständiga och tillförlitliga pplysningar uti ett föredrag, som blifvit år 1867 ubliceradt af justitieministerium i anledning af n petition från Andra kammaren år 1863 om dsstraffets afskaffande. Detta föredrag har till fattare en medlem af landets högsta domstol, id namn Beyerle. Man finner deraf, att den arikel i 1848 års grundrättigheter, som handlade m dödsstraffets afskaffande, blifvit tillämpad i Värtemberg år 1849 utan representationens höanda Man paddan 1252 åtavinfördaa Ardactra fue k3 UTHn—sneRrr VO nr ret MH 0 9 EN NA mA a rt fD tr kr br Vt ROD KN UA FR