Aftonbladet – 6 mars 1868, sida 3

Te He Te mftAMe TT Ty fe RR ek OP OP OSV OR I skräckande, ä fets behöflighet åter är, enligt mitt förmenande, uteslutande en praktisk, jag vill nästan äfven säga lokal fråga, d. v. s. den måste bedömas efter hvarje lands tillstånd och fordringar, ehuru, det medgifver jag, äfven främmande Törders erfarenhet kan dervid vara af stort värde. För att ådagalägga en dylik erfarenhet, tager man iallmänhet sin till flykt till brottmålsstatistiken. rvid bör man dock besinna, huru vanskligt det är att bedöma sammanhanget emellan brottsligheten och det gällande straffsystemets verkningar efter de siffror, statistiken lemnar. Dels kunna siffrorna i sig sjelfva vara otillförlitliga, dels medgifva de gruppering på olika sätt efter olika syftemål, men härtill kommer, hvad som är af stor vigt att iakttaga, att en mängd olika faktorer inverka på brottsligheten i ett land. En allmännare utbredd upplysning och religiositet eller materielt välstånd verkar mera återhållande från brott än några strafflagens bestämmelser, hvartill ytterligare kommer rättsskipningens ofullkomlighet. Vore hvarje förbrytare säker att ej kunna undgå ansvar, kunde straffen vara vida mildare, men i samma mån utsigterna äro större för brottslingen att kunna undandraga sig allt straff, erfordras strängare straff, för att äfven den aflägsnare sannolixheten af deras undergående skall verka tillräckligt varnande. I afseende härpå kan jag ej ingå på den åsigt lagutskottet i detta betänkande antyder, eller att man icke behöfver stadga strängare straff, än att blott tillses, att det lidande som straffets utstående medför, blir större än den fördel, som genom brottet kan vinnas. I öfverensstämmelse med denna åsigt säger utskottet: Genom brottslig gerning kan icke någon så stor fördel vinnas, som .motväger lidandet af den personliga frihetens förlust för lifstiden. Straffarbete på lifstid är följaktligen tillräckligt strängt för att väcka afäfven i afseende på de allra gröfsta brott, såvida förbrytaren, då han står i begrep; Jatt begå gerningen, verkligen reflekterar öfver oc! -I beräknar straffpåföljden. Att denna grundsats i Jnågon mera utsträckt grad kan tillämpas vid uppgörande af ett straffsystem, vågar jag dock bestrida, och vill jag till bevis härpå anföra ett exempel. Om en tjuf begår stöld till värde af 10 rdr, så kan den fördel, hvaraf han kommit i åtnjutande genom -åtkomsten deraf, väl uppvägas af t. ex. ett halft års fängelse, men icke kan detta ansvar alltid blifva tillräckligt för hvarje tillgrepp af 10 rdr på hvad sätt det än skett, vare sig genom inbrott eller rån eller genom ett enkelt tillgrepp, endast derför att den fördel brottslingen vunnit icke är större i ena fallet än det andra? Man finner alltså, att åtskilliga andra grunder än den genom det brottsliga tilltaget vunna fördelen jemväl måste tagas i betraktande vid bestämmande af straff. I sammanhang härmed vill jag fästa uppmärksamheten på ett antagande, som lagutskottet visserligen icke så bestämdt uttalat, men hvilket jag hört användas från flera håll, eller att den nu gällande lagens alternativa straffbestämmelser för mord skulle verka mindre afskräckande genom den förhoppning att kunna undgå dödsstraffet, som derigenom alstrades hos den, hvilken vore i begrepp att föröfva detta brott, än som kunde påräknas af lifstids straffarbete, derest detta vore ovilkorligen stadgadt, och brottslingen sålunda visste sig icke kunna undkomma detta ansvar. För min del kan jag ej fatta, huru den omständigheten, att vår nu gällande strafflag, jemte lifstids fästning, såsom det lindrigaste straffet, stadgar en ännu svårare straffart, skulle kunna göra fruktan för lifstidsstraffet mindre, än om detta straff stode ensamt. För att återkomma till brottmålsstatistiken, kan man emellertid icke frånkänna den allt värde för denna frågas bedömande, och då motståndarne till dödsstraffets bibehållande derifrån hemta till stor del sina bevis, anhåller äfven jag att få kasta en blick på vissa dess uppgifter. I fråga först om Sverge, så hafva vi den tillfredsställande erfarenheten, att brottens antal i allmänhet på den senare tiden minskats. Om jag ur räkningen utelemnar polisförseelser och endast fäster mig vid egentliga lagbrott, som utgjort föremål för domstolarnes handläggning, så utgöra dessa under den senaste femårsperioden, för hvilken de stalmstiska uppgirtgerna äro samlade, eller åren 1861 —1865, i medeltil för hvarje år 16,532,2, under det att enahanda medeltal för nästföregående fem åren uppgår till 17,785,0 och för åren 1851—1855 till 18,859,6. Medeltalet för alla åren 1842—1860 utgör 18,046,7. Betraktar jag åter förhållandet med det brott, vi nu närmast afse, eller mord, så har visserligen äfven detta i antal minskats, om man ser en längre tid tillbaka, men på den senaste tiden bibehåller det sig vid ungefär samma iffra. Antalet af mord, giftmord och förgiftningsförsök, om hvilka domstolarne ransakat och meddelat utslag, utgör 20,8 i medeltal för åren 1841 —1860 och 18,4 för åren 1861—1865. Men medeltalet för dessa brott under de fem åren närmast före 1861 är också endast 18,4. Vår förmildrade lagstiftning angående mord inträdde i väsentlig mån genom 1861 års förordning, som borttog dödsstraffet för detta brott, om det var utöfvadt under mildrande omständigheter. Medan brottens antal i allmänhet betydligt nedgått under de fem derpå följande åren, jemförda med de fem förgående, har mordens och mordförsökens antal bibehållit sig oförändradt. . Hr Olivecronas afhandling om dödsstraffet visar ock en siffra, som fäst min uppmärksamhet, nemligen den, att antalet af mord och viljadråp, för hvilka personer blifvit sakfällda, uppgått år 1845 till det högsta antalet under alla åren, åtminstone från och med 1832, eller till 55. Om detta haft andra tillfälliga orsaker, tilltror jag mig icke att bedöma, men visst är, att den allmänna meningen i landet tillskref dessa brotts tilltagande den gängse föreställningen, att konung Oscar icke ville tillåta verkställigheten af något dödsstraff. Att många af de under början af hans regering begångna brotten måtte hafva varit af en synnerlig grof beskaffenhet, vill ock synas derutaf, att då nämnde konung, till följd af opinionens påtryckning, fann sig föranlåten att låta tillämpa dödsstraffet, måste han samma år 1845 utfärda icke mindre än 19 dödsdomar, eller flera, än som något år sedermera utgått. Jag vill på intet sätt i de nu anförda siffrorna se något bevis för nödvändigheten att bibehålla dödsstraffet, men ännu mindre kan jag i dem erkänna något bevis för motsatsen. Hvad deremot vår statistik med mera visshet kan intyga, är, att vi under de tre år, som nya strafflagen varit gällande, kommit så nära intill gränsen af dödsstraffets upphörande, att sannolikt ingen annan stat, som har dödsstraffet qvar, kommit denna gräns så nära. Jag talar icke nu om dödsstraffets efterskänkande genom nåd, utan om dess ådömande af domstol. Rikets hofrätter bafva under hela denna tid afsagt dödsdomar uti nalles I mål, deribland 5 beslutits år 1865 och 2 ander hvartdera af åren 1866 och 1867. Vid prö ning af dessa mål i högsta domstolen har dödsstraffet blifvit ålagdt endast i 3, och den sista, af högsta instansen fastställda dödsdom i Sverge är laterad den 14 Augusti 1866. I ett af nämnda 3 mål voro 2 personer dömda till lifsstraff, men den ene fick nåd, och i ett annat blef jemväl den lömde till lifvet förskonad, så att endast 2 personer blifvit afrättade. Det utslag, hvarigenom verkställighet af dödsstraff senast föreskrefs, är ut den 20 Mars 1866, eller nära två år gammalt. Om de två, som fallit offer för dödsstraffet i ya strafflagen, tillåter jag mig att nämna några ord. Den ena af dessa brottslingar var en medelilders man, som åtagit sig att mot belöning af 20 ler högst 25 rdr skjuta ihjäl en hederlig hustru, wilken han icke kände ens till utseendet. Efter nogen öfverläggning infann han sig med skarpaddad bössa vid gården, hvarest hon bodde, ställde ig i försåt och, då en qvinna utkom, hvilken han untog vara husirun, efter hon i handen höll en yckel till visthuset, aflossade han skottet med ker hand och genomborrade qvinnans hjerta. I fseende på detta brott förekommo inga mildrande mständigheter. Sjelf uppgaf mördaren ej något innat motiv för sitt brott än åhågan att komma i tnjutande af den utlofvade belöningen. Detta rott egde de kännetecken, hvilka 1734 års lag ippställde för nidingsverk, och man finner hos letta brott äfven andra juridiska karakterer, som vissa nmande lagar, der morden blifvit förjelade i flera kategorier, utmärka den gröfsta aren deraf. Mord, som skett på beställning och mot lega, anses nemligen i vissa utländska lagar åsom avalificeradt mord. under det att i andva rr mr ke Om OD TR a Kt kn RN Fk cb DÖ FR nt Jr om 9 Få LJ EK oh br JR ht ät ät fören JK Jr sg li s S fi d d