Aftonbladet – 6 mars 1868, sida 3

RIEMSDAGEN. Riksdagsdebatterna om dödsstraffet Andra kammaren. Justitiestatsministern friherre De Qeer. Der skiljaktighet, som eger rum emellan de olik: åsigterna angående nu förevarande fråga, är efter min uppfattning, icke så stor som man ve lat göra den. Å ena sidan utgår man icke ocl kan icke utgå från den åsigten, att dödsstraffe skulle vara otillåtligt eller samhället ovärdigt, df man medgifver, att det får qvarstå i den militär: strafflagen, för att icke tala om ansvarighetslager för statsrådets ledamöter. Å andra sidan anse man ej heller dödsstraffet såsom ett i allo så till fredsställande straff, att man ej önskar dess in skränkning och slutliga afskatfande. Frågan är således egentligen endast den, huruvida något steg nu bör tagas för att ytterligare inskränka till lämpningen af detta straff, och ett sådant steg skulle med ett ord afse mord; ty, ehuru vår straff lag stadgar dödsstraff för åtskilliga andra brott än mord, ligga dessa brott dock i sina svåraste arter så nära mord, att, med afseende å strafflagens alternativa straffbestämmelser, jag knappt kan föreställa mig, att dödsstraffet skall komma att tillimpas på sådana brott, deri mord ej ingår. Man har således att först undersöka den frågan, huruvida dödsstraffet är ett rättvist straff för mord. Nu torde väl alla vara ense derom, att mord hör till de allra gröfsta brotten, och att, om dödsstraffet bör bibehållas för något brott, det sist bör afskaffas för mord. Men det är ej nog, att dödsstraffet är relativt rättvist för detta brott, utan man måste äfven :se till, om det i och för sig är ittvist; ty om dödsstraffet ej i och för sig är ittvist, eger staten ingen rättighet att stadga det. I afseende härå tillåter jag mig anföra yttranden, som uttalats af några bland de fornämsta kämparne i vår tid för dödsstraffets afskaffande. Jag hemtar dessa citater från anhängare af nämnda åsigt, icke blott derför, att de genom sin ställning till frågan böra ega mera auktoritet för dem, hvilka stå på samma, sida som de, utan ock för den sanning jag funnit i deras ord. Uti ett af Ortolan, en berömd fransk rättslärd, år 1864 i Paris utgifvet arbete om straffrättens grunder finnes anfördt: Jag nedstiger i djupet at mitt samvete, jag sammanfattar mig i mitt förnuft, jag lägger afsides all passion, all hämnd, allt afseende på nyttan. Jag framställer för mig en, som har dödat, icke under en brottslig förvillelse, icke under en hastig och oförutsedd hänförelse, utan med kallt blod, med beräkning, med förutgången öfverläggning, kanske på ett förrädiskt sätt, med grymhet; en, som måhända gjort sig en vild glädje, ett förfinadt nöje af att plåga sitt offer. Jag frågar mig, om i detta fall från den absoluta rättvisans synpunkt — d. v. s. den rent ideella rättvisan, -afskild från hvarje jordisk beräkning — dödsstraffet, tillämpadt på denne mördare, sårar mitt förnuft såsom för strängt? Jag vädjar icke till den allmänna känslan, folkuppfattningen eller ens den brottsliges känsla, som i det ögonblick, då han skall undergå detta straff, sjelf erkänner att ban förtjent det; jag håller mig till mitt eget förnuft, lemnande åt hvar och en att begära svar af sitt. Jag fattar, att andras sinnen mera rygga tillbaka för att svara ja. Hvad mig angår, så örplifver jag öfvertygad, att för ett öfverlagdt menniskomord, men också endast för detta fall, öfverskrider icke dödsstraffet den absoluta rättvisans gräns. . En annan fransman Franck, juris professor, resonnerar i sin Straffrättens filosoh på följande sätt: Kan en mördare åberopa grundsatsen om det menskliga lifvets okränkbarhet för att undgå rättisans svärd? Denna grundsats har han ju missnt och förnekat. Den, som har utgjutit sin medmenniskas blod, icke under en hastig sinnesrörelse, som utesluter all eftertanke, men med ugn, med öfverlagåt uppsåt, den har förklarat på tt ännu tydligare sätt än med ord, han har fördarat genom sina handlingar, att en oskyldig nenniskas lif icke är okränkbart i hans ögon. duru skulle han kunna fordra att den rätt om han förnekar åt andra, skulle skydda honom sjelf 2. DM belgisk professor i juridiken Haus, som vait föredragande ledamot och redaktör af motierna i den lagkommission, som utarbetade det iska strafflagsförslaget, har år 1867 utgifvit en örträfflig afhandling Om dödsstraffet, för hvars fskaffande han med ma strider, deruti bland nnat förekommer: För ögonblicket står ännu lödssrtafliet i de flesta monarkier och republiker å högsta spetsen af str Jan och qvarhålles ler, då det är inskränkt till straff för mördare, f det öfvervägande antalet bland de förståndiga ch upplysta. hvilka betrakta detta straff såsom ättvist, verksamt och nödvändigt. Enligt vår fvertygelse är dödsstraffet rättvist i sig sjelf, om let träffar en mördare, d. v. s. den, som med ippsåt att döda och med berådt mod har gifvit öden åt sin like. Ån mera, detta straff är nytigt genom de verkningar det frambringar. Samvället stra för sitt bevarande och välbefinnande ch icke för att åstadkomma jemnvigt mellan traff och brott. Samhällsmakten är icke den allnänna moralens hämnare, den har sig icke uppIraget att utföra försoningens verk, dess ändamål nskränker sig till att betrygga allas frihet genom tt beskydda hvars och ens rättigheter. För: