Aftonbladet – 6 mars 1868, sida 3

han i sitt arbete med så mycken kraft och välI talighet försvarat. I Den berömde statsmannen Guizot yttrade 1822, då tatande för dödsstraffets afskaffande för politiska brott: jag är öfvertygad, att de reformer, som begäras af tänkesätten eller sederna, böra genows tränga regeringens handlingssätt i den praktiska tillämpningen, innan de införas i lagstiftningen. Mittermaier, som efter 1848 varit en väldi; I kämpe för dödsstraffets afskaffande, skref likvä ännu 1862: Om i ett land den stora massan af befolkningen skulle betrakta dödsstraffet såsom ett nödvändigt straffmedel, borde lagstiftaren, vid lös ningen af problemet om dödsstraffets afskaffande, förfara med försigtighet och återhållsamhet. Den af af mig förut citerade Haus säger: chvad som inträffat i de länder, hvilkas befolkningar icke hade haft tid att öfvertygas genom erfarenheten, skulle ovilkorligen ske i Belgien, hvarest allmänna opivionen icke är tillräckligt förberedd för denna stora reform. Med våra kamrars närvarande sammansättning kan man i sjelfva verkat knappt förutsätta att förslaget om dödsstraffets utplånande ur strafflagen skall röna ett gynnsamt mottagande af dessa församlingar. Men äfven om detta förslag blefve antaget af en majoritet, som i alla händelser blefve ringa, skulle abolitionisterna blott . vinna en öfvergående framgång. Så snart som afskyvärda brott utbredde oro i landet, så snart som stölder i förening med mord förskräckte sinnena, skulle reaktionen icke dröja att inställa sig, och lagstiftaren skulle, förd af den allmänna rörelsen, blifva tvungen att återställa ett straff, som man envisas att anse såsom det enda räddningsmedlet. Förr än vi utplåna dödsstraffet ur lagen, låtom 0s börja med att faktiskt undertrycka det. år stora jurist Richert säger i sitt så ofta åberopade anförande om dödsstrattet: jag anser dödsstraffet hvarken kunna eller böra i denna stund uteslutas ur lagen, men jag är säker, att det i tillämpningen, allt efter som begreppen äfven häruti hunnit ljusna, skall under en kommande tid, liksom den gjort under den förflutna, mer och mer å ur bruk, tilldess det kan jemväl ur lagen alleltes försvinna. För att förbereda och lätta denna. öfvergång vill jag tillstyrka, att straffet tills vidare utsattes alternatift för de svåraste brotten,. Detta är hvad som nu har skett. Kan man antaga, att Richert skulle, tre år efter det lagen utkommit sådan han önskade den, nu yrkat på dess förändring i detta afseende? Han profeterade ock, att dödsstraffet icke skulle femtio år öfverlefva homomi något land med verklig kultur. Ännu har endast en tiondedel af denna tid förflutit. Slutligen säger ock hr Olivecrona i sin afhand ling: Jag föreställer mig, att den säkraste utvägen att komma till en praktisk lösning af problemet, vore den, att genom en lag sus) endera dödsstraffets användning under en viss tid, t. ex. 109— 20 år. Ett sådant sätt att gå till väga synes mig kunna försona både försvararne af dödsstraffet och ånhängarne af yrkandet om detta straffa upphäfvande. För min del eger jag icke någon siareförmåga och tilltror mig icke fhed sådan visshet som desse män kunna färutsäga dödsstraffets obehöflighet, än mindre beräkna tiden, då så skall blifva förhållandet; men jag tror att denna tid skall komma, och hoppas att den heller icke skall vara aflägsen. Det säkraste medlet att komma derhän torde dock vara att förfara varsamt och söka att mer och mer inskränka tillämpningen af dödsstraffet. Jag kan dock icke anse lämpligt, att en viss tid skulle fixeras, derunder detta straff icke finge på något vilkor tillämpas. I händelse försöket skulle medföra sorgliga resultat, bör man hafva tillfälle öppet att afbryta avrmed, och att gifva förbrytarne liksonr ett öppet lejderref för en viss tid kan ej vara till någon nytta. Dessutom är det af en viss vigt att lagen, genom att stadga dödsstraff för vissa brott, hjelper till att i den aiimänna föreställningen stämpla dessa brott med all den afskyvärdhet de förtjena. Om dödsstraffets tillämpning allt mer och mer inskränkes, invändes det visserligen att, när det då någon gång skall tillämpas, detta kommer att ske på en slump och möjligen drabba en mindre Skyldig, än ön Som fått behålla lifvet. Jag tror ej det, jag tror att hvårje domstol skall noggrannt se till att han icke dömer till döden en brottsling, såvida en gröfre brottsling blifvit af honom från samma straff befriad, och jag tror äfven att K. M:t i statsrådet skall förfara på enahanda sätt. Härigenom skall dödsstraffet fönmma att allt mer och mer, såsom Richert säger, gå ur bruk, såvida ej några stora olägenheter för samhället skulle visa sig antagligen derutaf uppstå. Men äfven då trör jag att ett enda statueradt exempel skall vara tillräckligt att lugna sinnena och befria lagen från den förebråelsen att taxera mördarens lif högre än den oskyldiges. På sådant sätt kan det visserligen hända, att ett och annat hufvud skall falla, utan att detta för det helas väl varit absolut nödändigt, men det har: dock ej något värre skett, än att en brottsling lidit sitt rättvisa straff. Äfven de som hysa den fasta förtröstan, att dödsstraffet utan skada genast kan afskaffas, medgifva dock, att det blott är erfarenheten som kan bekräfta riktigheten af deras åsigt; men är frågan således ett experiment, så kan detta också misslyckas, och då gäller det oskyldiga menniskors Hf. Jag bekänner att jag saknar all djerfhet i frågå om 6kxpormenteren e med menniskolif, och jag tror icke heller att representationen skulle ådraga sig något tungt ansvar, om den icke yrkade att au me ett enda steg nå det mål, som vi alla efterstäfva. Hr Siljeström. Jag vill endast tillåta mig att anföra några få anmärkningar i anledning af hvad h. exe. hr justitiestatsministern yttrat såsom skäl för sin åsigt om nödvändigheten af dödsstraffets bibehållande. H. exe. har bland annat anfört hvad itskilliga namngifna författare yttrat i detta ämne. Jag är i allmänhet icke benägen att lägga alltför stor vigt på auktoritet; och särskildt i närvarande; fall bevisa dessa citater för mig ingenting annat, in sanningen af det gamla yttrandet, att det icke vifves en så stor orimlighet, att ej någon filosof försvarat densamma. Hvad särskildt juristerna be-räffar, så är det i allmänhet ganska vanligt att fackmän gerna försvara det bestående, hyllande de isigter, i hvilka de uppfostrats och under inflytande af hvilka de lefvat och verkat. Äfven deras auktoritet torde således icke kunna anses såsom bevisande. Hvad Beccaria angår, så om äfven — hvad jag icke känner — han skulle nödsats att i fråga om praktisk lagstiftning i mer eler mindre mån inrymma åsigter, dem han i teorien ogillat, så är detta ju intet annat än hvad som dagligdags händer hvarje målsman för nya sanningar, emedan ingen kan ställa sig. utom den verld, i hvilken han lefver; men det vore kanhända icke fullt befogadt att deraf obetingadt sluta ill ett vacklande i grundsatser. De statistiska uppgifter, som i förevarande fråga iberopats, äro utan tvifyel förtjenta af största uppmärksamhet. Kunde sådana af verkligt bevisande eskaffenhet anföras, så vore saken afgjord; men let är beklagligt, att förhållandet, efter allt hvad ag trott mig finna, är helt annorlunda. Dessa ippgifter bevisa ingalunda alltid, om ens någonin, hvad man, allt efter sin egen åsigt i frågan, serna är benägen att anse dem bevisa. Det är icke lott strafflagen, utan många andra faktorer, som nåste ingå i bedömandet af de orsaker, som må nses hafva bidragit till åstadkommandet af ett are sig ökadt eller minskadt antal af brott under n viss tidrymd. Folkupplysningens beskaffenhet, len allmänna religiösa och sedliga bildningen, konomiska förhållanden utöfva i sjelfva verket tt vida större inflytande i detta afseende är nåonsin strafflagen. H. exc. har sjelf antydt dett. )ch kan man nu icke på uldvigt väga äfvem lessa omständigheter, hvad bevisa egentligen de tatistiska siffrorna? Man har i denna fråga bland nnat åberopat den tillökning i antalet af gröfre mott, som skall hafva inträffat under de första ren af konung Oscars regering. Om icke mitt ninne sviker mig, hade man då, likasom nu, en öljd af dåliga år. Men enligt all erfarenhet är ust detta en af de omständigheter, som medföra n ökad brottslighet; och var det möjligen icke ust denna omständighet, långt mer än konungens Idhet att utfä da bl dsdomar, som förorsaNN US FOA