Aftonbladet – 5 mars 1868, sida 3

Article Image
säkra. Om lifstidsfängelset bör användas vid ett mord, dels för att beröfva mördaren tillfället att förnya detta brott, dels för att afskräcka andra från dess begående, hvilket straff bör då användas emot den, som alltifrån ungomen bedrifvit mord såsom yrke, som mördat en studentkamrat för att slippa betala, en svärfader för att åtkomma hans förmögenhet, en gäst för att tillskansa sig penningar, och socknebor i massa för att lindra fattigvårds-tungan, — eller dessa banditer som roa sig med att skjuta ibjäl make eller en förförare som uppsprättar lifvet på sin trolofvade, utrifver fostret och kastar det i spiseln, eller den giftblanderska jag nyss omtalade. Tillvaron af dessa olika gradationer af brottslighet torde berättiga den latitud som vår lag lemnat domaren, och hvaröfver denne, om han känner vigten af sitt kall, ej bör klaga. Är det verkligen ett misstag, en förvillelse, om det allmänna rättsmedvetandet fordrar dödsstraff för de gröfsta skändligheter, för hvilka vi rysa? År det grymt att beröfva dessa vilddjur lifvet? Jag har ansett för min pligt att redogöra för de skäl, hvarpå jag grundar min öfvertygelse om dödsstraffets rättmätighet och nödvändighet. Jag vågar ej hoppas att derigenom hafva öfvertygat mina motståndare; men jag är af den åsigt att äfven de, som fortfarande hysa betänkligheter i detta afseende, likväl borde inse att tiden ej nu ärinne att vidtaga denna reform. Vår nya strafflag, jemnt 3 år tillämpad, är byggd på ett nytt straffsystem. Dess antagande föregicks af grundliga diskussioner jemväl öfver dödsstaffet. Det bibehölls då af 3 stånd, och det 4:de ståndets motsatta beslut torde genom andra kammarens votering i förgår ha förlorat något af sin betydelse. Böra vi omedelbart efter lagens införande omkullkasta systemet genom borttagande af ett straff, såsom följd af hvars försvinnande hela straffskalan. måste omarbetas? Dessa förändringar i strafflagstiftningen kunna ej verka välgörande. Den bör rättas efter tidsandans fordringar, men ej årligen omarbetas. Det är ej samhället värdigt. En annan och bättre utväg att förekomma afrättningarnes fasor är att bidraga till mildrande af sederna, att sprida humanitetens välgerningar till folkets alla kasser, att lindra nöden, att lyfta de lägre klasserna till vårt åskådningssätt, att sålunda trygga rättssäkerheten. Således, mina herrar! En ständig, en fortsatt, en oaflåtlig strid mot schavotten, dess orsaker, dess föranledningar — häri vill jag med hänförelsens värma räcka eder handen, men icke i ett pjunkigt, klemigt, om en falsk filantropi vittnande, på en falsk filosofi grundadt onatande emot utöfvande af en makt,som samhället, med bibehållande af sin värdighet, sitt allvar, icke, åtminstone nu, kan afsäga sig. Till allra sist, mina herrar, ett ord till mina irade motståndare i och utom detta rum. Jag respekterar deras öfvertygelse; jag vördar deras skäl. Jag har ingen anledning att misskänna deras motiver. Må de med öfverseendets försonlighet hafva afhört mina. Jag tillåter mig endäst 108 en och annan bland dem anmärka bristen på sonseqvens. Då för några få. månader sedan Juarez fällde sin ryktbara dödsdom, då mexikaiarnes kulor träffade den förrådde Maximilians rärnlösa bröst, hvem applåderade, om icke några Vf desamme, som nu föra mördarnes talan emot let straffande samhället. Han var likväl, i sin id, genom de maktegandes val kallad till den lats, hvars innehafvande och försvarande ansågs om ett brott. Hans beslut att stanna på sin post ch icke fegt öfvergifva dem som varit honom ich sin öfvertygelse trogna, det fann jag för min lel vara en handling som anstod en man af ära. så olika kan man se sakerna. Vaktom oss för den villelse som utmärkte den franska revolutionens n hvilka ville upphäfva dödsstraffet i andra all, men bibehålla det för politiska brott, parce jue, sade de, Cest une autre chose.. Om för ågot brott dödsstraffet är olämpligt, så är det ör politiska brott. Lyckligtvis hafva vi det icke andra fall, än då man anfaller konungens, nungafamiljens eller statens lif, och vi hafva sådes dervid icke heller synnerligt att ändra. Jag rkar afslag å utskottets förslag.

5 mars 1868, sida 3

Thumbnail