Aftonbladet – 5 mars 1868, sida 3

Andra kammaren. Hr Key. Om det i allmänhet är representantens pligt att uttala den inre rösten inom honom, så är det så mycket mera hans skyldighet att, i ett ämne sådant som detta, icke underlåta ett dyTlikt uttalande; han får icke, hvarken af bristande moraliskt mod låta böja sig af opinionerna för dagen, eller af bristande fysiskt mod låta skrämma sig af tillfälliga skräckscener i en ekonomiskt betryckt och ideupprörd tid. Då frågan vid förra riksdagef förevar yttrade jag: att stödja samhällsordningen på dödsstraffet det är att grunda den på hatets och hämndens makt, att stödja samhällsordningen på förbättringsyrincipen, det är att grunda den på frihetens och kärlekens makt, på civilisation Och kristendom, jag jr icke sedandess it sko att ändra öfvertygelse. . fannit se MT, Antingen är lagen om dödsstraffet rättvis och då bör den tillämpas, men tillämpas konseqvent och icke i nådeväg eluderas, eller är den icke rättvis och då bör den affskaffas. Att hafva den blott för att ta till i nödfall, det är som att argumentera, när andra skäl tagit slut, me knytnäfvarne; när samhället icke har tålamod att genom lagens inneboende moraliska kraft öfvervinns opponenten mot det sedliga samhällsbegreppet, så, för att slippa vidare kostnad och besvär med denne brottslings förbättring, gör samhället processen kort genom våldets kraft, kan detta vara rätt! — Hans excellens frih. De Geer anförde, hurusom, efter det afrättningarne u plit under konung Oscars första regeringsår, de tilltagande brotten gjorde till en beklaglig nödvändighet att 19 afrättningar på ett enda år måste g häruti, äfvensom i den omstänega rum, och såg häruti, it behöfli digheten att efteråt ett färre antal varit behöfliga, ett bevis, om jag fattade rätt, att dessa dödsstraff gjort sin tillbörliga verkan. För att denna sammanställning verkligen skall bevisa det åsyftade, erfordras dock att veta om mordens antal efter dödsstraffets, man kan säga, återuppta ande varit färre i medeltal årligen under Carl 5 regeringsän under konung Oscars. Jag tror det ej. tia har hört och sett i tal och skrift mångMall ; snel anföras från andra länder, och faldiga exem, kat och begagnat, hvar och en dessa har man to. or för min del att dessa efter sin åsigt. Jag tru. ntligt mycket och ne kunna bevisa både om... -eea citerade ofantligt litet, alltefter som man i Qwe... afskaffanden och återinföranden af dödsstratten måste taga med i beräkning icke blott möraliska, utan rent politiska förändringar och hvälfningådr. I stället torde det tillåtas mig att anföra några momenter af vår egen kriminallagstiftning, Uti Carl XI:s krigsartiklar — jag håller här i min hand den äldsta upplagan — finner man följande: Ty skal härmed alt Affguderi wara förbudit, och, ingen Affgudadyrkare, Trullkarl eller Wapn döfvare i Lägret eller ibland Wårt krigz folk lijdin varda, uthan der någon beslås at dyrcka och tilbidia Affgudar, döfwa Wapn och Werior eller umgås medh Truldomb, Witskeppelser och slijke ochristelige konster, tå skal emot honom procederas effter Gudz och Sweriges allmänne hägn. Hvilken som försmädar och blasphemerar Her-rans nampn, nyckter eller druchen, och blifverdher til wunnen medh tuu laga wittnen, han skal. döden döö, uthan alla nåder. — Äre hans ord utan all försmädelse, och allenast aff obetäncksamhet, oförståndh eller lättsinnighet härflutne, skal han förste resan alfvarligen formanas, och på knä gjöra Gudi affbön, då Chorum hålles, sampt sedan böta til krigz hospitalet een månadz sold, sammanledes andra reesan, kommer han tridie reesan igen harquebuseras. — Slutligen låter i vår, talets och tryckfrihetens tid helt un-derligt det förbudet att: hwarke i Laag, sammankompster eller elliest, intet sådant som Fältmaralkens heder och Ähra angår tala eller säija, wijd Lijfzstraff tilgörandes. Man invänder att allt detta är så länge sedan, och att vi icke hafva att göra med förgångna seklers, barbari; — men mina herrar den tiden, då dylika lagar stiftades och försvarades, den var dock en Arved Horns, en Dahlbergs, en Jesper Svedbergs tid! Äfven andra exempel finnas som ligga vår tid nycket nära, ja icke längre bort än 10 å 13 år; ag menar frågorna om husagans samt spöoch straffens afskaffande. Det är verkligen icke ängre sedan än jag nämnde som dessa straff försvunno ur vår lag, och dock tyckes i dag — icke sannt — som om ett helt sekel af ökad civilisaion låge emellan och förflyttade dessa straff till orntiden? Frågan om spöoch ris-straffets afskaffande förear 1540, 1848 och afgjordes slutligen genom K. ts förordning af den 4 Maj 1855 om totalt uppfvande af spöstraffet. — Det fattades emellertid e heller då bevekliga förord vid riksdagarne dess bibehållande. En talare påstod: att det cke verkar godt om lagen förlorar allt mer och ner sitt gamla allvar. Humanitetssyst ck hafva sina g ; fortfar oc ter angelser i hvarje stad och by.. En annan talare rågade om icke det afskydda spöoch risstratet skulle kunna utbytas mot något annat afflicti selv? och tillade: man klagar öfver slappipni tt osäkerheten till lif och ull denna osi oms representant, br Hierta, så afstyrkte samANAR tta lag. Arh nAkanneutelattot ÅA ARne mm menn