Aftonbladet – 5 mars 1868, sida 3

DL, BULT Ub WILLIAM URLCER VEVADE oc SR må så mycket man vill håna detta ord, det ä likväl och förblir en potens i samhället — son således den allmänna rättskänslan, stödd på bi belns ord, anser böra umgällas med döden, si kan, efter min uppfattning, tillfredsställandet a rättvisans kraf aldrig menligt inverka på morali teten. Jag tillåter mig nu att öfvergå till frågans be traktande ur social synpunkt. Så sedd samman faller den med rättvisans; tag hvad som är rätt det är också för samhället nyttigt. Men så be traktad har frågan jemväl en annan sida; det än dödsstraffets nödvändighet. Det förhållande at menniskan är en med frihet verkande lem i sam hällsorganismen, hvars lagar hon på förhand kän ner, gör, då vi icke kunna förneka att individer finnas, som, ehuru fullt inseende sina förbindelser fverväga fördelarne af att iakttaga dessa med olägenheterna af att öfverträda dem, att dessa olägenheter måste af lagstiftaren bestämmas sådana att de öfverväga fördelarne. Lagutskottet har härpå svarat: inga fördelar motväga lifstidsfängelset. Låtom oss analysera denna sats. För oss, som i fullt mått njuta lifvets goda, synes lifstidsfängelset vara ett ondt, som kan jemföras med döden. Men, mina herrar, brottslingen är menpiskokännare, filosof. Hans slutna lynne, medan han är fri, och fängelselifvets enslighet framkallar hos honom reflexion öfver menskliga förhållanden. Han känner tillräckligt menniskonaturen för att veta att tiden, en 6, 8 högst 10 år, mildrar den afsky som brottet, i det ögonblick det begås framkallar, att medlidandet med en olycklig intar afskyns plats. Han beräknar detta och tillika att de personer, som då komma att behandla hans nådeansökan, grundad på bevis om ett noggrannt, regelmessigt uppförande på fästningen, äro helt andfa än de som kände detaljerna af brottet. Han känner att, efter högst 10 års förlopp, lemnas, i de allra flesta fall, nåd; och — lifstidsfängelset synes ej så farligt. Dessutom, mina herrar, den, hvilken, såsom jag, landshöfding i ett län med nära 300,000 menniskor, handlägger en mängd mål angående frihetens förlust, får en besynnerlig erfarenhet. Jag trodde icke mina öron, då första gången en person sjelfmant infann sig på landskansliet och erbjöd sig att såsom frivillig afgå till Carlsborgs fästning på två år. Tyvärr har under 8 påföljande år min erfarenhet utvidgats. En usling, som, föraktad af sina medmenniskor, ut-Åstötes af samhället, som tillbringar den kalla vinI terdagen på landsvägen och om natten saknar ett I ställe att nedlägga sitt hufvud, som dagligen lider hungrens qval, och förutser att han i längden, ej kan motstå frestelsen att stjäla, samt såmedelst i allt fall kommer att hemfalla till fängelset, han betraktar fängelset med andra ögon än vi. Det är en sorglig tafla af lifvet jag framlägger, mina herrar. Filantropen skall svara att det är samhällets eget fel. Äfven om vi måste medge, att detta Htill någon del är sannt, så kan man likväl icke neka, att till det hufvudsakligaste är nöden sjelfvållad af moraliskt förderf eller lättsinne, som aldrig lär kunna alldeles utrotas. Nåväl, om en af dessa samhällets olycksbarn, som ser mildlionärens oförtjenta välstånd, inom sig af Iger fördelarne af att genom ett lönnmord beT mäktiga sig en del af dennes förmögenhet mot äfventyret att, om han upptäckes, umgälla sitt Ibrott med några års fängelse, der han Lhkväl är IT klädd, född och mildt behandlad, och efter hvilkas undergående han njuter af den undangömda skatten. Medgifvom att fördelarne ställa sig här på mördarens sida. Men huru smärtsamt, huru sorgligt det är att nödgas medgifva, att det menskliga samhället i sin ofullkomlighet lemna exempel på sådana beräkningar, så ådagalägger deras tillvaro nödvändigheten för samhället att bibehålla ett straff, som obestridligen dels inneJ fattar ett ondt, hvilket öfverväger alla de möjliga fördelar dem brottet kan lemna, dels utesluter I möjligheten af brottets förnyande. Man invänder, beräkningen af straffet icke ingår i förbrytamr Ang. Denna an ; ning. kan endast ; a att, men för sådana finnes i gällå oöfverl Digr e sendet dercmot at vår lag ej d Pär sng öfverläggstraffet öj skulle ingå i bröttsling. — — innebär nig då Ha hestummer sig för bröttes ett förnekande at förståndets bruk hos förbry ren, hvartill vi ej äro berättigade: oo i Återstår således endast den frågan: är döds-t straffet tillräckligt afskräckande? Att straffhatet i lagen icke är tillfyllestgörande att afhålla från brotte r tyvärr erfarenheten. Men lagstiftaren får icke tags hänsyn till särskilda undantagsfall. Han måste vid utfärdandet af sina stadganden taga i betraktande allmänne förhållanden; och betraktar man saken så, måste man medgifra att för de karakterer som ännu äro mäktiga af res flexion, men benägna att gifva vika för passionernas frestelser måste detta straff vara afskräckande. — Betrakta brottslingen under en ransakning. Se huru han hånande leker med domaren, kt förnekar saimingen af den förebragta bevisningen, sposkt bär upp sitt hufvud och kastar hatfulla blickar på den omgifvande mängden, — detta så länge hoppet ännu återstår ait undgå lagens hämnande svärd. — Men — dödsdomen faller — och blodet lemnär de bleknade Jin derna, knäna svigta, modet faller; han känner sig FrlDas af lagens arm, och behöfver stöd för att hålla sig uppe. Betrakten denna hemska, men imponerande om samhällets makt vittnande scen i de menskliga händelsernas drama — och förneken, om I kunnen, att dödsstraffet verkar afskräckande, tämjande på vilddjursnaturen hos mördaren. Dock man skall säga mig att detta afskräckande i dödsstraffet kommer för sent — för att afvänja det onda som redan timat. Jag skall försöka att med berättelsen om en i vårt land timad händelse bevisa att det kan verka afhållande från sjelfva brottet. Det är känt att under det första året af konungs Oscars regering verkställdes inga afrättningar. Hvad som bestämde honom att tillåta dem tar följande: Några lifstidsfångar yppsjarde en rymningsplan. Man för og att mörda fångvaktaren. En af invänI1 de, men om vi misslyckas i rymningsförsöket få vi gå till döden. Bah, svarade en annan, vet du ! ej att denna konung icke tillåter dödsstraff — j? och — beslutet fattades, mordet verkställdes — Ji men konungens motvilja mot dödsstraffet bese-V grades, 19 hufvud måste falla — men sedan ned-Y gick antalet till 2 eller 3. b Man invänder: Nåden kommer likväl ofta emellan, och dödsstraffets afskräckande egenskap omintetgöres deraf. Besynnerliga motsägelser. I det ena anded taget ifrar man mot dödsstraffets användande; il det andra klagar man öfver att det icke användes. d Derföre att alla menskliga institutioner kunna d hl ; vu missbrukas, äro underkastade misstag, vill man utdöma dem. Benådningsrätten är den skönaste perla i konungens krona. Den vill jag ej bortta7 ga. Det är ej oss, mina herrar, som ansvaret för k dess missbruk drabbar. Vi måste antaga att den tillämpas efter vissa grundsatser, med sans och måtta. Missbrukas den, så är konstitutionsutskottet der att anmärka. Dermed är representationens 1 pligt uppfyld. ; Tillåten mig slutligen, mina herrar, att yttra k några ord om sakens juridiska sida, helst utskot; tet, vidrörande ofullkomligheten af alla menskliga institutioner, utdömt dödsstraffet jemväl på den urund, att det kunde drabba en oskyldig och i sånt fall är imparabelt. Må vara att denna ankning kan drabba andra länders domstols1 inrättningar och processuela organisationer. Menl!37 vårt land, med våra institutioner, vår bevisteori, !s gar jag påstå att det gränsar till det otroliga, ch att seklers erfarenhet, hvarunder vi åtnjutit stt ordnadt samhällsskick, icke lemnar ringaste inledning till en sådan misstanke. Icke nog med i ut vår lag, efter min uppfattning af 17 kap. 29 och 30 Rättegångsbalken, förbjuder domaren ut döma till lifsstraff utan på grund af hvad den allar fulla bevis, hvilka nästan utesluta möjligten af ett motsatt förbållande, eller ock egen ,ekännelse; den stadgar ytterligare att bekännelsen kall vara af omständigheter styrkt, och hvad man .. rat, elier att en förbrytare skulle af ledsnad IM I fängelset bekänna sig till att förlora lifvet, nar således all rimlighet. Men äfven om do naren i flera instantier skulle förbise d nden eiler förbud och döma äl; gi det nägot det ring t regeringen, som under loppet a n två dödsstraff