Aftonbladet – 5 mars 1868, sida 3

1I j Stammaä. Vet ar 1CKe Iorsta och DU MADSELUR EN icke sista gången, säger man, som en reform möter motstånd, men den framgår förr eller senare, och det kan således vara likgiltigt för straffets i försvarare som likväl måste inse, att reformen förestår, om det sker i dag eller morgon Vaktom oss-för denna förvillelse. Strafflagarnes mildring, utrensningen från dem af forna tiders barbari, af allt som antyder på grymhet, är hvad vi alla medgifva. Men frågan om dödsstraffets rättmätighet är icke dermed afgjord. Mildhet, mensklighet är en sak; rättvisa en annan; och ve det samhälle, som, af hvilken bevekelsegrund det än må vara, glömmer att rättvisa är den grundval, hvarpå dess bestånd hvilar. . Den grymhet förflutna tiders strafflagar visade emot förbrytare, i hvilka de, endast sågo fiender, dem man, efter den tidens folkrättsliga åsigter, ansåg sig berättigad att undanrödja, och derför stadgade dödsstraff för de slag af brott, som ofta återkommo, utan vidare afseende på deras beskaffenhet, måste naturligtvis förr eller senare framkalla en reaktion. Den uteblef icke heller, och Beccaria är den, som hedern tillkommer att först hafva väckt uppmärksamheten på missbruket af statens straffmakt. Hvem kan undra på att han vid förfäktandet af de fullt riktiga åsigter han framställde, i sin ifver att bekämpa missbruken sköt öfver målet? Det är ju det vanliga förhållandet vid all strid. Det är ur striden med dess ytterligheter åt begge sidor som sanningen framgår. Om Beccaria, hänförd under striden emot missbruken, ifrågasatte sjelfva det rättmätiga bruket af det vapen, som samhällets väl och rättvisa kräfver, böra väl vi, som snart haft ett århundrade att begrunda hans satser, afstå från att skilja det fullt riktiga från det oriktiga i dem? Då, säger bat, samhällets lagar icke äro något annat än summan af det mått af frihet, som hvarje individ förbehåller sig, och då en hvar af dessa individer naturligtvis gör den minsta möjliga uppoffring, kan ingen ha medgifvit samhället rättigheten att döda sig, helst han icke ens har rätt att beröfya sig sjelf lifvet, det högsta goda, Detta tema är detsamma, som allt sedan i oändliga variationer framhållits af dem som bestridt I dödsstraffets rättmätighet. Det hvilar på denna teori om samhällsfördraget, som, sjelf en reaktion emot de lärör, hvilka vid konstituerandet afstatsrätten helt och hållet förbisåg individen, också i sin ordning förirrade sig, och gjorde staten endast till ett aggregat af individer. Och likväl försvarade den man, som egentligen formulerade teorien om statsfördraget, J. J. Rousseau, dödsstraffet, dock endast ur synpunkten af dess nödvändighet. Men denna teori hår redan spelt ut sin droll. Den har letmat rum för en annan, som i samhället ser realisationen af Försynens vilja, af Tsedlighetens id6, och i menniskan en med frihet, men derföre också med samvete verkande lem i I denna organism. Från denna synpunkt, som är vår tids, ges det verkligen för menniskan någonting äbna högre än lifvet, ett högre mål än lifvets bevarande, ENer skulle väl Leonidas med Isina tappra vid Marathoil, schweizaren, som vid I vår atgumöntatio. Sempach dref österrikarnes bajonetter i sitt bröst, ler vår Wrede, som lemnade sin häst åt konungen, och gick fienden, en oundviklig död, till mör tes, skol a anses såsom galna svärmare, rottsliga sjelfmördare? oi På Kära argumentationer öfver de mest svårlösta frågor så svaga, vårt beprisade förnuft är så matt, eller envisheten hos motståndarne att förneka kraften af våra argomenter an in hjelp HM vi ick d a känslan Ta nal pliDet är till och med icke a i dt ätt skarpt uppdraga skilnaden emellan Törsvttets och känsläns ingifvelser; de gripa in i hvarandra, inverka på hvarandra. Nå väl. in i hvarandra, NR re, om bröstet vidOm våra hjertan klappa lifligare, om Drk a blicken förtröstansfullt gas af ädel stolthef, om mas vid tanken spännes utöfver förgänglighetens gram. 0 att om dessa ädla bragder. bevisar tet icke Mam. . individens lif kan och bör uppoffras för sätnhäl-. lets högre ändamål? Det är en krass, en t5sl egoistisk verldsåsigt, som förnekar något sådant? Man skall häremot invända: att dessa oförgätliga män frivilligt offrat sitt blod; met oifi Hennal: frivilliga uppoffring är berättigad, om samhällets : väl fordrar den, så är samhällets fordran derpål. också berättigad, och ännu mera kan den fordran l: vara berättigad som ur religiös, n:oralisk, social och juridisk synpunkt kräfver förbrytarens lif Betrakta vi frågan ur religiös syltpunkt, så säga l oss vår läras urkunder, icke blott Mose böcker: den som utgjuter menniskoblod, hans blod skall af j. menniskor utgjutet varda. Om den stora massan af. nationen, ännu åtminstone, med en känsla, som, rationalisten kallar fördom, men som möjligen kan . innefatta mera visdom än hans klokskap, kallar dessa böcker: Guds ord, .så är dess, så är majoritetens dom öfver dödsstraffets rättmätighet gifven; och wi hafva ingen rätt att sätta oss till doms öfver deras fördomar,. Men vi äro berättigade att söka tyda detta ord, och detta är hvad Tlagstiftningen gjort. Forna tiders åsigter uppfattade detta bud såsom ett ovilkorligt: lif för lif. Vår tids säga: endast mördaren, den som med öfverläggning efter förut fättadt uppsåt beröfvar annan lifvet eller syftar åt samhällets skall med sitt eget umgälla detta brott. framställer sig den fråga, som antagonisterna till dödsstraffet väckt: är detta straff verksamt? Bidrager det till att förbättra, eller att förderfva sederna? Har samhället intresse i dess bibehållande eller i dess afskaffande? Medgifvom genast att denna fråga är svårlöst. Medgitvom att om schavotten i tid och otid reses, om folket vänjes vid att tidt och ofta se blod ut-1i gjutet af samhället sjelf, sådant kunde menligt Åd inverka på sederna, kunde ännu mera förvilda råa )n naturer och borttaga den afsky för blodsutgju-l)h telse, som samhället bör sträfva att upprätthålla. f Men kan man med skäl göra vår tid denna till-f vitelse? Kan en afrättning hvart annat år i etts land med 4 millioner menniskor, tillämpad endast h i de fall der brottslingen ådagalagt den högsta t grad af grymhet, eller moraliskt förderf, ls verka förvildande? Om, vid dessa upprörande och uppskakande fall, den allmänna rättskänslan fordrar — förbrytarens lif såsom enle d åt rättvisan, kan och bör samhället o beröfva sig möjligheten att tillfredsställa dess an-n språk. Man har sagt att vi, dödsstraffets försva rare, gjort allt för mycket affär af de gräslighe-g ter, hvarpå senaste tiders brottmålsannaler lemnat exempel. Men kan man väl tillsluta ögonen för ,, dessa exempel? Om en sonhustru inför ögonen l ye af sin åttioåriga, af ålderdomsskröplighet säng-tg liggande svärmoder, köper det gift, hvarmed hon q, ämnar mörda henne, tillreder giftet i hennes åsyn, IT) och med hugg och slag af en eldgaffel, tvingar l henne att svälja den sålunda tillredda drycken. u Om en annan qvinna, liknande Hyenan, rifver ögop nen och sliter tungan ur sin välgörerskai det hon mördar henne för plundra. Om, — men fortI 4, sättom icke beskrifningen på dessa fasaväckande lt; llbragder — de äro tillräckligt kända — om en m mängd sådana fakta vittna om en råhet som hotar te att blifva hemmastadd, att epidemiskt sprida grympv het i samhällskroppen, har lagstiftaren rätt att, just i ett sådant ögonblick, afsäga sig ett straff, som ansetts repressivt mot våldet? Snart är ett lite fjerdedels sekel förflutet sedan med en mild kolip nungs tillträde till regeringen man började att endast i högst sällsynta fall tillämpa dödsstraffet. då Den nuvarande generationen är således icke upp-!m fostrad vid åsynen af schavotten. Man kan såte-jn les omöjligen tillskrifva densamma de gräslighe-; er vi bevittnat. Tvärtom skulle anhängarne aflyg tränga straff just i denna mildhet kunna se en oc orsak till våldsamheterna. Böra vi afväpna oss et ust inför dessa våldsverkare? Nej, må rättvisan. rara mild, medlidsam, men aldrig förneka sig sjelf, ; nå den utan att rubbas från den väg som en mildare idsanda anvisar, likväl hotande visa svärdet för de rilda naturer, som endast deraf kunna tillbakavållas. Det är sannt att det är hufvudsakligen senom spridande af upplysning genom en förädlande vildning som sambället bör bidraga till moraliteens utveckling, att strafflagarne ensamma ej förnå det; men ehuru jag ännu icke misströstar om tt den tid kan komma, då en hos nationen mera IUmänt spridd moralitet kan göra an E lödsstrafiet öfverflödigt, så fi mukt ännu icke är inne s estående lagen, såsom ett värn mot den yttersta vildhet, : J j 1 j n j Å l j ; . Ser jag derefter saken ur moralisk synpunkt, så ; 1 1 1 I S r