Aftonbladet – 3 mars 1868, sida 3

Man besvarade altså en motion om SKyldIgueEL 10 banken att tillhandabålla hela specier, med att föreslå borttagandet af just de ord, som kunde göra denna skyldighet tvifvelaktig. Man satte icke heller ens i fråga att ju icke redan förut denna skyldighet fanns till, men man ville göra den klarare genom de nämnda ordens borttagande; man tillade endast, att som möjligheten att tillhandahålla för vexling hvarje särskilt valör understundom kunde blifva beroende af myntverkets förmåga att fullgöra fullmäktiges reqvisitioner, så ansågs bankens åliggande icke böra uttryckas mera ovilkorligt än genom den slutmening, som ännu i den 16 8 förekommer, i hvilken doci orden: såvidt ske kan, icke af bankoutskottet insattes. Vill man sålunda tolka den nuvarande 16 8, med ledning af det syfte, hvari dess nuvarande ordalydelse tillkommit, och sålunda som 1859—1860 ärs bankoutskott ofelbart tolkat den, så kan det svårligen ifrågasättas att ju icke bankofullmäktige genom fattande af det omnämnda beslutet verkligen öfverträdt gällande föreskrift. Jag vågar vidare framdraga ett minne ifrån en af de sorgligaste perioderna i riksbankens historia, Det är om några dar jemut 50 år sedan banken sista gången tvingades att stänga sin lucka. Under flera föregående år hade banken än på ett, än på ett annat sätt sökt undandraga sig örbindelsen, att med silfver invexla sina sedlar. Man började med att under hand gifva kassörerna tillsägelse, att spara de hela riksdalrarne och större myntsorterna; men då silfveruttagningarne fortforo beslöts, att endast utlemna nägra få riksdaler åt hvarje person; att utvexlingen endast skulle ske vid en kassa, och endast tvenne timmar om dagen; att de som åstundade större poster egde att ingifva skriftliga reqvisitioner, hvilkas behörighet (!) det ålåg samtlige vexelbankokommissarier att gran. ska och bedöma. Man gick de sista åren ända derhän, att endast 12 sk. utlemnades till hvarje person — men det hette likväl att banken inlöste sina sedlar med silfver! Det var slutligen en af. Sverges då anseddaste män, excellens. Adlersparre, som genom stämning af banken inför Svea hofrätt gjorde slut på skandalen. Grefve Schwerin, som l. jag tror varit ansedd såsom en auktoritet i bankfrågor och som under flera år var en af riksbankens styresmän, har i sin samling af författningar rörande bankoverket lemnat en utförligare redogörelse för denna sorgliga silfverutvexlingshistoria; ban slutar densamma med följande ord, som torde förtjena att här uppläsas: Jag har ett ögonblick tvekat, huruvida jag borde gifva publicitet ät dessa förhållanden; men öfvertygad, att de utgjort en långvarig sjukdoms sistå symptom och att något dylikt omöjligen kan mer: da, har min tvekan snart försvunnit. Jag har deremot trott, att, uti ett öppet rödjande af sådana, den förflutna tidens åtgärder, dem något hvar, som dertill medverkat, nu säkerligen gerna skulle se ogjorda, ligger ett af de säkraste garantier för ett framtida bättre skick, som man har att erbjuda. Mina hrr! äro vi verkligen komna derhän att den gamla sjukdomen åter ville infinna sig? de första symptomerna — försöken att undandraga sig förbindelsen att tillhandahåila det bättre myntslaget — äro desamma. Fortgå vi på denna bana, så hafva vi ock, enligt min öfvertygelse, tagit de första stegen till realisationens upphäfvande. Hr Otterstfröm ville fästa uppmärksamheten derpå att åtskilliga talare på samma gång uttalat t skarpt klander mot fullmäktiges åtgärd som de ven förklarat att de ej ville binda händerna på fullmäktige. Ansåg fullmäktige ha varit i sin fulla rätt att hindra den stora utvexlingen, hvarföre ock yrkades att punkten med ogillande skulle läggas till handlingarne. Hr Medin fann ej fullmäktiges åtgärd ha ledt till förminskande af bankens anseende, hvarför han instämde i deh föregående talarens yrkande. Hr Liodström. Om jag afstår från att vidare yttra mig i hufvudsaken så är det af aktning för kammaren, hvars tåiamod redan blifvit satt på hårdt prof; och äfven derföre att jag icke tror mig kunna öfvertiytta min öfvertygelse på andra. Detta kan dock ej hindra mig att till protokollet lägga några ord, hvartill jag har särskild anledning af hvad en talare från de högre regionerna för en stund sedan yttrade, då han, ställande sitt tal till Göteborgsrepresentanten, ville påbörda honom att hafva sagt, att det af utskottet mot fullmäktige begagnade epitet vore ett mycket lindrigt. Menas härmed mig, så ber jag få erinra talaren derom, och tager i detta fall protokollet till vittne, att jag icke alls yttrat något sådant. Jag har blott sagt, att omdömet, jemfördt med det som i det dagliga lifvet brukar komma den till del, som trakasserar eller ovärdigt bemöter sin borgenär, är ett ganska lindrigt, och att i öfrigt, om det berodde af mig, jag gerna skulle afpruta på de stränga uttrycken, blott det, som anmärkningen afser att hufvudsakligen framhålla, af riksdagen godkännes. Men lika angeläget som det är att rätt uppfatta sina motståndares anföranden, lika angeläget är det att rätt känna den. sak hvarom fråga är, synnerligen då man talar ur en sådan ton och med en sådan emphasis, som denne värde talare gjorde. Det är just detta som den aktade talaren icke gjort, då han sagt att hvad som af utskottet klandrats var att fullmäktige utlemnat 40,000 rdr i 4 specier; men denna historia har icke varit föremål för utskottets anmärkning, utan det är det af fullmäktige långt efteråt fattade beslutet, — ett beslut som skall gälla för framtiden — att i alla händelser utlemna mynt af smärre valör. Om således någon här gjort mycket väsen för ingenting så tror jag att det är den nämnde värde talaren sjelf, och kanske var det just derföre, som han fick röna så varma bifallsyttringar från en del af kammaren. Då diskussionen rörande den första punkten äirmed var slutad, tillkännagaf talmannen att i seende på den nu föredragna punkten blifvit yrkadt, dels att densamma skulle läggas till handlingarne utan något yttrande, dels ock att kammaren skulle, utan att instämma i utskottets ogillande yttranden öfver fullmäktiges i den förenämnda punkten omnämnda beslut, lägga densamma till handlingarne. Vid voteringen segrade len senare meningen med 97 röster emot 45. I fråga om den andra punkten i utskottets utåtande yttrade sig hr fudebetou Man är böjd att tro att det skulle varit till riksbankens bästa om fullmäktige vid förevarande tillfälle skulle till ett nedsatt pris jemnat plantsar i stället för myntadt silfver, men .alaren ville bevisa, att det åtminstone icke denna ng varit förhållandet. Det må vara att detta var en tillfällighet, men visar dock att teorierna stundom slå felt. Förhållandet var nemligen att på 6 veckor uttogos 900,000 rdr, hvilka penningar, ill största delen utgörande specier, stannade inationalbanken i Kjöbenhavn, hvarifrån fullmäktige nu mot en half procents provision återköpt summan. Hade man nu i stället lemnat plantsar, hade fullmäktige äfven då nödgats inköpa ett lika stort belopp, men detta hade uppgått till 1 procent. Bäst vore, efter talarens åsigt, att lemna fullmäktige fria händer att handla efter bästa öfvertyselse. Yrkade att punkten med ogiliande skulle läggas till handlingarne. : Hr Bedösgro: upplyste att myntningskostnaden jemte kopparvärdet uppgår till 11 rdr för hvarje 1000 rdr samt att banken på de sista 30 åren skickat 25 millioner rår i myntadt silfver ur landet och ansåg till följd häraf det vara en fördel för banken att få lemna plantsar. Ville ej sta något afseende på det af den förre talaren mnda enstaka fall, helst fullmäktige icke kunt förutse detta. Det rätta värdet å plantssilfver ir ej mer än 36 rdr 68 öre, hvilket pris exportöcen äfven erbjudit, ehuru banken velat betinga sig 37 rdr. Yrkade bifall till utskottets yttrande. Hr Hedenberg ansåg att bankofullmäktige icke handlat orätt samt förordade det de skulle lemnas fria händer att handia. Instämde till alla dear med hr Indebetou. Hr Lt dström. Man måste väl medgifva att nmärkningen i denna punkt är af särdeles linlrig beskaffenhet, åtminstone sedd i jemförelse ned den i första punkten och detta ännu mera, när, såsom här är faliet, det gäller en stor och vigtig orincipfråga. Än mer måste man medgifva detta, vär man finner att utskottet. som icke saknat an