Aftonbladet – 3 mars 1868, sida 3

Ttörklarade blott, Ul svar på den gjorda framställningen, det de hyste väsentliga betänkligheter met att nedsätta priset på plantssilfver, hvarföre i stället borde vidtagas den åtgärd att, i stället för hela specier, utlemna smärre silfvermynt, af lägre icke reqvirerade valörer, hvilket antagligen skulle verka till upphörande af den ifrågavarande utvexlingsoperationen. Hvilka de väsentliga betänkligheter voro som hindrade fullmäktige att ingå på förslaget att utlemna omyntadt silfver, i stället för myntadt, derom lemnas man i fullkomlig okunnighet, likasom om förloppet af den underhandling, som fullmäktiges deputerade blifvit anmodad inleda med den person som hufvudsakligen uttagit silfver; blott det får man till slut veta, att denna anmodan blifvit gifven utom protokollet och att fullmäktige icke frånsagt sig att i sista hand pröfva antagligheten af det pris å omyntadt silfver som kunde blifva erbjudet, en pröfning, som emellertid icke alls synes vara företagen, såvida icke äfven den blifvit gjord utom protokollet. Hvad nu sjelfva hufvudfrågan beträffar, eller huruvida det icke är med bankens fördel mera öfverensstämmande att, i stället för myntad metall, utlemna omyntad, när sådan begäres, så är härvid att först bemärka, det ingen ifrågasatt att utfå den omyntade metallen till lägre pris än det, som är bestämdt för sjelfva myntet, Man begär nemligen ingenting annat, än att för en silfverspecie, som innehåller 6 ort fint silfver, erhålla 6 ort fint, omyntadt silfver, efterskänkande de 2 ort koppar, som specien skall innehålla; och när nu banken eller, låt vara, myntverket härigenom ytterligare besparas myntningskostnaden, så skulle väl synas som vore en sådan begäran den mest billiga och med riksbankens egen fördel öfverensstämmande. Så lära dock icke bankofullmäktige tycka, ty änskönt de hafva full rättighet att, utan hinder af sitt reglemente, bestämma priset på omyntadt silfver och äfven utlemna detta, föredraga de att lemna den bättre och förädlade varan, mynt, framför den af mindre värde varande omyntade metallen eller silfver i plants, och detta till och med till lägre pris, räknadt efter silfrets vigt, än hvad den omyntade metallen skulle kosta. Anledningen till detta besynnerliga förfaringssätt är troligen för de fleste en obegriplighet och i sanning är förhållandet nog svårt att kunna förklara, men en förklaringsgrund vill jag för min del söka uti den mängd irriga föreställningssätt, som sedan äldre tider råda, rörande bankväsendet, och från hvilka bankens styresmän, till hvilka jag räknar jemväl rikets ständers i fordna dagar sjelfva hittills icke förmått befria sig. Dessa föreställningssätt datera sig från längre tider tillbaka och genomlöpa såsom en röd tråd alla bankreglementen. En närmare belysning af desamma torde icke vara utan intresse, hvarför jag anhåller att, i några korta drag, få här teckna den del af bankens historia, som med nu föreliggande ämne har sammanhang, dervid jag jemväl får tillfälle att yttra mig rörande de af flera talare i anledning af den första punkten vidrörda kursförhållanden. Det var vid 1844 års riksdag som man först lyckades att realisera en id, hvarpå den tidens finansmän länge varit betänkta, nemligen att låta riksbanken bedrifva vexelrörelse. Man kunde icke inse hvarför banken icke kunde, likaväl som enskilde, sysselsätta sig härmed och med dem dela vinsten, som borde blifva större i den mån bankens kapitalöfverlägsenhet var större, hänjomte banken förmodades derigenom blifva i tillfälle att lättare upprätthålla myntvärdet samt hindra alltför häftiga fluktuationer uti kursen. Men att riksbanken med denna slags rörelse sig skulle befatta var för många en galenskap och här fordrades vid den nya banans beträdande att iakttaga den allra största varsamhet. Sålunda stadgades bland annat i bankoreglementet en viss bestämd kurs för Hamb. Banko, de enda vexlar med köp och försäljning hvarmed fullmäktige fingo taga befattning, en bestämmelse som i bankoreglementet fick stå qvar ända till 1862 års riksdag, då man ändtligen fann tiden vara inne att förvisa den derifrån, Utstruken på papperet agerar den likväl ännu i vårkligheten med all den kraft som traditionen deråt skänker. Att man bestämde viss kurs för Harnb. Banko, öfver eller under hvilken fullmäktige icke fingo å, var visserligen i och för sig temligen betydelselöst, om man blott funnit den rätta, men nu tog man en kurs, så att säga på höft, och sedan man fått i sitt hufvud, att en svensk silfverspecie skulle vara lika med en hamburger Thaler eller 3 Mark banko, ehuru den förra, i följd af sin större silfverhalt, var 3 å 4 öre mer värd än den senare, så bestämde man härefter kursen på 3 M:k Hamb, banko till 128 sk. banko i den tidens mynt eller, efter vår nuvarande myntfot, 133!s rdr för 100 M:k banko, i stället för en vida lägre och, såsom sagdt, under 18 års tid fick detta stadgande skyldra uti bankoreglementet. Det är detta stadgande, tillkommet mera på slump än efter noggranna beräkningar, som födt och underhållit den oriktiga åsigten om de olika myntsorternas förhållande till hvarandra samt utbildat den slentrian inom bankostyrelsen, i följd af hvilken den i alla tider ansett såsom en oeftergiflig pligt att hålla kursen högt uppe. Det är detta stadgande och den sålunda för högt beräknade parikursen på Hamburg, som återigen i sin ordning verkat till det höga pris, som blifvit satt å det omyntade silfret och slutligen vållat, att, när öfverdriften kom till sin höjd, det myntade silfret togs ur banken för att i utlandet nedsmältas, derifrån banken slutligen fann sig nödsakad återhemta det för att på nytt börja myntningsprocessen. Det är med glädje jag förnummit att min aktade kamrat på bänken, som likväl nu lemnat sin plats, börjat, äfven han, erkänna riktigheten af de af mig långt före detta uttalade åsigter, och jag beklagar blott, att han icke lyckats förskaffa dem gehör hos den korporation, af hvilken han är en framstående ledamot, eller bereda dem inflytande emot det mäktiga intresse, som hemtar en icke obetydlig fördel af de höga kurserna. Man har sagt att den uttagning af silfver, som egt rum, varit så obetydlig och att saken derför icke eger den vigt man vill tillägga densamma. Man har rätt om man endast ser till det silfveruttag, som egde rum under sistliden höst, men betänker man att affärerna på lika sätt bedrifvits under många föregående år, att denna export af myntadt silfver belöper sig icke till några hundra tusen, utan många millioner riksdaler, så tror jag att saken har betydelse nog, och man skulle nästan kunna säga, att myntverket under det sista tjugutalet af år hufvudsakligen varit sysselsatt att mynta för den hamburgska silfversmältarens räkning. Den hos fullmäktige i alla tider rådande böjelsen att hålla kursen hög har man velat besvara dermed, att fullmäktige icke förmå att, som det kalias, styra kursen utan att kursen eller priset på främmande valutor beror, likasom priset på hvarje annan vara, af tillgång och efterfrågan; men här är icke fråga om att styra kursen, här är blott fråga om att icke för vexlar betala högre kurs än hvad man nödvändigt behöfver, och att fullmäktige likväl gjort detta tror jag mig kunna temligen klart ådagalägga. Jag håller här i min hand bankens egna uppgifter till finanskomiten, hvilka visa att endast under de tre åren 1853, 1854 och 1855 banken kunde uppköpa vexlar till ett belopp af 40 millioner riksdaler, utan att under de tvenne första åren kunna återsälja en enda vexel på utrikes ort.: Det säger sig nästan sjelft att under en på vexeltillgång så rik tid som enna, då ingen annan afnämare till den öfverflödiga tillgången fanns än banken, fullmäktige borde ha kunnat nedtvinga kursen till det minsta möjliga, d. v. 8. till pari antagen till 132: 18 för 100 Mark banko. I stället att göra detta fortsatte man obesväradt att betala samma höga kurs som under föregående år, då knapp vexeltillgång fanns, erläggande ända till 134: 23 för 100 Mark banko och lägst 133: 29, således betydligt öfver pari. Jag lemnar åt andra att fortsätta kommentarierna häröfver och beräkna de förluster banken härå gjort, nöjande mig för min del med att endast anföra fakta, men finner ganska träffande hvad en talare på andra sidan för en stund sedan yttrade, såsom utmärkande för systemet, eller att vederbörande icke bry sig om huru mycket banken förlo. blott de kunna öfvertyga allmänheten att nm RR mr