Aftonbladet – 3 mars 1868, sida 3

ordningen at 1550, utan mot en annan oskruven lag, som dock hvar och en känner och äfven isin affärsverksamhet bör följa, nemligen den, att lojalt och utan prut eller undflykter uppfylla sina förbindelser. Och i detta afseende anser jag för min del, att bankofullmäktige felat. Jag skall söka närmare förklara detta. Den, som begär att i stället för sedlar utfå silfver, gör icke detta för nöjet att få ett visst qvantum sådan metall, utån för behofvet att dermed verkställa liqvider på utländsk ort, hvarest detta icke kan ske med svenska sedlar, utan blott med ilfver eller anvisning derpå. En talare på venster sida här bakom mig har sagt, att äffärer med utlandet utföras genom aftal om liqviden.. Ja väl! men sjelfva liqviden måste dock slutligen ske genom klingande mynt eller genom anvisning på sådant, d. v. s. genom vexlar. Då vexlar ej finnas eller kunna fås till skäligt pris, blir man alltså nödsakad att anskaffa silfver, och härtill har man alltid utväg, så snart man eger banksedlar, ty hvar och en är berättigad att mot dessa undfå den qvantitet silfver, som myntlagen bestämmer. På samma sätt äro också alla utländska myntsorter uttryckta i ett visst qvantum guld eller silfver, och när en summa svenskt mynt utmärker samma qvantum silfver, som en annan summa utländskt mynt, så hafva dessa begge summor naturligtvis samma värde och stå till hvarandra hvad man kallar al paris. Tillåt mig i detta afseende få anföra ett exempel. Enligt myntlagen af 1830 skola i 1000 rdr rmt finnas 15 svenska skålpund fint silfver, och dessa 15 svenska skålpund, hvilka motsvara 27,27 kölniska mark, fint silfver skola enligt Hamburgermynrtlagen äfven finnas i 756,:4 mark H.beo. I följd häraf äro alltså begge dessa summor, 1000 rdr sv. rmt och 756,4 mark H.bco, såsom innehållande precist samma qvantitet fint silfver, al pari. Om pu detta förhållande reduceras : till ett enklare uttryck, så finner man, att en mark H.bco rätteligen motsvarar 132,4 öre sv. rmt, och detta är således al pari kurs. Det är klart, att om t. ex. 100 mark H.bco skola betalas, borde denna summa rätteligen kunna lösas med 132 rdr 14 öre rmt, emedan häruti innehålles just den qvantitet fint silfver som representeras af 100 mark beo; men en sådan lösen står likväl sällan till buds, och för att undvika den kostsamma öfversändningen af silfret, som dock utgör det yttersta betalningsmedlet, måste man oftast för hvarje mark beo betala ett visst öfverpris, eller efter en kurs, som stundom uppgår till 134 å 135 öre. Man underkastar sig denna böga kurs, så länge man icke har någon annan utväg att med mindre uppoffring erhålla det nödiga betalningsmedlet, men om deremot kursen blifvit så hög att silfret kan uttagas och öfversändas till billigare pris, så begagnar man sig naturligtvis af denna utväg. Men då man presenterar en viss summa till vexling i banken, bör man också kunna påräkna att få så mycket silfver, som enligt myntlagen skall finnas i denna summa, och så länge man utfår hela specier, erhåller man äfven detta belopp fullt ut. Skulle deremot icke hela specier utlemnas, utan endast smärre mynt, så lider man orätt, ty man får då icke till fullo det qvantum silfver, hvarom man genom myntlagen tillförsäkras, utan något mindre. Detta har sin grund deruti, att det är medgifvet ett större remedium i vigt för de mindre myntsorterna, och denna större latitud i vigt är nödvändig, emedan den mekaniska färdigheten att sönderdela silfret i stycken af en viss vigt icke kan drifvas så långt, att hvarje 10-öre blifver matematiskt lika stort som det bör vara. Den af sådan orsak medgifna latituden är, som bekant, för hela specier 0,3 procent, för halfva specier 0,4, för qvartspecier och för 50-ören 0,7, för 25-ören 1 hel procent och för 10-ören ända 1; procent — allt öfver eller under normalvigten. Med den fulländning, hvartill vårt myntverk blif vit bragt, kan man nu, på grund af dessa stadranden, till ersättning för de vida drygare myntningskostnaderna för de mindre sorterna, hålla dessa något under den normala vigten, utan att likväl understiga illåtna remedium, och att så sker kan man fvertyga sig om genom vägping, då man skall finna, att samma summa, t. ex. 1000 rdr, i hela specier och i 25-ören icke har samma vigt, utan att småmyntet väger mindre. Det är denna vigtskilnad, som sedelinnehafvaren vid vexling förlorar, och det må väl då med skäl kunna frågas, om det är fullt lojalt och värdigt en bank, helst en statsbank, att begagna sig af ett sådant förhållande — beroende på ett i sjelfva verket nödigt stadgande om större remedium för det mindre myntet, på det ej en alltförstor kassering och ommyntning deraf skall ega rum — för att undgå att till fullo betala den valuta, eller det qvantum silfver, som enligt myntlagen skall finnas i den till vexling erbjudna summan. Enigt mitt begrepp är detta icke fullt lojalt och värdigt, ty den enskildes rätt blir härigenom förrmad. Och dertill kommer ännu en annan omständighet, som af en föregående talare redan blifvit vidrbrd, nemligen att värdet af rikets, enligt srundlagen, gällande mynt eller riksbankens sedar härigenom blir förminskadt; men detta värdes upprätthållande är dock fullmäktiges första pligt. Det är dessa omständigheter — nemligen att fullmäktige, till förfång för den enskilde, och med isidosättande af myntvärdets upprätthållande — i strid med sedelhafvarens önskan, vid vexling, dels utgifvit mindre mynt, dels beslutit att ytterligare utgifva ännu smärre, d. v. s. mindre fullvigtiga, myntsorter, utan att dertill fanns någon tvingande anledning, då mer än 2 millioner voro att tillgå i hela specier, som jag för min del anser klandervärda. Man har såsom ursäkt härför anfört exempel från Preussen och Danmark. Jag kan för ögonicket ej säga om i dessa länder finnes någon skilnad i remedium för större och mindre myntsorter, men äfven om så är fallet, hvilket jag förnodar, så är det ändock en bestämd skilnad i detta vänseende emellan förhållandena hos oss och i lessa länder, ty deras sedlar äro ett frivilligt bealningsmedel och gå icke med tvångskurs såsom fåra. Hos oss är hvar och en pligtig att i liqvid aga riksbankens sedlar, och då synes mig också ara tydligt, att man bör hafva rätt att utfå deras ulla silfvervärde af banken. Jag har visserkigen antecknat ännu ett och anat, som här blifvit sagdt, men som detta är af nindre betydenhet, förbigår jag detsamma. Den lutsats, till hvilken jag kommit, är emellertid, att len anmärkning, som i förevarande punkt blifvit jord af utskottet, icke är obefogad. Ordalagen unde måhända hafva varit något annorlunda: nan kunde till exempel hafva sagt, att den vidna åtgärden icke väl öfverensstämmer med en iktig uppfattning af bankens pligt att uppfylla ina förbindelser, eller något dylikt; men dan utjade åsigten eller grundsatsen är likväl, i min nka, alldeles riktig, och för öfrigt finner jag e heller att utskottets ordalag äro på något sätt ärmande. Under: sådana omständigheter aner jag, att kammaren icke bör gifva sitt utskott rätt uti hvad det i denna punkt föreslagit, utan lott lägga punkten till handlingarne. Hr Agardb. Då jag med full öfvertygelse delagit uti det bankoutskottets beslut, som blifvit å mycket klandradt, anser jag det vara en skyllighet att erkänna min delaktighet deruti. Men ;fvertagande sålunda min anpart i klandret, anser ag mig äfven berättigad visa tillbaka den tillvielse, som man gjort utskottet, att hafva småakt mästrat bankofullmäktiges åtgärder. Dethar cke varit — såvida jag förstått utskottets mening — fsigten att klandra den ena eller andra åtgärden, vilket väl tillräckligt synes af de uttryck, hvari itskottet aftattat dechargetillstyrkandet; utskottets Msigt har fastmera varit att uttala sin mening om sså åsigter, som legat till grund för besluten, ;ch att framhålla dessa åsigter icke derför att de öranledt de nu redan vidtagna åtgärderna, utan medan dessa åsigter inneburo en fara för framiden. Jag måste derjemte på det lifligaste proestera emot den uppfattnin en, att det skulle vara :tlemnandet af ett mindre belopp riksdalrar, som föranledt utskottets uttalande i1:sta punkten; lenna åtgärd har utskottet tvärtom alldeles förvigått; det är beslutet af den 19 Dec., hvarom, Asom det heter, förut varit frå; nu KA