Aftonbladet – 3 mars 1868, sida 3

ning, en mordlysten dåre är en fullt så sam hällsfarlig person inom sina stängsel, som de; dömde lifstidsfången inom sina. Men nä man ändock ryggar tillbaka för att aflifv den förre, d. v. s. för att begagna det end: medel som med säkerhet leder till ändamälets, skyddets, vinnande, så synes man der ; med tydligen hafva förkstat medlet såsom sig sjelft daligt. Och har man det gjort, si synes det oss icke vara möjligt att kunne finna något ändamål som kan helga detsamJma, — såvida man ej vill hylla jesuitisk I moral. ). Emellertid har den ärade talaren framIbragt ännu ett skäl för sin åsigt. Låtom Joss pröfva detsamma. Han har sagt, ati Iden som i handling ådagalagt sig icke akta nagon mensklig rättighet, den måste ock al Istaten beröf hvarje mensklig rättighet, sålunda ock rättigheten att lefva. Tillförstone synes härmed icke något nyt! ändamål för straffet vara angifvet; möjligen skulle deremot någon ny bestämning hos sjelfva medlet, aflifvandet, vara tillkommer genom denna förklaring. Talaren ville kanhända säga, att aflifvandet får en annan karakter, när det användes mot en brottslin än om det skulle öfvas på galningen; det är då straff och är såsom ant ett i sig godt nedel, som sålunda förträffligt k n användas för ändamålet att skydda. Ja väl; men hvad det då som adlar aflifvandet till stra hvilken bestämning är här åt detsamma gitven, hvarigenom det skulle erhålla en ny karakter. Jo, emedan straff skall vara afmätt efter brott, så måste mot det fullkomliga förnekandet af alla menskliga rättigheter, mord, uppmätas ett likadant straff, affifvanie: brottslingen har förtjent aflifvandet, som derigenom blir adladt till straff. Hvad möta i här? Vedergällningsteorien. Afiifvandet r straff genom att vara vedergällning, och vedergällning har staten rätt och pligt att öfva. Men enligt denna teori är straffet icke medel utan sjelft ändamål. Och den ärade talaren hade dock uttryckligen förklarat som sin utgångspunkt, att han icke fattade straffet annorledes än som ett medel. Fö att upprätthålla dödsstraffet synes de hafva edt honom till slutsatser, som stå i strid med de vetenskapliga grundsatserna. Vi bekänna också, att vi med en otålighet under det liffulla föredraget afvaktade den förklaring, som efter talarens föregående yttranden föreföll oss som den enda möjliga, nemligen att straffet måste anses som medel för ändamålet att rätta, att återföra den brottsliga viljan till lydnad för rätts-lagens fordringar. Ty då han icke ville fatta straf-fet som sjelfändamål, när han icke vil afskräckning och rimligtvis icke hell allvar kunde anse skydd som dess första ndamil, så återstår, enligt värt förmenande, detsamma intet annat ändamål än att rätta. Men är straffets ändamål rä den första frågan: kan staten rätta nå genom att afrätta honom? Vinnes ända let genom detta medel? Möjligheten vilja vi icke absolut förneka, men sannolikheten kan heller ingen påstå, ty om den brottsliges förhallande till rättslagen efter döden kan ingen upplysa staten. Och på gissningar får man ej bygga rättsgrundsatser. Snarast kunde man väl påstå, att en viljas rät stridighet icke rättas genom att upp dess sinnliga tillvaro. Och om så nar ju icke medlet för ändamalet, afli kan icke vara straffmedel, icke straff i bemärkelsen af rättelse. Då står det qvar med n rena karakter af aftifvande, och att det såsom sådant är ctt i sig dåligt medel visas deraf, att man förkastar det t. ex. i det fall, då det är det enda fullt adeqvata för an skydda samhället mot en mordlysten are. Men är aflifvandet ick det såsom skydds-medel i ligt, så torde man hafva svärt att för värt förstånd och sålunda för vär känsla försvara det som ett medel i rättvisans eller statens tjenst. Lifvade af det varmaste intresse för denna j rätts-frågas lösning hafva vi vagat till den högt aktade talaren framställa dessa betänkigheter vid hans yrkande och hoppas, att de mätte framkalla en sådan upplysning af frågan som få bättre än han torde kunna gifva. Z. re a rn oe eo se, så blir on f-medel, ä