Aftonbladet – 3 mars 1868, sida 3

d 0 rev . deremot oberättig: Igömma på teorierna och vädja till erfarentiga ordet, att frågan först och främst gäller I ga till lirade talarens argumentation göra n Ty rät MeUvE UUVUSSLIGHEL SaASOM BCIATLIRAGUL, Ly CIJESL hade man naturligtvis icke såsom viutigast kunnat uppkasta den sekundära frågan om behöfligheten deraf. Enligt värt förmenande utgjorde detta förstuckna medgifvande den sa sidan hos mänga af dödsstraffets motndare, och naturligt var, att de icke skulle mäkta att skyla denna svaghet med flikarna af medlidandets och humanitetens mantel; ty är dödsstraffet berättigadt, ä i grymt, icke ratt och icke olämpligt. Och ä dödsstraffet berättigadt, så är det icke värdt att undersöka, när tidpunkten för dess borttagande kan inträffa, ty derom kan intet menskligt förutseende döma, byggdes det än på de säkraste statistiska uppvitter. Är det dt, så är frågan om behöfiigheten ingen för samhällets rättstillstånd, utan för dess krigstillständ. Men en af de e som i diskussionen uppträdde, nöjde sig icke med att sålunda heten allena. Prof. Ribbing utsade det vigrättspunkten, och från denna sats fortgick han sedan till en bevisning, medelst hvilken han ville adagalägga, att dödsstraffet maste i lagen qvarsta, sasom grundadt i rättsoch straffbegreppet. Enär nu just detta sätt att iva synes oss vara det enda riktiga och ändamålsenliga, våga vi här mot den idningar, med begäran om vidare f ing, i fall vi missförstatt hans uppfattning. sfrågan är för hela ärendet så vigtig, atv vi med blicken riktad på framtida åtgöranden i denna sak, framförallt skulle önska henne fullkomligen utredd, och wi I känna, att den de talaren syntes oss lida af nagra motsägelser, sådana som vi tro vara den nödvändiga följden af hvarje asigt om dödsstraftets rättmätighet. Först och främst fästa vi uppmärksamheten derå, att talaren med mästerlig dialektik sönderslet de teorier, som han fann ligga till grund för sjelfva lagutskottets betänkande, men som också lago till grund för hans egna medkämpars åsigter i änmet, nemligen vedergällnings och — afskräcknings-teorierna. — Så langt äro vi med honom fullkomligt ense; det är först vid hans egen grundläggning af sin åsigt, som vi finna de stora svärigheterna. De grunder med hvilka den ärade talaren! motiverade sitt afstyrkande af lagutskottets slutliga yrkande voro, om vi ej orätt uppfattat hans ord, hufvudsakligen tvenne: 1:0 den som genom sin handling ådagalagt ett fullkomligt förnekande, sade han, af alla en medmenniskas ittigheter, d. v. s. af staten eller rätten sasom totalitet: en sådan brottsling måste staten å sin sida menskliga rättigheter, saledes itten till existens j simeverlden. 2:0 Knär det är omöjligt, fortsatte han, att ästadkomma ett fullkomligt fångbevakni ystem, så staten, för att fylla sin plit att skydda samhällsmedlemmarne i deras rätt, genom döden göra absolut slut på den fara, som af en så helt och hället rättstridig vilja måste hota samhället. Det kan vara skäl att först till granskning upptaga det senare skälet, ty det förefaller oss lättast att utan långt ordande vederlägga. Hvad är dermed sagdt? Jo, att staten mot en absolut fara måste reagera med ett absolut skydd. Hvad är enligt denna uppfattning straffets ändamål? Att skydda eller värna. Den ärade talaren hade sålunda tillgripit den sa kallade nödvärnsteorien. Hela felet med denna teori är nu blott, att 1 den icke är teori för straff, utan teori för. skydd, och faran af denna förvexliog insest lätt, om man blott ser på arten af alla del! 4 handlingar, mot hvilka staten enligt densamma måste vända sin absolut betvingande makt. Mot fara skall staten skydda, d.v.s.betvingal: hvarje för säkerheten farlig makt inom sam-l, hället. Men brott skall staten straffa, d.qv.s.!: reagera mot hvarje fri vilja, som begått ochi ( i är i stånd att begå brott. Men fara för samhället uppstår icke endast af brottslighet, d. v. s. af tillräkneliga handlingar. E ning begår ej brott, ty han är ej fi j tillräknelig ; men en galning kan dock varali fullt så farliz som den värsta brottsling. Mot faran af en galning måste derför staten q enligt denna teori skydda på samma sä som mot faran af en brottsling, ty det ä i hvarje fall farans storlek som afgör skyd-1 dets storlek. Med andra ord: den satsen, att l Å ju staten mot en absolut fara måste använda ett absolut skyddsmedel, d. v. s. döden, bevisar för mycket, ty den tvingar till denj. slutsatsen, att man måste aflifva äfven sä-)t dana galniogar, som visat anlag för mord. : Enda utvägen vore, om den ärade talaren, kunde bevisa, att uti dårhusbevakningens väl sen och natur ligger denna absoluta garantil och säkerhet, som han ej kunnat finna hosl. någon fångbevakning i verlden. — Nödvärnsteorien inom straffrätten faller, om ej förr,. atminstone när den tillämpas på dödsstrafiet., Det visar sig då, att den utgått från ett för )i J l Å ( j 4 ; J biseende af straffets natur, hvilket är i första hand att reagera mot brott, då deremot skyddet reagerar mot fara, ett begrepp, som innefattar mycket mera än begreppet brott. När vi vågat det påståendet, att skyddsteorien just här bevisar för mycket och sålunda faller till intet, så hafva vi naturligtvis utgått från en förutsättning, som vi likväl på förhand funnit bekräftad af den ärade talarens egna ord under diskussionen. Vi tro att han ryggar tillbaka för den slutsatsen, att staten rättsligen kan skydda sig genom enli galuings afdagatagande. Vi tro att han icke anser ändamalet: skydd mot fara i hvarje fall. helga medlet: afdagatagande. Vitro att hans starka urgerande af fangbevakningens otillräckligafBgaranti var ett skäl af underordnad : vigt, endastatillkommet för att imponera på ängsliga sinnen, och vi vilja derföre leta ef-. ter något annat ändamål, som kunde helga det ofvannämda medlet. Likväl få vi genast: bekänna, att det förefaller ganska hopplöst att kunna finna något dylikt. För den som icke hyllar jesuitisk moral, betyder nemligen satsen: ändamålet helgar :medlet, endast att ändamål och medel måste öfverensstämma med hvarandra, men kan ej betyda att ett godt ändamal förmår helga ett i sig sjelf dåligt medel. Nu kan det ju icke nekas, att)1 ändamalet: skydd mot fara för allmän sä-; kerhet allrobäst vinnes genom att helt och hållet undanrödja faran, i v. 8 här att af-jq lifva den farlige, och att AAhK anvAdal leta ln lunda ändamålld AA Lu