Aftonbladet – 2 mars 1868, sida 3

f f Å i Å Å j Å j Å j Istället för större, ty förminskningen måtte väl fullmäktige formligen beslutat att, på försök, till Itad, utan mot beslutet att utlemna smärre myntI talare, före mig, har redan ådagalagt, att den ini borde utskottet och bör nu kammaren. uttala sin Trost att kunna, saäsom en stor stor skald om Iakaren, säga; när mjeltsjukan i gikt förvandlar sig till slut, så skryter läkarn af hur lyckligt hon drefs ut. Den anmärkning utskottet tillåtit sig är icke gjord för att fullmäktige skulle stå och skyldra inför riksdagen, utan för att för framtiden förekomma ett förfaringssätt sådant som det här ifrågavarande. I fullmäktiges ställe skulle jag, om riksdagen ogillade utskottets yttrande, anse detta betyda, att fullmäktige i framtiden borde isamma fall handla på samma sätt, och deruti ligger den stora faran. Samma värde talare, som jag nu bemöter, har producerat ett bref från Berlin, som, enligt hans förmenande, skulle innehålla, att preussiska banken icke utlemnar hela thalerstycken, utan småmynt, till innehafvarne af den bankens sedlar. Såvidt jag förmår öfversätta tyska har i detta bref, som jag här har i hand, något sådant icke blifvit yttradt, utan blott att preussiska banken icke är förpligrad att utlemna fela thalerstycken, alldeles såsom hos oss, samt för öfrigt verkställer sin sedelinlösning med mynt om s och s thaler, allt efter som det med dess egen beqvämlighet öfverensstämmer, men att deremot, hvad skiljemyntet eller myntet af lägre valörer beträffar, ingen är skyldig emottaga detta iliqvid för större fordringsI belopp. Men dermed är icke sagdt, att icke preussiska banken äfven utlemnarhela thalerstycken och att detta äfven till betydliga belopp sker, det torde något hvar som rest i utlandet nogsamt ha siska banken icke kan göra, emedan ingen i det en viss obetydlig summa, inlösa sina sedlar är hvad svenska rikshanken trott sig kunna göra, då dess förekommande af silfveruttag, utlemna mynt af I smärre valörer, d. v. s. skiljemynt) ty, märk l väl! det är icke mot något fullmäktiges beslut att utlemna specie, som anmärkningen är rikvalörer, till hvilka kunna räknas till och med tioöringsstycken. Man har vidare velat försvara fullmäktige dermed, att den metalliska valutan vid det tillfället stod så lågt och att åtgärden för att förekomma dess minskning således var befogad. En annan galunda var låg då den med 3 d 4 millioner öfversteg dess nuvarande belopp, men det må nu vara härmed huru som helst, så kan jag icke fatta att den metalliska valutan bättre uppehålles eller skyddas genom utlemnande af smärre myntvalörer, i blifva lika stor, antingen uttaget sker i det ena eller andra slaget af mynt. En af fullmäktige har här uttalat den åsigt, hvilken jag till alla delar gillar, att man icke bör för mycket binda händerna på fullmäktige. Jag har alltid försvarat denna åsigt och gör det än i dag. Men just för den frihet man lemnat fullmäktige, äro anspråken på. dem så mycket större. Och af vigt är det också derföre. att riksdagen, i förekommande fall, uttalar sin mening. Fullmäktige kunna annars låta den omständigheten att tta icke skett, lända sig till ursärt. Derföre mening högt och oförstäldt. Utskottets mening har visst icke varit att uppträda fiendtligt mot fullmäktige, men jag kan icke annat än anse det som gädjande att utskottets yttrande i denna fråga är ett uttryck af en betydlig majoritets åsigter inom detsamma. Hvad min aktade vän till venster yttrat om vexJar och kursförhållanden rörer den andra punkten i utskottets utlåtande och jag skall då denna punkt blifvit föredragen, derom yttra mig; här vill jag endast nämna att jag på det högsta beklagar att hans åsigter icke gjort sig gällande hos hans kolleger. Hvad samme talare yttrat beträffande hvad som står att läsa på sidan 3 af betänkandet och af honom tros vara lagt i hans mun, besvvarar jag dermed att det åberopade yttrandet tydligen utgör endast ett uttryck af utskottets egen åsigt, hvilken jag emellertid, lika litet som han gillar, men hvarom mera längre fram när 2:dra punkten af detta betänkande blifvit föredragen. Hr Säst yttrade att det gällande bankoreglementets 16 8 föreskrifyer att, såvidt ske kan, bör i banken tillräckligt förråd finnas af prägladt silfvermynt af alla slag; men då nu förhållandet varit att på en tid af 6 veckor utvexlats en tredjedel af bankens hela tillgång på specier, och vVexlar motsvarande nämnde belopp ej kunnat lemnas, så hade fullmäktige vidtagit det beslutet att lemna a-specier, ett beslut som tal. ej kunde klandra, då dels ej något bestämdt stadgande finnes det banken är skyldig att lemna den myntsort sedelgifvare åstundar, dels ock då ej riksdagen sjelf förutsett detta fall och gjort sina föreskrifter derefter: Nu hade emellertid banken med silfver inlöst sina förbindelser, hvadan tal. ansåg att den af fullmäktige vidtagna åtgärden ej kunde betraktas såsom någon uraktlåtenhet. Som utlemnande af mindre valörer endast skett en enda går, detta undantagsvis ansåg tal. detta vara ail ringa anledning till en offentlig skrapa, hvarför han yrkade ogillande af det i första punkten af utskottet uttalade klander. Hr Manuerskantz förklarade sig ej kunna instämma uti att någon anmärkning skulle göras och trodde att de starka uttryck, utskottet här för sitt klander begagnat, skulle komma att återfalla på representationen, som ju sjelf valt bankofullmäktige. Är det öfverensstämmande med bankens egen fördel bör banken visserligen efter önskan tillhandagå sina kunder, menade tal., men då banken någon gång finner något annat för sig mera tjenligt och då dervid gällande författningar likväl iakttagas, kunde han ej finna detta utgöra något skäl till klander. Bättre vore, fortfor tal., att förebygga åtgärder som den ifrågavarande genom att i reglementet införa ett bestämdt stadgande, än att uttala ogillande öfver en vidtagen åtgärd, som ingenstädes finnes förbjuden. Yrkade att kammaren må ogilla utskottets klander. Hr Lensberg, som tillhört majoriteten inom utskottet, anförde att vid ifrågavarande besluts fattande hade fullmäktige sjelfva varit ganska tveksumma, emedan värdet af ,-specier ä g sjeltt mindre än i de hela specierna till följd af det olika remediet. Remedium för hela s nemligen 00 och för -specior 1000. Tal framställde ock exempelvis att, om någon hade en fo: dran å 2000 rdr och finge, densamma betald med endast tioöringar eller uti en bank erhölle samma summa i ettor, vore han säkerligen ingalunda belåten, hvarföre tal., anseende ett slikt rande ej förenligt med riksbankens solidit, förklarade sig gilla utskottets klander om det äfven skulle anses vara väl skarpt. Hr fierto ansåg: då man endast håller sig till den första punkten, att skål ej förefunnes att klandra fullmäktige. Men förevi le sak bör stå i sammanhang med hr Björ ag att söka nedbringa kursen på vexlar, hvilken åsigt tal, förklarat sig alltid hyllat. i Grefve Vusse yttrade att föregående talare fullständigt bevisat att banken förhå ig till sedelbafvaren som en gäldenär till sin ford gare och med fasthållande af denna grundsats också för banken en oafvislig pligt att med silfver inlösa sina sedlar, men detta, menade tal., kunde ske på tvenne sätt, nemligen dels att fullmäktige gerna och med välvilja stod en publik, af hvilken banken beror, tulhanda, dels ock derigenom att den medelst undfiykter gör allt hvad den kan för att hindra publiken att utfå sin rätt. Tal. ansåg att banken borde göra sin pligt utan omsvep; detta hade likväl ej banken gjort då den fattat beslutet att inlösa sina sedlar med småmynt, vid hvilket förbållande tal. likväl ej skulle ha fästat sig, om ej fullmäktige angifvit grunden a förhindrande af silfverutta ningen. Med ju mindre omsvep en bank fullgör åligganden ju mer stiger förtroendet! till densamma och förtroende är vilkoret en Nn a landet är skyldig att underkasta sig det-j samma eller att med skiljemynt, utöfver) Å erfarit, der thalerstycken äro i allmänna: rörelsen lika gängse som Kos oss riksbankens och privatI bankernas småsedlar. Det som emellertid preus