Aftonbladet – 2 mars 1868, sida 3

det ej vidare bletve någon fördel att utskeppa suliver, så länge vexeltillgång finnes. På grund af hvad jag nu har haft äran yttra anser jag det önskI värdt, att kammaren instämde i den åsigt, som af bankoutskottet i denna punkt blifvit uttalad, hvarI före jag anhåller att den måtte läggas till handlingarne, Hr Björek fästade uppmärksamheten derpå att enhvar vid invexling i banken erhållit den silfverlvalör han önskat utom i detta förevarande fall, I hvilket var alldeles enstaka, och hade den nu ifrågavarande uttagaren utan den minsta anmärkning I mottagit hälften af den sist uttagna summan, eller 140,000 rdr, i !, specier. Hela specier saknades visserligen ej då, men tillgången å 4 specier var vid detta tillfälle om ej stor, dock ganska betydllig. Banken är skyldig att inlösa sina förbindelser med myntadt silfver, men dermed vore ock, efter talarens förmenande, all bankens skyldighet fullgjord, ty, utan att vilja påstå det vid förevarande tillfälle tvingande omständigheter föranledt utlemnande åf V specier, ansåg tal. att banken haft fullkomlig rätt till sitt förfarande och trodde det vara mycket obetänksamt och öfvermodigt om riksdagen skulle lägga några hindrande föreskrifter för bankofullmäktiges handlingsfrihet. Tal. framhöll härefter uti ett längre anförande sina åsigter om bedrifvandet af bankens vexelrörelse, dervid förordande att banken borde ligga i vexelhandeln och genom att på samma gång köpa och sälja vexlar åtminstone hindra kursen att fluktuera, då det ej läte sig göra att styra den. Yrkade utlåtandets läggande till handlingarne, utan att instämma i utskottets ande yttrande. Hr iledengren förklarade sig icke hafva deltagit i utskottets beslut rörande första punkten och ansåg klandret vara hårdt, ty, fortfor talaren, om förslitet silfverniynt skulle ha utlemnats, hade utskottet kunnat haft skäl till klander, men då här icke mindre än , specier utlemnats och detta endast för en enda gång, kunde han ej finna att det ej står fullmäktige fritt att göra som dem synts beqvämast. Å andra sidan, sade tal., skulle möjligen den anmärkningen med något skäl kunnat göras att silfvermynt af mindre valörer till följd af myntningskostnaden äro dyrare och sålunda icke i bankens intresse att utlemna. Står kursen så högt att banken ej kan med fördel köpa vexlar, tillade tal., så går silfret ut från banken, vare sig i större eller mindre valörer. . Yrkade, med ogillande af utskottets klander, utlåtandets. läggande till handlingarne. Hr Lindström: Tvenne olika meningar söka att i denna fråga göra sig gällande. Å ena sidan stå de som icke anse att bankofullmäktige orätt förfarit, då de utlemnat lägre valörer i silfyer än som begärts, mot dem som å andra sidan ogilla detta fullmäktiges handlingssätt. Från båda sidorna säges att det är alltför strängt, då utskottet yttrat att det anser fullmäktiges beslut om utlemnande vid de ifrågavarande tillfällena af silfvermynt å smärre valörer i stället för begärda hela specier icke väl öfverensstämma med on riktig omsorg om riksbankens kredit och anseende. Det må vara att dessa ord kunna förefalla stränga. Och jag kan, för min del, så mycket mindre ha något emot, om det skulle behaga denna kammare att, med gillande i öfrigt af utskottets anmärkning, mildra ordalagens skärpa, som jag icke inom utskottet deltagit uti punktens slutliga justering och således ej har skyldighet att svara för dei, hårda orden, för mig ligger det mindre vigt uppå!: den form under hvilken anmärkningar gillas, än, att anmärkningen verkligen af riksdagen godkännes, det enda möjliga vilkoret för att icke full-!4 mäktiges förfarande må för framtiden upprepas, s i 1 hvilket, om man ogkså icke vill medgifva att det skadar bankens kredit, dock icke kan sägas öf-l; verensstämma med dess sanna bästa, icke vara densamma värdigt. 1 Att ett slikt förfarande icke kan vara banken i värdigt, att det, i längden fortsatt, icke kan hos 1 f å allmänheten höja bankens kredit och anseende, vill jag taga mig friheten visa, sedan jag försts med några ord bemött en villfarelse, som jag j funnit göra sig gällande till och med hos ganska js; många upplysta personer, för att icke tala om enl, del af vår tidningspress. — Så föreställer man sig, l, att de stora uttag af silfver, som stundom ske, le äro anlagda på spekulation att utföra detta silfver ur landet för att der nedsmältas, hvilket skulle t beredå spekulanter en betydlig vinst, allt på rikslg bankens bekostnad; och mån har nära nog velat betrakta den som detta gjort, såsom en riksför)t rädare såsom en den der för sina tilltag borde så 1, att säga stekas vid sakta eld. Det må vara tidly uppå att göra slut på dessa villfarelser och ställa Ir saken fram i sitt rätta ljus. Jag tager det före-1q liggande fallet såsom ett exempel. En stor pen-Jl1 ninganstalt i hufvudstaden försträcker dles en-g skilda, dels kanske också staten sjelf med lån, för. hvilket ändamål denna anstalt sjolf behöfver låna lq och, då den icke kan inom landet göra detta pålt billiga vilkor, vänder sig till utlandet. Penningar j, indragas derifrån antingen genom att intagä silf-)f ver eller genom att liqvidera äldre skulder, för I ce hvilkas betalning eljest silfver skulle ha gått utlj;, ur landet. Kommer så den tid då lånet till ut-a landet skall betalas och icke kan med nytt lån i få omsättas. Betalningen måste ske antingen medla silfver eller vexlar. Men till de stora belopp, la hvarom är fråga, kunna vexlar icke fås utan afl, riksbanken. Riksbanken sätter dock derpå ett så ), högt pris, att det för vederbörande mera lönar sig I uy att uttaga silfver ur banken, och silfret går nu banken ur händerna. Hade riksbanken afhöndtg sig sina vexlar, hvilket är detsamma som om riks, banken gifvit anvisning på det silfver den t.:ex.lk har liggande i Hamburg, hade ingen haft ett ord, att derom säga, men nu, när det här hemma lig-t gande silfver utlemnas, så väcker det ett enormt f, uppseende och hvad som är en lika oundviklig 1 som naturlig affär, det stämpla nu såsom enlk fiendtlig handling mot banken, allt under det man t förbiser, att banken sjelf hade kunnat, om den lj; velat, förekomma det uttag som skett. sl Återkommande nu till frågan om de stränga lr uttrycken får jag bekänna, att jag icke kan för-la stå med hvad skäl man kan skilja en banks för-lä hållande af gäldenär från det hvari en enskild ls person såsom gäldenär står till sina borgenärer. k Om jag af en gäldenär blir trakasserad på det sätt att jag icke blir liqviderad i en form, som är lu med bruket och med rätt och billighet öfverens-t stämmande, utan så, att om jag också icke kanjsi ägas lida en förlust, jag dock deraf har bes n och obehag, så benämnes ett sådant handlingssätt o med uttryck, dem jag icke vill på detta rum ut-!n tala. Men om banken gör sig skyldig till ett så-s dant handlingssätt, skulle det icke få på samma ld e Si 1 sätt bedömas. Den anses måhända såsom alltför hög och förnäm för att böra drabbas af sämma omdöme som en enskild. Men omdömet måste vara detsamma om den som står högt som om den l e hvilken innebar en lägre ställning. Och är man s ense om detta, då skall man erkänna. att utskot-g tets uttryck är jemförelsevis ganska lindrigt. Men för att vidare kunna bedöma, huruvida utskottet yttrat sig för strängt, så låtom 0ss taga i skärskådande den operation af den enskilda bankanstalten, som föranledt det handlingssätt. om här är fråga. Jag har redan i det föregående yttrat, att här icke kunde vara celler var i fråga någon annan spekulation, är den att betala en s utländsk skuld. Men om nu denna utländska lh skuld var en skuld, i viss mån åsamkad för attjo bispringa staten sjelf, för att underlätta r kontorets låneoperationer sistl. höst och således den ir skuld, som skulle betalas, i grunden icke var någon si annan är en svenska statens egen; då må man väl lg fråga om icke dem bank eller bankir i Kjöbenhav som genom . en annan penninganstalt här bisprungit id svenska staten och i liqvid för sin fordran fårp småmynt icke har skäl att vara missnöjd med ettb sådant förfaringssätt och ingen synes mig kunna v tadla om han säger: jag kan icke hysa aktning k för en sådan bank. Jag kan icke gifva den mitt 1s förtroende, jag vill ej vidare hafva med densamma In att göra. Om vidare denna Kjöbenhavn-bank för !sj sin fordran icke begärt något annat än vexlar, men fi blifvit, emot sin vilja, tvingad att taga silfver och ti andan ana Anfan ate milahanlan mad hatidlie a