Aftonbladet – 2 mars 1868, sida 3

kunnat förbise eller underkänna detta förhållande; men icke desto mindre har det, vid granskningen af bankofullmäktiges åtgärder under sistförflutna år, kommit till det säregna resultat, att fullmäktige, genom att hafva beslutit att vid vexling utlemna silfver äfven af smärre valörer och vid ett tillfälle låtit verkställa sedelinlösningen med klingande mynt af en fjerdedels specic, icke iakttagit en riktig omsorg om riksbankens kredit och anseende. Detta skarpa klander skulle naturligen komma någon att föreställa sig, att fullmäktiges ifrågavarande förfarande vore någonting alldeles exceptionelt, och att man ingenstädes på andra ställen brukade vid vexling utlemna mindre valör än den högsta gällande myntenhet, som en bank har till sitt förfogande. Jag håller likväl här i min hand beviset för motsatsen. Jag har nemligen, efter gifven anledning, fått del af ett bref från en af Berlins största bankirer, hvaraf kan inhemtas, att preussiska banken väl utlemnar hela thalerstycken, men att det icke är något ovanligt, att uttågare få nöja sig med tredjedelsoch sjettedels thaler, hvilken sistnämnda myntvalör i svenskt mynt kan evalveras med 44 45 öre, eller mindre än hälften af det vid nu ifrågavarände vexling utlemnade mynt. Har man emellertid hört, att preussiska bankens anseende och kredit lider minskning genom detta förfarande? Ingalunda. Lika litet har man funnit detsamma obehörigt i Danmark, hvars inationalbank, såsom bekant, utlemnar mynt på cn half riksbanksdalers valör lika ofta som hela specier: Det uttalade klandret torde således icke ur synunkten af åtgärdens utomordentliga ovanlighet unna rättfärdigas: Men härtill kommer nu, att, enligt bankoreglementet, fullmäktige böra tillse, att bankens metalliska valuta icke hålles under tio millioner rår. Det torde likväl icke vara obekant, att valutan vid slutet af förra året var i starkt nedgående och i närvarande ögonblick icke särdeles betydligt öfverstiger berörda minimibelopp; och jag kan vid detta förhållande ej-finha arinat, än att fulln tige, lagligen berättigade som de voro, att till förebyggande af silfvervalutans minskande under dess stadgade minimum vidtaga ifrågavarande åtgärd, äfven kunnat, utan att utsätta sig för berättigadt klander, tillgripa den. Allra minst bör densamma, såvidt jag förstår, berättiga till en sådan prickning, som man velat dkomma genom bankoutkottets omdöme i förevarande punkt: Om det i något afseende synes mig vara vigtigt, att bankstyrelsen har fria händer, så är det just i allt hvad som sammanhänger med bankens skyldighet att med silfver inlösa sina utelöpande sedlar. Ty jag hemställer; hvart det skulle leda, om sedelns lydelse: att vid anfordran inlösas emot så eller så mycket prägladt mynt. eller. emot silfver till en viss qvantitet och lödighet, skulle kunna tolkas så, att hvarje sedelinnehafvare egde rättighet att utbekomma liqvid i hvilken eller hvilka myntsorter han behagade. Med samma fog skulle man då tillägga innehafvaren af en enskild banks sedlar enahanda rätt; ty lagen för enskilda bådnkerna af den 26 Maj 1864 föreskrifver i sin 28 8, att banksedel skall ovilkori då den ibankens hufvudkontor till invexliug företes, inlösas med rikets mynt eiler rikets ständers banks sedlar. Har då, jag vågar fråga det, den, som till inlösning presenterar en sådan sedel, rättighet att bestämma, om liqviden skall ske i silfver eller banksedlar, eller hvilka mynteller sedelvalörer banken skall tillhandabålla honom? Jag tror ej, att man kan tillåta sig en sådan orimlig tolkning; men om den ej är giltig i ena fallet, lär den cj heller vara det i det andra; och jag måste derför från min ståndpunkt frånkänna innehafvaren af riksbankens sedlar all bestämmande rätt uti ifrågavarande hänseende. Af de skäl jag sålunda haft äran i korthet andraga, får jag hemställa, att kammaren, utan att instämma i utskottets ogillande yttrande öfver bankofullmäktiges i förevarande punkt omnämda beslut, måtte lägga punkten till handlingarne, samt anhålla om hr talmannens proposition derå. Hr Gudmuvdsson instämde med den föregående talaren, hvilken han ansåg ha fullständigt utvecklat alla skäl för fullmäktiges åtgärd, men talaren ville likväl uttala sin förvåning öfver det resultat, hvartill utskottet kommit. Tal. menade det vara alldeles nödvändigt att fullmäktige finge handla efter befogenhet, det enda vilkoret för bankens bestånd. Angeläget vore att för banken bibehålla den rättighet densamma, eger, att, ej behöfva utlemna specier till inlösen af sina sedlar, och skadligt skulle det vara, förmenade tal., om från banken skulle uttagas den sista riksdalern. Friherre Ltljencrantz. Enligt mitt förmenande är det en besynnerlig uppfattning, som hos en och annan gjort sig gällande i afseende på den ställning riksbanken bör intaga gent emot innehafvarne af dess sedlar. Denna uppfattning går ut på att riksbanken bör genom hvarjehanda medel söka värja sin metalliska kassa mot de anspråk, som kunna ställas på densamma af innehafvarne af bankens sedlar. Beklagligtvis synes äfven denna uppfattning i någon mån delas af majoriteten bland hrr bankofullmäktige, hvilket kan slutas af samma majoritets yttrände till fullmäktiges protokoll för den 19 Dec., der den förhoppningen uttalas, att utlemnandet af smärre silfvermynt antagligen skulle verka till upphörande af silfveruttagningen. Det är emot denna åsigt, hvilken vill göra det till en berättigad uppgift för riksbanken, att genom allehanda konstgrepp söka förhindra att sedlar utbytas mot silfver, som jag anser mig böra inlägga en protest. Riksbanken är nemligen, enligt min uppfattning, i alldeles samma ställning till innehafvarne af dess sedlar, som den en vanlig gälderär intager till sin fordringsegare. Om således en innehafvare af riksbanksedlar finner det vara för honom förmånligt att utbyta dessa mot silfver, för att dermedvare sig gälda skuld till utlandet eller göra någon förmånlig affär, har han dertill samma befogenhet, som en fordringsegare, att uppsäga sin fordran, då han för beloppet kan finna en förmånligare placering eller eljest finner sig dertill föranledd. Erkännes detta så måste man äfven medgifva att det lika litet öfverensstämmer med riksbankens värdighet att söka lägga hinderzi vägen för: sedelinnehafvaren att utbekomma den i sedlarne föreskrifna metalliska valuta som det skulle anses grannlaga — om ock ej olagligt — att en gäldenär för att slippa betala sin skuld erbjöde kopparmynt i liqvid för ett betydligare skuldbelopp. Den förste ärade talaren har åberopat 1830 ärs myntlag m. fl. förordningar till stöd för det anmärkta förfarandet. Mot dessa uktoriteter vill jag anföra bankoreglementets 16 S, hvilken ålägger fullmäktige att tillse att, såvidt ske kan, prägladt mynt af alla fastställda sorter städse finnas i förråd Gerna må medgifvas, att ur detta stadgandes ordalydelse ej härflyter någon ovilkorlig förpligtelse för riksbanken, att under aila förhållanden tillhandahålla uttagaren den myntsort han åstundar — en skyldighet som i en kritisk tidpunkt kan blifva svår, ja omöjlig att uppfylla — men om dertill detta stadgandes historiska tillkomst, hvilket inflöt i bankoreglementet med anledning af en väckt motion om rättighet för sedelinnehatvaren att i utbyte bekomma den myntsort han önskade, så skali man lätteligen finna, att deri ligger åtminstone en antydan för fullmäktige att under vanliga förhållanden medgifva en sådan valfrihet. Man har nära nog velat finna något klandervärdt i förfarandet att uttaga silfver ur riksbanken. För min del finner jag en sådan åtgärd, äfven om den vidtages på spekulation, ej vara annat än utöfvandet af en obestridlig rättight, på samma gång jag skulle ogilla om någon under en kritisk tidpunkt och utan yttersta nödtvång gjorde det. Men att några sådana omständigheter vid ifrågavarande tillfällen ej varit för handen, torde upplysas af det förhållandet att riksbanken vid demna tidpunkt eller d.. 9 Nov. egde en me-! tallisk valuta af öfver 16:millioner och d.21December nära 13 7. millioner. Äfven synes mig det vara ! mycket begärdt att en person, som t. ex. i Sep