Aftonbladet – 2 mars 1868, sida 3

tInen blifvit tillräckligt utredd, trodde han sig h t I funnit det åtskilliga förvillande åsigter likväl der lunder gjort sig gällande. Vårt myntrepresenta tiv har ett stadgadt värde och man måst ha regress till silfvervalutan. En talare, re Iservant, har här sagt att fullmäktige genor Jsin åtgärd förhindrat silfveruttagningen, me: I skulle detta vara förhållandet vore det sy Jnonymt dermed, att banken vägrat invexla sin: sedlar, hvilken åtgärd aldrig kunde af riksdage: I godkännas. Det väcker misstroende mot riksban Iken om den lägger hinder för utvexlingen af silf ver till betalande af utländsk skuld. Man får e anse all import skadlig och all export nyttig, t under det förra året hade man lärt sig inse at importen var både nyttig och nödvändig, — ocl denna import är banken skyldig att underlätta I förevarande sak hade talaren funnit att full tige beslutit åtskilligt utom protokollet och sade sig af protokollen ej ha funnit der upplysning han önskade. Talaren kunde ej inse hvarföre man ej lemnat silfver i plantsar, nom man inbesparat såväl myntningsk som kopparn i myntet. Talaren ville ingalunds binda händerna på fullmäktige, men kunde helle ej finna att riksdagen skulle vara skyldig att sanktionera alla deras beslut. Man hade sagt att vårt silfvermynt vore bättre än våra grannländers, men vi få också mera betaldt derför, ty lemnar man. fortfor talaren, 25 svenska specier i Hamburg så får man också jemt så mycket för dem, som de gälla i finsilfver. Taelaren yrkade bifall till utskottets klander, Hr finadbäck, som reserverat sig mot utskottets afgifna klander tillkännagaf sig i sin reservation ha redogjort för de afvikande åsigter han baft. Förklarade det ingen af dem, som yttrat sig under diskussionen, kunnat ur laglig synpunkt tillvita fullmäktige något och ville äfven påstå det ingen skulle kunna det. Talaren kunde ej förstå hvarföre man ville taga enskilda banken i så kraftigt försvar utan att på ringaste sätt vilja skydda bankofullmäktige. Talaren sökte bevisa, att den som erhöll de ifrågavarande !(-specierna erhållit full valuta, emedan myntets remedium i finhet är lika uti heloch qvartspecier, hyarigenom den som erhåller 100 .-specier erhåller lika mycket silfver som den, hvilken erhåller 25 hela specier. Om man anmärkt det, banken gjort förlust genom att utlemna -specier hade anmärkningen kunnat vara på sin plats, förmenade tal. men kunde ej finna det klander utskottet uttalat vara befogadt. Yttrade att kammaren måtte ogilla utskottets klandrande yttrande. Hr Key. Om bankoutskottets och en del talares här förfäktade åsigt blefve gällande, skulle man ena dagen kunna i riksbanken presentera ett belopp sedlar till inlösen och kommendera sig till att få detta i 10-ören, dagen derpå i 25-ören, tredje dagen i specier o..s. v.; man skulle då ha genomårifvit den principen, att riksbanken skall stå till tjenst med hvad sorts silfvermynt som befalles, och detta skulle, underligt nog, å uttagarens sida icke kunna få namn af trakasseri, men banken vill man påstå trakasserar, om den icke 1ydigt lånar sig härtill! För egen del anser tal. att banken är i sin goda rätt, då den lemnar lagligt, fullt lagligt, silfvermynt — ehuru icke ensamt just den sorts mynt, Som uttagaren för tillfället behagar. Om denna finansiella rättsfråga yttrar sig en af vår tids förnämsta statsekonomer, Michel Chevalier, i sitt bekanta arbete Om myntet på följande sätt: Mynt af guld och silfver äro blott bestyrkta plantsar, d. Y. s. plantsar, hvilkas vigt och halt äro bestyrkta. En franc på papperet mot-. svarar endast en franc i verkligheten, om jag har förmåga att utbyta den mot den vigt silfver, hvilken lagen förklarat för en frano. Det är sålunda icke formen på det myntade silfret, utan det är vigten, qvantiteten silfver, jag har rätt att fordra i stället för det lemnade myntrepresentativet, papperssedeln eller vexeln. Huru förhåller det sig nu i verkligheten med bankofullmäktiges klandrade åtgärd? Jo, sedan uttagning af specier någon tid fortgått, med reguliera summor i hvarje vecka, utlemnade de en enda gång — ty efter den betan upphörde silfveruttagningen — 80,000 riksdaler riksmynt i silfver, derat hälften ungefär, eller 40;000 riksdaler, i fjerdedels specier, men den andra hälften i hela såsom förut. Och detta var hela tillämpningen af bankofullmäktiges så mycket klandrade beslut att utlemna silfvermynt å smärre valörer i stället för begärda hela specier,; — sannerligen förefaller icke allt detta klander såsom den namnkunniga komedien Mycket väsen för ingenting. Men äfven om jag vore ensam utskottets åsigt angäende sjel ttsfrågan, fortsatte tal., då jag ser att fullmäktiges förfarande stämplas såsom icke väl öfverensstämmande med en riktig omsorg om riksbankens kredit och ancende, och då jag vidare hör att denna prickning af en ärad representant från Göteborg anses till och med vara alltför lindrig, — så skulle jag säga: bankofullmäktige hafva varit försigtiga seglare, som i tid refvade seglen för den annalkande stormen mot bankens metalliska kassa, ty sjelfva diskussionen här visar mer än väl; att denna storm icke blott var ett vindkast; ja, ju häftigare fulläktige angripas och häcklas, desto innerligare och fastare blir derföre min öfvertygelse, att de i det allmännas intresse handlat rätt och klokt. Jag påyrkar för min del, att bankoutskottets utlåtande första punkten måtte, med ogillande af dess motivering, läggas till handlingarne. Or tfedlond fonn det glädjande för alla dem, som sett huru bankstyrelsen trakasserat allmänheten, att utskottet framkommit med ett klander, ehuru det i talarens tanke var alltför svagt uttaadt.Hellre borde klandret hafva lydit att fullmäktiges åtgärd visat fullkomlig obekantskap med ksbankens rätta natur och ingalunda öfverensstämmande med bankens kredit;ocl anseende. Men, fortfor talaren, utskottet tyckes ha låtit nåd så för rätt. Yrkade bifall. Hr Vongt ansåg att man af grannlagenhetsskäl skulle, utan att instämma i utskottets klander, ägga punkten till hardlingarne. (Forts,) ängare af bankoNE