Aftonbladet – 29 februari 1868, sida 2

till ön, och då Varnham, öfverraskad af de loväntade anfallet, steg upp för att se hvar ifrån det kommit, omgålvo de honom pa ail: sidor, likväl utan att ens försöka någon vald amhet; de syntes blott vilja hindra honon utt lemna stället. Då de slutligen lemnadi onom var han allena med sin fordne döds endes lik. I ett litet uthus, som undgått lågorna fam arnham en yxa och en spade. Thamerot om också stannat på ön, qvarblef i liket närhet. Varnham gick ned till cederträde och gräfde der med egen hand en graf, bai med Thameroås tillhjelp den döde dit, sam lade honom under tysta böner i den nys uppkastade grafven. De torfvor, som lade: derpå, hade sin friska nska qvar och mo gonda littrade i gräset; men der föl i oppe på grafkullen, renare är himlens klaraste dagg — det var taren den mannens öga, som hade lärt att fö andra, så som han sjelf hoppades blifva förJaten. h fi Vv Trettionde kapitlet Det fanns ej längre något hopp för de i Forty Fort inneslutna flyktingarne; tvenne andra fästen hade redan gifvit sig och fran Wilkesbarre flydde invånarne till bergstrakten så fort de hunno. Det fanns således ej snnat val än att antaga de af öfverste John Butler och hans son erbjudna kapitulations vilkoren, eller utsätta sig för ett nytt blodad. Medan slätten ännu var beströdd med de blodiga liken af de män, som dagen förut så modigt marscherat ut ur fästningens portar, öppnades dessa. på det att den segrande fienden skulle obehindradt tåga derin. Vid ett tecken af sin antörare kommo fosterlandsvännerna långsamt fram till den af pålver