Aftonbladet – 29 februari 1868, sida 2

ppträder för att åda tresse ingalunda, ens ir nära genom civilä umt att statens och ng i våra dagar me galägga, att kyrkans ton s i minsta mån, trädes sås ktenskapets införanden, oci kyrkans hela utveck-rie Kä allvar fordrar införanlins et af civiläktenskapets institution. Den lärde fi bevisar, att i den ristna kyrkan äktenskapet var civil kap efier romerska lagen, att man vi en temligen tidigt, kring 100 år efter tr) äldsta ati ristus, yrkade, att äs omed biskopens v etskap, om ock på n bekräftelse, ingalu n m förutsatte det borger omerska rö ätten, hvars g tiuhet alls icke var I vi förbindelsen skulle inlif etskap, men att dennals visst sätt innebärande hu uteslöt, utan tvi äktenskapet efter eroende af det kyrklig inseglet. De kristna ty unde icke, om de än tusende gimger velat, nderlåta att söka civil tenskap efter den de kl rm, som gällde i hela det vidträckt a romerska riket; men de ville icke underlåta det, ty hvarken Herrens eller hans ord uppfordrade dem dertill. rst ett århundrade senare finner man de ulra första spåren till den kyrkliga välsigwelsenn, 5 som utgörande ett nytt moment i apet. Ännu vida scare — uk mänt först i nionde eller tionde seklet — tillkom vigseln,, som dock kyrkan jon ej tillade någon den ringaste 4 etydelse. Ett ostridigt faktum ir, ktenskapet ännu vid slutet af emte scklet bestod med orubbad giltighet. Det af Paulus gillade äktenskapet mellan kristna och icke-kristna bestreds visserligen af kyrkan med växande styrka; concilierna llandet äfven till förbinmed kättare, men civiläktenskapets ständ och fulla giltighet förutsättes alltjemt, såsom alla uttalanden och be eslut tydligt visa. Härl förändrades ingenting, då Constantin gjorde kristendomen till statsreligi on; i hela hans lagstiftning finnes ej spår af, att ågot mer förutsattes för äktensk: kaps giltig serliga afslutning: välsignelch hvad öfrigt kyrkan genom praxis ut såsom det kristliga äktenskapets prägel var en fri sak. Så äfven enligt den Theotosianska lagstiftningen, och hos Justinianus, som fullbordade den imperatoriska agstiftninger ns byggnad, söker man förgäfv es stöd för den meningen, att den kyrkliga äktenskap stormen I ie århundradet skulle betrakiats säsom nagot vilkor för ettäktenskaps legitimitet. För försöken att bestina viusel som vilkor för äktenskaps bo ig et gjordes i vesterlandet af Carl den ett sekel de ju ic n he Ta iltiv store och 1 österlandet, e Leo den vi Detta medförde, att s. k. hemliga ä afslutna utan al offentlighet, Men äfven deras bor; iskopa entius HT för sein till allmän nu tridentinska att homliga äktenskap, ander LL bjöd dem och u regel. Likväl förkla mötet uttr om de blott äro alslutna med parternas fria samtycke, böra betral asom kyrkliga och verkliga äktenskap; NE som nekade dett Luther förklarad att vigseln är en f sak, som kund af kyrkann. Aktenskap. är en verlds i hvilken kyrkan alls icke mä inbli , när s ädant ej ar vederbörande äs utgå lutherska ky n dock k hs vet tan, anmä ker fört Hade reformationens och Luthers grundsatser om det rätta förhallandet mellan stat och kyrka gjort sig gällande — er förf. — S pet från början hafva blifvit infördt i den protestantiska verlden. Men, tyvärr inkom med konsistoriallagstiftningen en ny förvillelse, en ny summanblandtat och kyrka, som Luther strängt ve at skilja; och denna konsistoriallagstiftinverkade sedan otroligt mycket pateologernas asigter. Det oaktadt finner man imänga kyrko-ordningar från sextonde och sjuttonde seklerna uttryc gen erkändt, att äktenskaär en rent Vorgerlig sal, liksom i en ned utiatanden och uts från samma tid, att presterlig vigsel ej är en nödvändig del af för fört. lic apet. hn rån är 1713 anmi irkligt fall: en köpman i ett land, trolofvad med en qvinna i Beipzig, igrade att låta viga sig, emedan det i hans I fädernesland var vedertaget, att parterna blott med vittnen styrkte sin öfverenskommelse och inför borgerlig myndighet upprättade kontrakt; sterlig vigsel vor skapet, eiler om Ialle begärdes då en förklaring, huruvida preat juridiska fakulteten i en nödvändig del af äktenrud och brudgum kunde, der civiläktenskap vore infördt, utan synd fullborda sitt äktenskap och lefva tillsimmans som äkta makar. Fakulteten besvarade, i ett väl motiveradt utlåtande, den före frågan med nej, den senare med j Vända vi oss nu till den lutherska kyrkans teologer och moralister, så höra vi att, bland re, J. Gerhard förklara, att vigseln, säsom Kl i guds ord befalld, ej kan höra till äktenskapet väsende, och att detta mycket väl kan bestå utan den kyrkliga välsignelsen. Speners lärare, J. OC. Dannhauer säge hvarest den rätta öfverenskommelsen är förhanden, der är ock äktenskapet förhanden. Hollazius uttalar, att vigseln hör ej till ä tenskapets ingående, utan till det kristliga äktenskapets fulibordande. Bland de senare möter oss Spencer, som nekar att kyrklig väle hör till äktenskapets väsende eller är sot sätt nödvändig, samt förklarar att S It de äktenskap, hvilka såsom i iHolland atslutas på rådhuset med offentlig beelse, intet sakna till sin fullständighet. Mosheim, S.J. Baumgarten, Reimhard, Ammon m. fl hylla samma åsigt. Danske biskopen P. B. Miller lärer, att den borgerliga offentligheten är nödvändig, den kyrkliga Vv useln passande. vi slutligen kyrkor ättsoch statsrät rarne, så är det afujord sak, att alla de äldre protestantiska erna, åtminstone intill midten af iz sjuti till ön, och då Varnham, öfv lovi äntade anfallet, steg upp för att se hvar ifrån det kommit, omgålvo de honom på sidor, likväl utan att ens försöka någon väldsamhet; de syntes blott vilja hindra honom latt lemna stället. Då de slutligen lemnade ihonom var han allena med sin fordne dödsi fiendes lik. I ett litet uthus, som undgått lågorna fann