Aftonbladet – 29 februari 1868, sida 2

I Murray vände sin slocknande blick mot I Catharine; han såg henne smaåle och öfver hans egna drag kom cen klarhet, som för ett ögonblick bortjagade dödens mörka skuggor. Varnham närmade sig sakta, tog hans hand och höll den i sin tills den var alldeles stelnad. När Catharine såg att allt var förbi. skakades hon at en lätt rysning och lag sedan nästan lika liflös som den döde. Varnham nedlade varsamt den kalla handen, lyftade Catharine i sina armar och stödde hennes hufvud mot sitt bröst, medan han ropade på Thamerot att hemta litct vatten. Hon sprang till källan och öste med händerna vatten öfver det dödsbleka ansigtet. Inga tecken till återvändande sansning märktes dock. Hon tycktes vara död. Men Varnham visste att hennes hjerta slog, ty han kände det klappa mot sit, och för ett ögonblick kom en svaghet öfver honom; han glömde hvar han var och att döden å hans närhet. Alla de är och de sorgliga tilldragelser, som skiljt dessa två, flydde bort som en dimma; han böjde sig ned och hvikade: Caroline, min Caroline! som han gjort tusende ganger förr, da hennes förtänd var förvirradt och hon då som nu var omedveten om den kärlek som icke dött, som aldrig kunde dö. Caroline, min Caroline! Hans hufvud var nedböjdt, hans darrande äppar nästan vidrörde hennes panna; han hörde ingenting, såg ingenting; ett utrop af förundran och förskräckelse gick öfver Thamerods läppar, men han märkte det ej. I nästa minut rycktes Catharine Montour ur hans armar af höfdingen Giengwatah, som drog henne till sitt breda bröst och öfver axeln kastade tillbaka en blick af det djupaste förakt, då han bar henne bort. fn trapp af femtio indianer hade följt honom