Aftonbladet – 28 februari 1868, sida 3

Det är af sådan grund undertecknad an håller att få, genom Tit. ärade tidning, un derställa dem, som makten nu hafva, någr argumenter, hvilka synas honom tala fö dödsstraffets behöflighet, åtminstone för de närmaste framtiden. Han anser sig ega e viss befogenhet att härom yttra sin anspråks lösa mening, eftersom han var en ibland dem som voterade den lag, mot hvars vigtigast betämmelse man, efter hela tre års erfarenhel ansett sig böra rikta så ifriga anlopp. Innan man kan tala om en straffarts be höfligret, måste man först naturligtvis var: ense om dess rättmätighet. Det är nemlige uppenbart, att inga nyttighetsskäl kunna be lrättiga lagstiftaren att handla i strid mec rättfärdighetens fordringar. Också hyser insändaren för sin del intet tvifvel derom, at icke samhället eger rätt att använda dödsstraffet, der sådant för dess eget bestånd ä1 nödigt. Invändningen från dem, som ovilkorligen förkasta detta straff, att lifvet är er gåfva af Gud, som alltså endast kan af Honom återkallas, lärer rimligtvis ej kunna gälla, i fall sparandet af missdådarens lif skulle medföra den oskyldiges död, och än mindre i fall hela samhällets väl äfventyrades. Lifvets gåfva är af Gud gifven äfven åt samhället; och allt, som erfordras för att bevara detta lif eller hindra samhällets upp: lösning i laglös oordning, måste följaktligen fm ff mm oem HM ff ib UN er vara af Försynen tillåtet. Under förutsättning, att äfven de ifrigaste kämparne för dödsstraffets upphäfvande medgifva detta, öfvergår insänd:n till den egentliga frågan, nemligen den, huruvida icke samhällets behof ännu oafvisligen kräfver dödsstraffets bibehållande. j Hvad man dervid först bör taga i betraktande är, huruvida det ej må anses nödigt, att ett straff finnes, som gör det absolut omöj ligt för def i brottslig vilja förhärdade att vidare skada sambhället. Blott vid erinran om det af justitiestatsministern, i hans anförande inom första kam maren, antydda fall — att en fånge slipper lös, en sådan, som redan förverkat friheten för hela sitt lif och sålunda ej har annat än sjelfva lifvet att vedervåga — synes frågan böra jakande besvaras. Nära på strafflöst kan han begå hvilket brott som helst, och han skall ej af fruktan för efterräkning tveka att sätta mordets insegel på sina nya illbragder. — Och dock kunna vida svårare fall tänkas. Våra dagar framställa dylika i beklagansvärdt rikt mått, väl icke i värt eget land, men i ett annat, der lagens makt är kanske större, än någon annanstädes, nemgen i England. Finnes det väl någon, som gar inbilla sig, att engelska regeringen skulle kunna blifva mästare öfver den af plundring och lönnmord utmärkta Fenierörelsen, utan att den egde makt att, då hufvudmännen derför råka i rättvisans hand, göra dem för all framtid absolut oskadliga. Och huru skulle sådant kunna ske annorJunda, än genom tillämpning af dödsstraffet? Näågot annat eller kraftigare medel lifstidsfängelse, finnes ej att sätta i stället. Men fangen kan rymma, understödd af ortens förvillade och förvildade befolkning. Sjelfva fängelset kan af de talrika anhängarne nedrifvas, eller 0 kunna helt enkelt nagra guldmynt söfva en fangvaktares pligtkänsla. Och i allt fall, äfven om fängelsemurarne uppfylla sitt ändamål och fångvaktarens pligtkänsla besegrar alla frestelser, hvilken kraft att fullfölja en dylik rörelse skänker det ej fångens anhängare, att veta det anföraren ännu finnes i lifvet och att samhället ej eger makt att taga det ifrån honom! Hoppet, att än en gång se honom fri, skall ej öfvergifva dem; och för egen del skola de lifvas af samma hopp, då de uppgöra nya illbragder, i vetskap derom, att aldrig döden, utan endast fängelset, ur hvilket de dock möjligen kunna befria sig, hotar dem. Vi hafva härmed kommit in på den synpunkt af saken, som framhåälles af den s. k. f(skräckningsteorien. Att i nämnde exemel en missdådares aflifvande skulle kraftigt verka till andras afhållande från att vandra hans fotspår, och sålunda bespara mångaldiga oskyldigas eljest hotade lif, är mer in antagligt, nästan säkert. Men äfven, itan de särskilda motiv, som i det exemplet verkade, torde ej kunna bestridas, att dödstraffet, icke minst i den förderfvades sinne, allmänhet framstår såsom det mest frukansvärda, af alla straff, det som han framör allt bör undvika att utsätta sig för. Fåängt invänder man, att missgerningsmannen, brottets ögonblick, icke tänker på möjlig eten af upptäckt, och att straffhotet såanda ej kan något på honom inverka. Dena åsigt är i allmänhet falsk, och kan ej nnat vara, eftersom den strider emot meniskonaturen, hvilken är så beskaffad, att anligen det moraliska förderfvet och den noraliska fegheten gå hand i hand och växa ka fort. Erfarna brottmålsdomare kunna kså intyga, huruledes just en öfverdrifven äfvan för upptäckt ganska ofta föranledt n sådan. Huru mången, som afhållits från brott, ge. om fruktan för dödsstraffet, är emellertid aturligtvis omöjligt att veta. Men att föeställningen derom, att det icke blir tilläm. adt, kan föranleda ökande af de eljest dermed . otade brottens antal, derpå lemna våra egna . rottmålsannaler ett åtminstone icke oantaggt vittnesbörd. Man vet, att konung Oscar nder sitt första regeringsår (1844—45) ej tadfäste någon dödsdom och att den tron: ar allmänt utbredd, att någon sådan ej vi-: are skulle komma att stadfästas. Nåväl! inder den tiden tilltogo de gröfsta brotten j! den grad, att när konungen slutligen bel: öt sig för dödsstraffets bibehållande, ickel: indre än nitton hufvuden föllo för bilan nä-( tan på en gång (innan slutet af 1845), då li nder 1843 endast 3 personer aflifvades samt 1 346 endast 6, 1847 endast 3 o. s. v. I enll n l l l 1 äga, som denna, äro visserligen inga siffror vilt bevisande; men nog torde de berättiga Il en sannolikhetsbi ning; och i sådant fseende äro de nu framlagda siffertalen synerligen betecknande. ändaren räffet Genom det ofvanstående har in vandet af di t visa. att uvpphö