Aftonbladet – 28 februari 1868, sida 3

nauonen hunnit den höjdpunkt ar humanite, att den ej vidare vill yeta af några blodsoffer, vågar insändaren ställa den frågan, om de verkligen äro fullt förvissade, att svenska folket, bland hvilket dock fostrats dylika vilddjur i menniskohamn, verkligen är så blödsinnadt, att det skulle taga sig illa vid, om man i de svåraste fallen använde bilan såsom räddningsmedel. För egen del tror insändaren, att allmänna rättsmedvetandet skulle icke blott gilla, utan fordra det. Deremot tror han ingalunda på det ofta upprepade påståendet, att sjelfva kärnan af nationen, allmogen, skall hafva en särskild afsky för dödsstraffet och benägenhet att i allo afskaffa det. Bondeståndets flitigt framhållna votum vid 1862 års riksdag har i inen mån kunnat rubba hans öfvertygelse i etta fall. För den, som något känner till huruledes riksdagsmajoriteter, särskildt is. k. humavnitetsfrågor, kunna tillkomma, kan ej heller ett sådant votum särdeles mycket betyda, allraminst då man af mer än en utaf ståndets utmärktaste medlemmar hört försäkras, att, om frågan den gången kommit till votering, minst en tredjedel utan tvekan röstat för dödsstraffets bibehållande, oaktadt allt det pris mankunnat skörda genom ett motsatt votum. Nog besynnerligt skulle det väl äfven vara, om just svenska folket, hvars dödsförakt och blodlystnad så ofta uppenbara sig i dessa vilda slagsmål vid marknader, auktioner, lekstugor och andra dylika tillfällen, om just detta folk skulle, framför andra af vida mildare skaplynne, hysa någon så synnerlig afsky för att se den gröfsta missdådares blod utgjutet för rättvisans svärd. Man talar om civilisationens framsteg på senare tider och dess inverkan på sederna; men man glömmer det ärfda wvikingablodet och att det kan svalla lika vildt hos den högt bildade, som hos den okunnige, samt att det fordras generationer innan en nations hela skaplynne förändras. Icke lärer t. ex. danska allmogen stå på högre bildningsgrad än den svenska, men hvilken stor skilnad är det ej emellan begges skaplynne. Har insändaren nu rätt derutinnan, att svenska folket ännu åtminstone fordrar, att öfverheten ej skall bära svärdet förgäfves, så vill han ytterligare fråga dem; som i denna sak anse sig ensamme föra humanitetens talan, om det verkligen öfverensstämmer med en sann humanitt, att ställa detta folk i valet mellan att antingen se sin rättskänslas kraf ej uppfyllda af lagstiftningen, dler att sjelf laglöst tillfredsställa detsamma. Afven om den känsla af undergifvenhet under lagen, hvilken, trots vikingalynnet, så fördelaktigt utmärker värt folk, ej skulle tillåta det att sjelft utöfva straffrätten, hvarpå dock ej så få exempel funnits; så torde dock ej kunna förnekas, att andra samhällsvådor, mera betydande än en enda mördares rättvisligen förverkade hf, kunde uppstå, t. ex. en allmännare utbredd känsla af osäkerhet och misstro till lagarnes kraft att tygla våldets ifverdåd, ochi följd deraf sjelfhämndens anitande. Allt hvad insändaren hitintills yttrat går enlast ut på att visa, att dödsstraffet bör finas såsom en möjlighet; men han har derföre j sagt att det, i lika grad som hitintills, vör existera såsom en verklighet. Tvärtom inser han, att dermed bör sparas till det ulra yttersta, mera kanske än hitintills skett. Brottets beskaffenhet, hur svår som helst, synes onom knappast någonsin böra, i och för sig, öranleda tillämpning af dödsstraffet. Endast det fall, att något särdeles samhällsvådligt sunde med skäl befaras, derest ett ringare straff nvändes, borde bilan slipas, exempelvis om vågot liknande fenie-rörelsen uppstode eller n slags mordepidemi vore på väg att utoreda sig. Det är visserligen sannt att, i följd deraf, inder olika tidsförhållanden samma brott unde komma att drabbas af olika straff; nen deruti ligger ingenting förnuftsvidrigt. sävida straffrätten är till, ej endast för den rottsliges tuktan, utan äfven för samhällets kyddande, måste det vara samhället tillåtet tt straffa den brottslige, icke strängare än amhällets behof för tillfället kräfver, förutatt att straffet ej någonsin brister i tillbörigt allvar. Innan insändaren slutar, önskar han att få ill granskning upptaga ett yttrande af justitietatsministern i hans ofvannämnda anförande nom första kammaren, hvilket yttrande möjigen kan föranleda till sådana förutsättninom betydelsen af den valfrihet, som nu lande strafflag medgifver domaren i fråga m dödsstraffet, att hela den nu omtvistade rågans öde deraf möjligen kan erhålla en elt annan utgång, än justitiestatsministern, ka med insändaren, önskar. Ifrågavarande ttrande innefattas i denna fråga: Kan det id sådana förhållanden anses medföra någon kada, att tillsvidare i vår ännu så nya lag ehålla dödsstraffet såsom det yttersta straffotet för de gröfsta arterna af brott, så att var och en vet, att den, som med berådt od och utan urskuldande omständigheter eröfvar sin medwmenniska lifvet, har förverat sitt eget lif; och om han ändå får bealla det, så är det endast af nåd? Det är de (af insändaren) kursiverade oren så är det endast af nåd, frågan gäller. ar man ordet nåd i juridisk bemärkelse, såom en yttring af konungens benådningsrätt, kulle kontrasignanten af strafflagen hafva ttalat den åsigt, att domstolarne, under alla örhållanden, skulle vara af nämnda lag förundna att döma till döden hvarje mördare, om ej hade att åberopa urskuldande omndigheter, samt att ingen domare, ej ens a instansens, utan endast konungen i atsrädet, egde att låta straffet stanna vid et i lagen utsatta alternativ: lifstids straffrbete. Insändaren har visserligen ingen bemd kännedom om justitieministerns verkmening i detta fall, men han tror sig va skäl förmoda, att den ej öfverensämmer med nyssnämnda tolkning, enär uner de förberedande öfverläggningarne vid raffiagens behandling 1862—63 årens riksng, i hvilka hans excellens deltog, en helt nan uppfattning af alternativbestämmelsen jorde sig gällande, utan att han hade något st deremot anmärka. Nämnda tolkning är skså, såvidt insändaren förmår bedöma, Ilkomligt stridande emot lagens anda. Allles visst är, att oppbofsmännen tillifrågarande bestämmelse, med klur blick för ppseqvenserna, afsago att åt dumaremakten rymma befogenheten att tillämpa det ena lar andeva etvun fruk ten mh aln flå nn