Aftonbladet – 28 februari 1868, sida 2

Halft vanvettig af fasa och ångest, arbetad Jane Derwent af alla krafter för att komm: lös och skynda tillbaka till dem hon lemnat men Thamerou fasthöll henne med öfverlägsen styrka och släpade henne beslutsamt mer sig ned till båtarne. De kommo försent — kanoterna voro redan borta. Så fort Mary sett sin syster föras bort a Thamerou, hade hon sprungit ut i köket fö att söka farmodren, som stod derute vic spiseln. Vildarne omringade just nu dera: boning och ej ett ögonblick var att förlora Mary tog den gamlas arm, pekade på källarluckan, drog fru Derw.nt med sig utför stegen och slog igen luckan efter sig. En dör med klinka ledde från källaren ut i det fria. och genom denna flydde den unga flickan och hennes farmor ut i trädgården. Vildarne svärmade der med eldbränder i händerna och försökande att sätta eld på de grofva stockar, hvaraf huset var bygdt. De sågo Mary i hennes hvita drägt, och drogo sig undan hvar hon gick fram. Hennes kroppslyte var hennes räddning, ty denna vanförhet ansägs af indianerna som ett helighetstecken och att skada henne skulle hafva varit mer än ett helgerån. Afven den gamla qvinnan skyddades af hennes närLär, ty alla familjeband äro för indianerna eliga. De båda qvinnorna skyndade, så fort som deras ben kunde bära dem, ned till stranden. Jane såg dem komma och sprang emot systern, ropande och bedjande ångestfullt, nästan vansinnigt, : vAck, Mary, Mary! Låt oss gå tillbaka och söka Ypp honomi, ropade hun; vi kunna så gerna dö tillsammans, ty de skola mörda oss allals Thamerot hade emellertid sprungit uti vattnet och med förtviflans styrka lyckats