Aftonbladet – 28 februari 1868, sida 2

estånd kan rubbas. Och som erfarenheten isar, att en högt framskriden kultur ingaunda utgör någon borgen emot äfven de sröfsta utbrotten af mensklig ondska, skall nan ända till den senaste efterverld få fortlantad afrättningens hemska tradition, med lt hvad deri ligger för känslan upprörande och förödmjukande. Härtill komma nu alla de svårigheter, som med en rättvis tillämpning af dödsstraffet äro renade, och hvilka hufvudsakligen härflyta än straffets egenskap att ensamt bland alla: vara absolut, oåterkalleligt, utan möjlighet till mildring eller upprättelse. Har man verk. igen hunnit den utveckling af den jurid doktrinen, en så uttömmande och skarpsinnig karaktersbestämning i lagtexten, ändtligen en så noggrann och omfattande utredning vid domstolarne, att man är betryggad r hvarje misstag — ett misstag, som här gäller lif och död? Det är tillåtet att tvifia härpå. Den meningsskilnad, som i fråga om dödsstraffet råder inom den vetenskapliga verlden, har sin ulla motsvarighet i brottmålslagarne, och det torde vara ett obestridligt faktum, att äfven under senaste tider oskyldigt anklagade fått lida döden. Man säger nu visserbgen, att exemplen härpå uteslutande äro liemtade från änder med jury-inrättning, isynnerhet der denna, såsom i Frankrike, icke är bunden vid någon legal bevisning, utan dömer uteslutande på grund af moralisk öfvertygelse, men möjigheten förefinnes öfverallt, och den är allvarsam nog, för att att ej få utlemnas ur ikningen. Så läste man häromdagen i tidningarne omförmäldt, huruledesi Kjöbenhavn en för ett ohyggligt mord tilltalad och under en längre tid häktad person vid namn Ole Sörenssen, bekänt sig saker till detta brott, ehuru han, efter hvad sedermera förekomne omständigheter gåfvo vid handen, var fullkomligt oskyldig. Motivet till hans bekännelse var, såsom han jemväl sjelf efteråt upplyste, hans önskan, att blifva qvitt fängelset och de långvariga, pinsamma förhören. Han blef frikänd; men om de friande omständigheterna uteblifvit!? — — Antaget, att den för det sorgligt ryktbara Laurellska mordet tilltalade Friberg verkligen icke haft någon del i detta brott — och ett sådant antagande eger, såvidt af bevisningen i målet kan inhemtas, ingenting väsentligt emot sig — men att Friberg, lika med den nyssnämnda personen, uttröttad af den fysiska och andliga tortyr han under långa månader fått utstå, bekänt sig skyldig, sa hade sannolikt en vanärande död blifvit hans lott; och ingen restitution hade varit möjlig, derest sanningen sedermera på ett eller annat sätt kommit i dagen. Det medgifves likväl gerna, att misstag i lagtillämpningen i och för sig lika litet kunna föranleda till lagens afskaffande, som möjligheten af misstag i läkarekonstens utöfning drabbar denna konst i dess helhet. Man återkommer säledes i detta fall och ständigt till sjelfva rättsfrågan; och vi skola nu deråt egna en möjligast kortfattad utredning. Samhällsordningens möjlighet och giltigheten af dess tillvaro hvilar ytterst på den hvarje menniska medfödda rättside eller lennes medvetande derom, att då hon träder i förhållande till en annan individ, hon i denne möter ett väsende, med enahanda känslor intelligens och viljekraft, med likartade begär, anlag och syften, och hvilken hon derföre måste respektera i dess viljeyttringar, dess fria görande och låtande, så länge derisenom ej störande ingripes inom omradet för hennes egen fria verksamhet. At sig sjelf lemnadt var detta medvetande icke starkt nog att inom sina skrankor tillbakahälla alla deremot fiendtliga viljeyttringar; och derföre uppstod samhället, den samlade intelligens, den förenade kraft, som åt hvarje enskild begränsar och bestämmer kretsen för hans fria handlande, samt garanterar och beskyddar densamma mot hvarje augrepp. lt hvad dep enskilde inom de sålunda gifna gränsernå vid utföra, det kan han äfven utan hinder företaga sig: samhället, som för honom uppställt budet, härintill skall du gå, men icke vidare,, förer samma språk gentemot alla andra medborgare; samhällsordningen är i grunden ingenting annat än samhällsfriheten. Men samhället omfattar alltså icke hela menniskan. Jemte det, som förbinder henne med sambhället, eger hon, yttrar en fransk tänkare och statsman, någonting uteslutande för sig sjelf; och det är den ädlaste delen af lifvet, dessa själens förmögenheter, genom hvilka hon höjer sig till Gud, till ett kommande lif, till det obekanta goda i en osynlig verld. — — — Vi på en gång individuella och beslägtade personligheter, hafva en annan bestämmelse än samhällena. Sanningen häraf lärer ej kunna bestridas. Men då säledes utvecklingen af själens moraliska och intelligenta krafter icke står i något ovilkorligt sammanhang med samhällslifvet, utan tvärtom sträfvar vida utom de itne och timliga gränser, som innesluta detta; uru vill man ändock påstå, att samhället rättsligen eger förfogande äfven öfver denna del af den menskliga tillvaron, till och med må bestämma öfver tidpunkten, då densamma skall här på jorden afslutas? Vi behöfva endast antyda det förskräckliga deri, att staten, på samma gång den i sin offentliga reliionslära inrymmer dogmen om den eviga fördömelsen, ikväl icke tvekar att taga lifvet af den oomvände syndaren och derigenom utsträcker sin hämnd bortom tidens gränser; men äfven för en mindre bekännelsetrogen åsigt måste det alltid blifva ett otillbörligt ingripande i Försynens afsigter, att beröfva nagon ens den minsta del af den honom tillmätta timliga utvecklingsbana. Det är ganska enkelt att ur dessa, som vi förmena, riktiga grundbegrepp, draga sina slutsatser. Om den enskilde samhiällsmedlemmen, i trots af sitt eget rättsmedvetande och dess i lagstiftningen vunna uttr yck, likAA