Aftonbladet – 28 februari 1868, sida 2

ibland dem, slog sina armar omkring honom och ropade så högt hon förmådde: Tillbaka, dårar! tillbaka säger jag! — Sen I ej att det är vår broder ? Den höjda dolken hejdades tillbaka med den vilda hand som skulle stöta den i Murvag hjerta, och indianen ilade derifrån att söka ett annat offer. Men i samma ögonblick stod drottning Esther framför dem: hennes utseende var förfärligt, der hon stod i den slocknande spiseldens sken. Hon hade just slungat sin stridsyxa, men höll i handen den skarpa stilett som sammanhållit hennes yllemantel. Den blixtrade i eldskenet och sänkte sig ljudlöst. Catharine drog djupt efter andan — åter sänkte sig dolken. Murray kände dervid en djup smärta men så förfärlig var den ångestfulla känslan af att veta denna qvinna hvila vid hans hjerta — så nära och dock så fjerran — att han ej visste när dolken inträngdei hans sida. Med ett krampaktigt språng kastade han sig ut genom fönstret, just som huset gick upp i lågor bakom honom; han sprang bort till källan med sin blödande börda utan att stanna förrän hennes armar slappa nedföllo till sidorna och hennes ansigte sjönk mot hans axel. Han stapplade utför den branta stigen och satte sig ned, med ohejdad ömhet tryckande henne till sitt hjerta. Men en dödlig mattighet kom öfver honom. Han trodde att det var slagen af hennes hjerta mot hans, som gjorde onom så svag; men svagheten kom eraf att hans eget hjerteblod längsamt flöt bort genom det sår drottning sthers dolk vifvit honom. Under tiden hade Thamero, förskräckt öfver stridsbullret bakom dem, sökt med möjligaste största skyndsamhet uppnå straudem